Var finns ljuset? Här är 25 personer som ger hopp

Oro och mörker dominerar nyheterna. Var finns hoppet? Närmare än du anar. Här är några av dem som får oss att tro på en ljusare framtid.

Hon leder kampen mot cancer

Maréne Landström, forskare

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform och utgör drygt 30 procent av cancerfallen hos män. Omkring fem procent av svenska män avlider i sjukdomen. I 30 år har Maréne Landström studerat en specifik signalväg i tumörcellen, hur cancer uppstår och sprider sig, och resultaten visar att ett läkemedel mot aggressiv prostatacancer snart kan bli verklighet. För sitt arbete utsågs hon nyligen till ”Årets cancerforskare”.

”Kärnan i journalistik är att berätta sanningen”

Inas Hamdan,  journalist

Ett av de stora hoten mot demokratin är desinformation och påverkanskampanjer. Det enorma nyhetsbruset kan i förlängningen leda till apati; när lögner förklädda till riktiga nyheter sprids blir det svårt att skilja fakta från fiktion.

Inas Hamdan, journalist på Sydsvenskan, vet vad som står på spel.

– Så länge som vi lever i en demokrati behöver vi värna om den, säger hon.

Inas Hamdan har belönats med Stora journalist-priset i klassen Årets förnyare för sin granskning av Qatar-ägda tv-kanalen Al Jazeeras rapportering om Sverige. Rapporteringen var en del i den största desinformationskampanj som Sverige någonsin utsatts för.

Hon har också genom innovativa metoder synliggjort hur konspirationsteorier, hat mot judar och stöd till terror sprids i sociala medier.  

Priset för hennes arbete har varit högt, med hat och dödshot.

– Den stressen vägs upp av känslan av att göra skillnad. Att göra det rätta. För kärnan i journalistik är att berätta sanningen.

När Inas berättade för sin familj att hon skulle börja skriva i tidningen blev hennes mormor rädd. 

– Jag kommer från en kultur där ingen vill vara journalist. Man är bara med i tidningen om man dött eller fängslats. I mormors värld är journalister antingen en megafon för staten eller en aktivist som snart dödas. Så är det i stora delar av världen. Utan oberoende journalister har vi inget fritt samhälle och jag vet vad avsaknaden innebär. Vi måste våga i Sverige, för vilken chans har våra kollegor i andra länder om vi inte vågar? Att vara journalist är ett privilegium, och det går inte en dag utan att jag tänker på det. 

I en tid då misstron till media ökar riktar Inas blicken mot kärnan av journalistiken, och ut i världen. 

Vi måste våga i Sverige, för vilken chans har våra kollegor i andra länder om vi inte vågar?

– All information vi behöver existerar redan, men i dag är det viktigare än någonsin att någon filtrerar, värderar och sammanställer information. På sätt och vis går vi tillbaka till den grundläggande journalistiken. 

Inas menar att de som sprider desinformation vill att människor inte ska orka stå emot. Poängen är inte att bara misskreditera media, utan att alternativa medier ger information som får människor att sluta bry sig. 

– Det är jobbigt att vara en demokratisk invånare, men alternativet är ännu jobbigare. Människotro och framtidstro är enligt mig motsatsen till desinformation och antidemokratiska krafter. Så länge de finns, finns anledning för mig att arbeta vidare. 

Text av Ylva Wennerström

Främjar integration – med läsning

Marlen Eskander, grundare av Läsfrämjarinstitutet

”Jag började tidigt läsa böcker, besöka bibliotek, gå på barn­teater och kulturaktiviteter med mina barn. Vart jag än gick fanns en viss typ av publik, och det enda jag tänkte var: De som behöver detta mest finns inte här.”

Därför grundade Marlen Eskander Läsfrämjarinstitutet (LFI) i Södertälje 2015 med målet att genom läsning öka språkförståelsen hos barn som en del av integrationen. I dag har projektet permanentats och spridit sig till andra platser, däribland Tensta och Rinkeby. 

Hos Läslandet, som LFI driver i Södertälje och på Järvafältet, får barn och deras medföljande vuxna vara med i interaktiva kulturaktiviteter. Målet är att skapa ett ”Ortens Junibacken” med stort fokus på att själv ta plats på kulturarenan. Man är inte bara publik till en Pippi Långstrump-pjäs, utan improviserar fram sin egen Pippi-berättelse, får hålla tal eller skriva sagor.

Faysa skriver om tystnadskulturen

Faysa Idle, poet

Organisationen Plan internationals och Veckorevyns pris ”Årets röst för flickor” gick förra året till Faysa Idle, som lyfter kvinnors och flickors röster i gängkriget. Debutboken Ett ord för blod berättar om tystnadskultur, hur anhöriga blir pressade till tjänster och motvilligt dras in i kriminalitet. Faysa Idle vet vad hon talar om. En bror har varit ett toppnamn i Shottaz och är fruktad på gatorna. En annan – som studerade till läkare – blev mördad. Själv får hon ett pris på sitt huvud. Ändå fortsätter Idle att berätta. Hon vägrar att låta sig kuvas:

”Varför ska de här killarna uppfostra oss? De rånar och dödar, men när det passar tar de till kulturen och religionen för att begränsa oss. Jag vill ta tillbaka ordet och om jag kliver fram kanske fler kvinnor och tjejer vågar följa efter”, har hon sagt i en intervju i Vi Läser.

Filmare som gör världen bättre

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare

”Varje dokumentärfilmare vill med sina filmer göra världen åtminstone lite bättre. Det är inte så många som lyckas. Fredrik Gertten, orättvisornas evige berättare, är en av de få.

Han målar med den stora breda penseln, bilderna blir tydliga och av honom lär man sig något, inte bara känner.

Själv har jag tack vare Fredrik Gertten blivit en stoltare cyklist, och väljer nu mycket noga när jag köper en banan.”

Text av Tom Alandh, journalist och dokumentärfilmare

Gräver i samhällets skuggsida

Elinor Torp, författare och journalist

Hon har tilldelats eller nominerats till de flesta journalistpriser som finns, och fortsätter att gräva i samhällets skuggsida. Om män­niskorna som utnyttjas hänsynslöst i städ­branschen (i boken Rent åt helvete), om en vuxenvärld som kapitulerat i skol­världen (Flickan i korridoren) och om hur under­entreprenörer anlitar underentreprenörer och tummar på säkerheten, vilket leder till allt fler arbetsplatsolyckor. Det Sverige som Elinor Torp sätter ljuset på skapar inget hopp, men att hon oförtrutet fortsätter ger hopp om att en förändring ska ske.

Han ifrågasätter ”sanningar”

Roland Paulsen, forskare och docent i sociologi

Paulsen tänkte egentligen bli psykolog, men kom på att han är mer intresserad av att behandla samhället än individen. Han vågar ifråga­sätta etablerade ”sanningar”, som att samhället absolut inte har råd med förkortad arbetstid, men att det däremot är en naturlag att de fyra storbankerna går med 135 miljarder kronor i vinst under ett år. Oavsett vilken politisk färg man har på sina glas­ögon är det uppfriskande och hoppfullt med någon som vågar ifrågasätta allt. Till och med den helige Hans Roslings slutsatser.

Elias utmanar fördomar

Elias Foghagen, marknadsförare och inspiratör

Utmanar arbetsmarknadens fördomar. Med tålamod och envishet fortsätter han att visa att många arbetsgivare skulle tjäna på att se bortom funktionsnedsättningar (i Elias fall en cp-skada) när man anställer. 

”Inkludering måste vara mer än bara en fråga på en blankett. Det handlar om att våga lyssna på den individ som söker jobb och ge dem chansen att bevisa vad de kan bidra med”, säger han.  

Kamp för en radikal snällhet

Camilla Lif, präst och radioprofil

”För tre, fyra år sedan gungade livet för mig. Då började jag lyssna på morgonandakten från Katarina kyrka som de sände på nätet under pandemin. Det blev som att hålla någon i handen och det gav mig så mycket kraft och ljus när jag som mest behövde det. Jag älskar också att Camilla Lif i en spaning spred begreppet ”hopepunk”, som är karaktärer inom fiktionen som kämpar för en positiv förändring och radikal snällhet. Det behövs nu, mer än någonsin.”

Text av Pernilla August, skådepelare och regissör

Humor som förändrar

Emma Örtlund, Ida Johansson och Pär Johansson, Glada Hudik-teatern

I snart tre decennier har Glada Hudik-teatern satt upp pjäser och föreställningar och spelat in filmer. Genom sitt arbete på scenen har de förändrat hur samhället ser på människor med intellektuella funktionsnedsättningar. I fjol kom filmen Det kunde varit vi, som tar tittaren på en resa genom landet. Teaterns grundare Pär Johansson utforskar tillsammans med Emma Örtlund och Ida Johansson Sveriges mörka historia för människor som av olika anledningar varit annorlunda. Trots de tunga ämnen som filmen skildrar, lyckas duon med humor och gott humör skapa hopp om en ljusare framtid.

Möjliggör granskning – med AI

Jens Nylander, företagare och opinionsbildare

Upprättade förra året en offentligt tillgänglig databas med 33 miljoner digitaliserade fakturor från 229 kommuner och 11 regioner, vilket möjliggjorde granskning av alla offentliga inköp. Genom att använda AI synliggjorde han hur korruption göds när det brister i transparens, integritet och ansvarsutkrävande. För sitt arbete med att blotta ett vardagligt slöseri med skattepengar tilldelades Jens Nylander utmärkelsen Årets Visselpipa.

Får unga vilja läsa

Felix Sjögren, bibliotekarie på Nydalaskolan i Malmö som ökat antalet utlånade böcker med 150 procent

”Skolsystemet ska förstås borga för att barn och unga får tillgång till läsningens och skrivandets gåvor utan att det hänger på enskilda personers insatser. Men det blir allt tydligare hur beroende vi är av eldsjälar som prövar nya vägar att fånga upp och stärka elevernas intresse. De skapar och sprider ett engagemang som är ovärderligt, och vi har all anledning att vara tacksamma. De hängivna bibliotekarierna, lärarna och andra läsfrämjare inspirerar och ger hopp för framtiden.”

Text av Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien.

Vill bygga starkare barn

Camila Salazar Atías, kriminolog, kunskapsområdeschef på Fryshuset

Hon har arbetat med frågor kopplade till gängkriminalitet i över 20 år och anses vara en av landets främsta experter i ämnet. En sak hon ofta lyfter är hur man med enkla medel kan hjälpas åt och jämna ut förutsättningarna för barn som lever med riskfaktorer för att hamna i gäng. 

”Det kan vara att man kommer ihåg att det barnet behöver skjuts, att man tar med en extra matsäck, att det erbjuds läxhjälp – så barnet känner att det också får hänga med och inte glöms bort”, säger hon.

Självklart behövs det mycket mer än så, men alla kan vi öka skyddsfaktorerna runt utsatta barn, menar Camila.

”På så vis bygger vi starkare barn som pallar att stå emot alla de här riskerna.”

Skapar en samlingslokal för alla

Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström, konstnärliga ledare

Antalet gemensamma samlingslokaler i Sverige har försvunnit i rasande takt de senaste decennierna och sedan 1998 har 435 folkbibliotek lagts ner, vilket Vi kunde visa i en uppmärksammad granskning för ett par år sedan. Den här ommöbleringen av samhället är svår att förstå vidden av, konstaterade Sebastian Dahlqvist nyligen i en intervju i Dagens Nyheter. Han och Elof Hellström är konstnärliga ledare för medborgarhuset i Hägerstensåsen, Stockholm, som har blivit en knutpunkt för alla åldrar, oavsett plånbok. 

Här finns schackklubb, bridgeföreningar, folkdanslag, bordtennis­seniorer, körer, babyrejv, kulturskola, radiostudio, utställningsrum, bibliotek, tryckeri, biograf, kafé. 

”Som samhälle står vi inför en mängd utmaningar som jag vill hävda att samlingslokalerna i flera fall är svar på”, säger Sebastian Dahlqvist.

Har skapat 10 miljoner jobb

Percy Barnevik, tidigare företagsledare 

”Jag sa till mina barn att nu ryker arvet. Det är okej, svarade de.”

Percy Barnevik hade varit vd i Asea och ABB, styrelseordförande för Sandvik, Skanska, AstraZeneca och för Wallenberggruppens Investor. Och han hade fått ett groteskt pensionsavtal (som han betalade tillbaka delar av). 

Han kunde ha gjort som många av kollegorna i näringslivets toppskikt och landat mjukt efter yrkeslivet: dragit ner på arbetstakten, flyttat till Spanien, spelat golf och skålat i gin och tonic.

I stället tog sig Percy Barnevik an en sista ut­maning, den största:

Han gick in i projektet ”Hand in hand” med samma tävlingsinstinkt som om det gällde att pressa upp lönsamheten i ett globalt bolag.

Med grundarna Olle och Gunnel Blomqvist såg Barnevik möjligheten att mobilisera fattiga till entreprenörer och tillämpa hjälp till självhjälp.

Kvinnorna är nyckeln, ansåg han. När kvinnorna startar företag och börjar tjäna pengar fördelas inkomsterna till resten av familjen. Många av männen däremot är lata, tar inte samma ansvar, spelar, super och sviker, konstaterade Barnevik.

I Indien, Tanzania och Zimbabwe har ”Hand in hand” nu skapat 10 miljoner nya jobb. 

Eftersom varje jobb försörjer fem personer inklusive spädbarn och åldringar innebär det att 50 miljoner människor lyfts ur fattigdom.

Kapitalismen skulle ha ett bättre rykte om fler företagsledare följde i Barneviks fotspår.  

Minskar avståndet till politiken

Ahmed Abdirahman, grundare av Järvaveckan 

Hans liv kunde vara en Hollywoodfilm: Växer upp i ett plåtskjul i Mogadishu, flyr inbördeskriget i Somalia och kommer till Sverige. Får stipendium för studier i USA, där han tar en fil.kand. i internationella relationer och plötsligt sitter på middagar med Paul McCartney och Steven Spielberg. Återvänder till Sverige och grundar Järvaveckan som strävar efter att minska avståndet mellan politiker och boende i förorten.

”Jag har en övertygelse om att Sverige kan bli bättre. Ett Sverige som kan vara till för alla. Jag kommer från ett fattigt land i krig, och jag är tacksam att jag kom just hit. Jag vill ta Sverige till en ny nivå innan jag lämnar det här korta livet”, säger han.

”Folk vet inte vad bipolaritet innebär”

Henrik Wahlström, inspiratör

För fyra år sedan berättade Henrik Wahlström för sina följare på Instagram att han är bipolär. Sedan dess har hans följarskara växt till 217 000.

– Folk vet inte vad sjukdomen innebär. De flesta med bipolär sjukdom lever ett helt normalt liv, där skoven är en liten del av livet. 

I samma veva som Henrik blev diagnostiserad fick en vän samma diagnos. Trots hans försök till peppande ord levde vännen bara i tre dagar till. I tolv år gick Henrik med oron att förknippas med sjukdomen, ända tills det slog honom att om han vill se en förändring får han leva som han lär. 

Han bytte karriär med målsättningen att stötta andra med diagnosen genom att sprida kunskap och dela med sig av sina erfarenheter. 

– De flesta följare är här för humorn. Hälften av det jag lägger ut är trams. Men de tuggar i sig det andra också, och det blir en ögonöppnare för en del, säger han. 

Att berätta om sin diagnos är en komma ut-process. 

– För den som vill komma ut med en sexuell läggning finns Prideflaggan som visar människor att de har allierade. Om det hade funnits en symbol för psykisk ohälsa när jag blev diagnostiserad hade jag troligtvis kommit ut mycket tidigare. 

Även om jag är färdig med min process är jag skyldig mitt tonårsjag att fortsätta

Det var bakgrunden till att han skapade upp-och ner-symbolen. På samma sätt som att Pride-symbolen inte säger något om personen som flaggar med den, säger uppochner inte heller något om bärarens erfarenheter. Den visar bara att personen vill visa stöd för en grupp i samhället. Efter att han lät sin fyraårige son rita det röda, lite kantstötta hjärtat runt smiley-gubben var symbolen färdig. Men Henrik hade ingen aning om hur stort genomslag den skulle få. Nu finns klistermärken, pins och tatueringar – och över en halv miljon kronor kronor har skänkts till välgörenhet. 

Henrik har också skrivit en överlevnadshandbok riktad till nydiagnostiserade och anhöriga, med samma namn som symbolen. 

– Personen som jag försökte hjälpa för 15 år sedan fick ingenting med sig när han lämnade sin avdelning, bara uppmaningen att googla. Men googlar man så möts man ofta bara av mardrömshistorier. Så jag såg ett behov av en handbok. 

Henrik är inte längre rädd för sjukdomen.

– Responsen får mig att orka fortsätta. Även om jag är färdig med min process är jag skyldig mitt tonårsjag att fortsätta. 

Text av Ylva Wennerström

En enmansstyrka mot extremism

Bettan Byvald, socialarbetare

Terrorforskaren Magnus Ranstorp har beskrivit henne som ”en passionerad enmansstyrka mot extremism”.

I nästan 40 år har hon jobbat som socialarbetare i Angered, bland annat med kriminella avhoppare och som initiativ­tagare till Föräldraakademin där den låga tilliten till samhället sakteliga byggs upp. 

”Vi kan inte informera oss till tillit, vi måste visa i handling att vi finns på plats”, har Byvald sagt.

För ett år sedan tilldelades hon utmärkelsen Vasa­orden av kungen för sina insatser. Byvald fyllde 70 i höstas men fortsätter att jobba och visa att en förändring är möjlig. 

Den arge optimisten

Mathias Sundin, entreprenör

Den före detta politikern Mathias Sundin tröttnade på de visioner och framtidsdrömmar som uttrycktes i offentligheten. De var för små och pessimistiska. Sundin, som kallar sig den arge optimisten, ville välja en annan väg. När han lämnade riksdagen för åtta år sedan startade han Warp Institute, som mynnade ut i Warp News, en nyhetstjänst för ”faktabaserade, optimistiska nyheter”. Här kan man läsa om allt från nya vaccin till framsteg inom energisektorn.

”1950 fanns det tåg som kunde gå i 150 kilometer i timmen. Nu pratar vi om höghastighetståg som inte ens kommer gå dubbelt så fort. Kom igen. Vi borde satsa på tåg som går tio gånger snabbare”, har Sundin sagt i en intervju med Dagens Industri. 

Jessie serverar folkhälsan

Jessie Sommarström, kock

När hon 2022 vann ”Årets kock” var hon den andra kvinnan i tävlingens 34-åriga historia att ta hem titeln. På senaste Nobelmiddagen blev hennes korngröt minst sagt uppmärksammad. Hon skulle kunna leda utvecklingen på vilken gourmetrestaurang som helst, men har valt att i stället fokusera på att lyfta måltiderna i skolor och på sjukhus, som gastronomisk chef på Sodexo som serverar nära 40 000 måltider i Sverige varje dag.

Där, menar Jessie Sommarström, har hon störst möjlighet att påverka vår tids stora ödesfrågor: klimatkrisen och folkhälsan.

”Att laga lyxmat till 20 personer på en exklusiv ­restaurang förändrar inte världen”, säger hon.

Uppgörelse med klassamhället

Nicolas Lunabba, ungdomsledare och debattör

Hans sommarprogram 2021 var en osentimental uppgörelse med ett brutalt klassamhälle och ett samhälles svek av de barn och ungdomar som växer upp i utsatta områden. Lunabba följde upp med boken Blir du ledsen om jag dör? och fortsätter att skriva debattartiklar. Senast i början av året om hur olika reaktionerna blev på två liknande mord på 15-åringar i Rosengård 2011 och 2024. Då: Fackeltåg och manifestation med 5 000 Malmöbor. Nu: Två buketter, tre gravljus, annars tystnad. Nicolas Lunabba vägrar att acceptera att de här barnen försvinner ur vår världsbild.

”Individualismen gör oss olyckliga”

Sara Wimmercranz, entreprenör

– Alla barn tror att de kan rädda världen. Men för mig växte det aldrig bort.

Sara Wimmercranz, som du kanske har sett i Draknästet eller som tävlande i På spåret, är företagare och investerare.

Hon var med och grundade e-handelsbolaget Footway, byggde upp Lensway och grundade riskkapitalbolaget Backingminds.

Men att bygga bolag har inte varit tillräckligt för Sara Wimmercranz. Hon vill använda sin plattform till något mer långsiktigt, som går bortom att öka företagens omsättning.

– Jag minns hur min morfar gick ut i skogen och planterade en granplanta när jag var liten. En gran han aldrig skulle få se växa upp. Det är ett långsiktigt perspektiv som nästan helt har gått förlorat. Individualismen gör oss olyckliga. 

För Sara har klimatfrågan kommit att bli central. Hon konstaterar att det är naturligt att känna oro, men att det inte får stanna där.

– Klimatångest innebär att man har tagit till sig fakta. Men oroskänslan tar oss inte någonstans. Det får bara vara en start. Nästa steg är att vi måste agera.

Jag tror att jag lyckades prata rakt in i en frustrerad föräldrageneration

Den uppgivenhet som många kan känna  är ofrånkomlig, men Sara menar att vi också måste berätta om de positiva nyheterna. 

I stället för att skuldbelägga ser Sara en alternativ lösning.

– Om jag exempelvis tar tåget från Stockholm till Malmö men sedan flyger hem, så kan man ju antingen fokusera på utsläppen från flygresan, eller också se att jag halverade flygandet. 

I en annan aktuell fråga har hon också försökt att utnyttja sin plattform: Barns skärmanvändning.

Under de två senaste åren har Sara med familj infört skärmfri sommar, och under resterande del av året hanteras mobilerna som lördagsgodis. 

– Jag tror att jag lyckades prata rakt in i en frustrerad föräldrageneration, säger hon. 

Sara Wimmercranz märkte hur samtalsämnena vid matbordet inte längre handlade om kompisar, utan om någon som hade gjort något häpnadsväckande i en video. 

– Vi berövar våra barn viljan att utforska världen, nyfikenheten och sociala relationer. 

Hon menar att den föräldrageneration hon tillhör varit för naiv, och ser det hela som en tickande hälsobomb. 

– Vad är man beredd att försaka för åtta timmar på sin mobil? Vi sitter alla tillsammans i beroendet, så vi borde ställa oss upp och säga: Hörrni, vi är missbrukare!

Text av Ylva Wennerström

Håller barns drömmar vid liv

Viktor Gyökeres, fotbollsspelare

Vem bryr sig om idrott när världen brinner? Kanske behövs den mer nu än någonsin, för att få tänka på annat en stund, för att hålla unga pojkars och flickors drömmar vid liv? Gyökeres gjorde förra säsongen flest mål av alla fotbollsspelare i de europeiska toppligorna och avslutade året med fyra mål i en landskamp mot Azerbajdzjan. Tillsammans med Alexander Isak och Dejan Kulusevski skapar Gyökeres hopp om en ljusare framtid för herrlandslaget i vår största idrott.

Visar att självförsörjning är möjligt

Amanda Bergman, musiker

Hyllas för nästan allt som hon och hennes band Amason rör vid, som fjolårets sorgesång över en älskad pappa. Amanda Bergman visar också att det går bra – eller bättre – att följa sitt hjärtas röst och lämna storstans bostadskarusell för att bli jordbrukare.

Har köpt en gård i Näckenbäck, utanför Avesta, där hon och maken har kor, får och höns och odlar för självförsörjning. 

”På ett sätt blir man ju mer förtvivlad över hela mänskligheten ju äldre man blir. Men man blir också mer motiverad att finna något sorts hopp. För det vore ju helt befängt att skaffa barn till en värld som du inte tror på. Då får man ju försöka styra upp den. På det lilla sätt man kan”, sa hon i en intervju med Dagens Nyheter förra året.

Studerar vägen framåt

Gustaf Arrhenius, filosof

Han övergav snabbt läkarstudierna för mer abstrakta ämnen. Filosofi gav honom större intellektuell tillfredsställelse och han tyckte att det var mer intressant att fundera över vad som var rätt för samhället, ur ett moraliskt perspektiv. I dag leder han ”Institutet för framtidsstudier”, där hans tvärvetenskapliga bakgrund kommer till nytta. De studerar AI, gängkriminalitet, klimatkrisen och demokrati, och blickar 3, 30 och 300 år in i fram­tiden. Ett av Arrhenius mål är att inte bara studera riskerna, utan även möjligheterna, för att hitta vägen framåt.

”Det finns en närsynthet inbyggd i våra demokratier också, där politikerna måste vinna val vart fjärde år ungefär, vilket tenderar att göra många beslut alltför kortsiktiga. Därför har man också bestämt sig för att lösa sådant som verkligen måste lösas mer långsiktigt med breda allianser, som försvarspolitiken”, sa Arrhenius i en intervju med Dagens Industri 2022.

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer:

Johan Rockström: ”Vi bygger ett kontrollrum för planeten”

En ikon, en frihetskämpe. Var finns arvet efter Mehmed Uzun?