Pija Lindenbaum: ”Jag var ingen vild unge, men jag var väldigt arg”

Sedan debuten för 35 år sedan har hon släppt lika många böcker och skapat en lång rad oförglömliga figur. Vi möter trippelaktuella Pija Lindenbaum, som hittade hem först efter att barndomens ilska vänts till en kreativ kraft . 

Else-Marie, Gittan, Siv, Doris, Åke, Lill-Zlatan och Kenta är bara några av alla de figurer som vi lärt känna i Pija Lindenbaums böcker. I dag, 35 år in i karriären, är hon en av Sveriges mest omhuldade och prisade bilderboksskapare. Känd inte bara för sin särpräglade, varmt naivistiska stil och sin förmåga att blanda underfundig humor med bråddjupt allvar, utan också för att hon konsekvent sätter barnets egna känslor, tankar och upplevelser i centrum.

–Barnen i mina böcker är varken frimodiga eller vilda. De är snarare reflekterande och lite inåtvända, bekymrade eller ibland rädda. Så som jag, säger Pija Lindenbaum, sittandes på en lila, lurvig matta som påminner märkligt mycket om blåbärsris.

Vi befinner oss i en skog, där trädstammarna är klädda i filt. Terrängen är lätt kuperad men samtidigt mjuk. Det doftar svagt av barr och någonting jordigt. Bakom Pija Lindenbaums rygg ligger två tillplattade gråvargar och sover. Skogsdungen ingår i den pågående utställningen Stig in! Sov vilse och göm bort dej i Pija Lindenbaums världar på Junibacken i Stockholm och är hämtad ur hennes bilderbok Gittan och gråvargarna, som belönades med Augustpriset för bästa barnbok år 2000. Till Junibacken på Djurgården strömmar drygt 275 000 besökare om året, merparten är barn. Vanligtvis råder här full aktivitet och lek men i dag är museet stängt för underhåll och ­reparationer.

Det är måndag och minusgrader ute. Genom en öppen dörr drar ett kylslaget korsdrag, förbi filt­träden och vidare mot de resliga bergen som målats en bit bort. Pija Lindenbaum pillar lite färgglada smågodisar ur mattan. ”Lördagsgodis”, föreslår någon. Efter en stund har Pija handen full av skräp.

–Jag kan helt enkelt inte låta bli, säger hon.

Att den 69-åriga tecknaren och författaren självmant går runt och städar skvallrar om den omsorg hon känner inför utställningen. I flera år har hon drömt om att skapa en installation som barn och vuxna kan uppleva tillsammans.

Resultatet är en lekfull plats med poetisk underton. En förlängning av de eftertänksamma, men samtidigt charmigt skruvade bildvärldarna som blivit hennes signum sedan debuten 1990 med Else-Marie och småpapporna. Bilderboken om flickan som har sju handelsresande och mycket små pappor såldes till sju länder redan innan den var utgiven och gav den då 35-åriga Pija Lindenbaum en flygande start.

I dag omgärdas debuten av ett närmast kultartat skimmer. Allt medan Pija Lindenbaum hyllats för sitt vridande och vändande på allt från kärnfamiljen till förlegade könsroller, modersbilder och maktstrukturer i titlar som När Åkes mamma glömde bort, Lill-Zlatan och morbror raring och Kenta och barbisarna. Om hennes författarskap har det forskats ymnigt genom åren.

–Jag upplevde redan från början att mina böcker togs på allvar. Men jag kan också se att innehållet i dem tolkats olika över tid. När Else-Marie och småpapporna kom ut gav den upphov till rent freudianska läsningar och analyser, ofta av sexuell karaktär. Jag blev förbluffad, och road. Jag tvingades svara på frågor som: Varför tecknar du så många bananer? Vad har du egentligen för relation till din pappa?  

De älskade Else-Marie och småpapporna och undrade om jag hade planerat att göra fler böcker om polyamori

I dag är läsarreaktionerna andra. Boken om Else-Marie beskrivs ofta som ett banbrytande verk som breddar bilden av vad en familj kan vara. Och hur den kan se ut.

–Så sent som för något år sedan fick jag ett mejl från en polyamorös förening i Storbritannien. De älskade Else-Marie och småpapporna och undrade om jag hade planerat att göra fler böcker om polyamori, säger Pija Lindenbaum och skrattar.  

Hittills har hon skapat drygt 35 bilderböcker. Flera av dem har filmatiserats, blivit teater och till och med opera. Tillsammans utgör de fem, tätt sammanbundna rummen på Junibacken en vindlande vandring genom några av dem. Från den första boken om Gittan, som visar prov på oanade förmågor när hon dresserar ett gäng luggslitna vargar, vidare till de stornosade båtflyktingarna i Pudlar och pommes och det färgstarka klassdramat Vitvivan och Gullsippan.

I den senare låter Pija Lindenbaum en avlägsen alpby utgöra fonden för ett psykologiskt insiktsfullt drama om makt och motstånd. Det börjar, till synes, ofarligt. Som vore Vitvivan och Gullsippan ännu en vardaglig förskoleskildring i mängden. 

”I huset med röda fönsterluckor går Vitvivan. Gullsippan går i det med gröna…”, skriver Pija Lindenbaum. Men snart ställs allting på sin spets: ”Det är nästan som på förskolan men man blir inte hämtad.”

Och det slutar inte där. Medan Vitvivorna fördriver dagarna genom att sjunga, dansa och måla tavlor så måste Gullsipporna diska, städa och bära sten. ­Reglerna hålls uppe av ”Schäfen”, en lång och ­Filifjonkanaktig hunddam, som gör skillnad på barn och barn. Fram träder en väldigt Lindenbaumsk berättelse om underordning och uppror, delvis ­inspirerad av Yorgos Lanthimos film Dogtooth där en familj lever avskuren från omvärlden.

–I Dogtooth har pappan bestämt att man inte får röra sig utanför tomten. Och då gör ingen det. Barnen försöker inte, fast det är bara att öppna grinden och gå ut. Filmen gjorde ett stark intryck på mig. Parallellt hade jag snöat in på de ganska hårresande berättelserna som omgärdade den österrikiske konstnären Otto Muehls sekt Aktionsanalytisk organisation, och hur livet var för barnen som levde i sekten. Snart fogades de två spåren samman. Jag tänkte: ”Shit, här finns en utgångspunkt till en barnbok!”

Då och då får Vitvivorna och Gullsipporna i Pija Lindenbaums skildring leka som de vill, men absolut inte ”utanför strecket”, som Schäfen ritat i det ­citrongula gräset. Allt möjligt hemskt sägs kunna hända på andra sidan. Blixtar, katastrofer, eldsvådor.

En dag vågar sig ett av barnen över, trots allt.

De andra följer snart efter.

–För mig handlar Vitvivan och Gullsippan framför allt om att ta sig ut ur barndomen och korsa linjerna som föräldrarna har dragit upp för densamma. Och om att överskrida gränsen för vad som är möjligt, och önskvärt, säger Pija Lindenbaum.

Det finns en frihet i att växa upp, framhärdar hon.

–Barndomen är synonym med maktlöshet. När man är liten så måste man underordna sig en massa saker. Inte ens de mest basala grejerna får man bestämma själv. Som när man ska gå på toaletten, när man ska äta, när man ska sova. Allt är styrt av vuxna, eller… det mesta i alla fall.

Att barn och vuxna oftast läser hennes bilderböcker tillsammans ger henne en unik möjlighet, menar hon.

–Ibland känns det som om jag vänt mig direkt till vuxna med mina berättelser. Jag tänker att man ska försöka att se det barn man faktiskt har framför sig, och inte låta sig styras av idéer om hur barn ska vara.

I sin helhet är Stig in! på Junibacken ovanligt sinnlig och nedtonad. Med specialkomponerad instrumentalmusik av David Krafft – inspirerad av det sjungande ljud som frusna sjöar då och då ger ifrån sig – och stämningsfull scenografi signerad Erik Gullberg, sticker den ut i det brokiga myller av sagovärldar som Junibacken vanligtvis förknippas med.

–Jag ville skapa en plats där man rör sig långsamt och lyssnar i stället för att rusa runt. En plats där man kan lägga sig ner och vila, känna doften av skog eller bara titta i taket, säger Pija Lindenbaum och gör en gest mot det upp- och nedvända, animerade havet, som svävar – eller flyter fram – långt däruppe.

På avstånd ser det ut som tallkronor, i rörelse.

–Det är ju inte alla som trivs i stimmiga miljöer, säger hon. Det gör ju till exempel inte jag. 

Än en gång återkommer Pija Lindenbaum till det där känsliga, lite försiktiga barnet. Det som hon själv identifierat sig med sedan uppväxten i Sundsvall under 50- och 60-talet.

–Jag känner starkt för de här melankoliska barnen, de som grubblar och tänker lite för mycket. De kastar sig inte in i saker, utan står hellre lite på sidan av. Jag var ingen vild unge, men jag var ofta väldigt arg. Jag minns det som att jag blev förtvivlad när jag inte kunde påverka en situation.

Om jag har någon sensmoral så är det att barnen inte behöver ändra på sig utan att de duger precis som de är

Pija Lindenbaum är tyst en liten stund. Sedan pekar hon på stigen som vindlar fram en bit bort och som binder ihop utställningens olika rum.

Den är central för hela hennes författarskap, menar hon.

–Många av mina böcker skildrar barn som ger sig ut på olika sorters vandringar, som Doris drar, Frekes fot eller Följa John. Men det är sällan fråga om något sorts episk vandring, som ska utveckla eller förändra barnet. I mina bilderböcker får de gå ut i världen, möta den, men samtidigt förbli sig själva. Om jag har någon sensmoral så är det att barnen inte behöver ändra på sig utan att de duger precis som de är. Den blyga behöver inte bli framåt. Den vilda behöver inte lugna ner sig, säger hon. 

De gula 1700-talshusen står tätt ihop, på en liten höjd på Södermalm. I den rymliga arbetslokalen som Pija Lindenbaum delar med konstnärs- och författarkollegan David Wiberg tassar hennes bullterrier Majken omkring. Majken stjäl lite frukt från bordet men lägger sig snart till rätta i soffan.

Pija Lindenbaum har precis dragit sin kvarglömda nyckel ur låset. Det är bråda dagar.

Just nu håller hon på att förbereda ytterligare två utställningar, som båda öppnar under 2025. Mot en vägg står några av Pijas större teckningar lutade. De är inramade, och delvis insvepta i en skyddande bubbelplast. De flesta föreställer barn. En flicka minner mycket om den spjuveraktiga Doris, som ger sig ut på äventyr i den rosatonade bilderboken Doris drar och vars yviga, vilt växande hår visar sig vara väldigt användbart när hon måste rädda sig själv från olika faror.

Idén till boken kom ur ett barndomsminne som etsat sig fast.

–Jag gick i första klass och skulle få min skrivbok rättad. Fröken hade en stor sax som hon använde för att klippa av hörnen på sidor som hon rättat, men i stället sa hon: ”Pia, du passar inte i långt hår.” Och så tog hon tag i mitt hår på ena sidan och klippte rätt av. Någon protest från min sida var det aldrig tal om, säger Pija. 

–Det var så klart ett stort trauma för en spinkig sjuåring. 

För bokens Doris blir håret i stället ett sorts superkraft.

–Det är när Doris gör uppror och blir arg som hennes hår börja växa. Och jag ville gestalta det där, hur ilskan kan förvandlas till någonting användbart. När Doris har blöta kläder så kan hon värma sig i sitt hår och håret hjälper henne att ta sig upp ur det djupa diket som hon hamnar i.

Några av blyertsbarnen i Pijas ateljé ska snart åka till Djurgården. Från mitten av februari visas ett urval av hennes teckningar på Prins Eugens Waldemarsudde, sida vid sida med verk av Linda Bondestam, Ilon Wikland och Tove Jansson.

Andra ska bege sig mer långväga, till Lunds konsthall där utställningen Nothing is impossible for us öppnar i samband med 20-årsfirandet av bokfestivalen Litteralund.

–Det är porträtt av barn, förklarar Pija Lindenbaum. Men det är inga riktiga barn. Det är snarare bilden av det gulliga barnet som jag velat utforska. Det romantiserade och rent dockartade, som inte finns på riktigt. Men om man tittar närmare så innehåller bilderna något obehagligt eller stötande.

Intill Pijas skrivbord står två kartonger med gamla och fina men mycket trasiga dockor. Även de ser lite läskiga ut, inte minst för att de ligger huller om buller och är så många. 

–Dockorna ska bli en liten installation på konsthallen, förklarar Pija.

Visst kan jag avundas de som föds in i ett mer kulturellt präglat hem. Med det kommer en särskild sorts självförtroende

Medan hon dricker morgonkaffe i soffan med hunden Majken tätt intill säger hon att lusten att skapa funnits med henne hela livet. Redan som barn fattade Pija Lindenbaum att hon var en ”bildmänniska”. Under uppväxten i Sundsvall insåg hon ganska snart att hon var bra på att teckna. Den suggestiva svärtan och den stringenta, grafiska stilen i Tove Janssons Hur gick det sen? från 1952 lämnade ett djupt avtryck hos henne. 

–Jag var livrädd för de svarta trädstammarna och hattifnattarna. Det var min favoritbok. 

Även barockmålaren Rubens långt mer frodiga målning Bortrövandet av Leukippos döttrar, som hon hittade i ett av pappans många uppslagsverk, påverkade henne.

–Jag brukade titta på den i smyg. Den var hypnotisk med hästarna, och männen som lyfter nakna tjocka tanter med ett lakan mellan skinkorna. Det var väl upplevelse av konst. Men framför allt var det pirrigt!

Föräldrarna var inte konstnärligt lagda, men de motsatte sig inte heller Pijas val att söka in till Konstfack. Där läste hon grafisk form och illustration, tillsammans med bland andra serietecknaren och barnbokskollegan Gunna Grähs, och tog examen 1979. 

–Jag kan inte säga att jag blev motarbetad av mina föräldrar. Men visst kan jag avundas de som föds in i ett mer kulturellt präglat hem. Med det kommer en särskild sorts självförtroende, tror jag. Och därmed också ett sorts försprång.

Hon tillägger:

–Vi hade inte särskilt många böcker hemma, de flesta lånades på bibblan. Pappa läste deckare och science fiction. Mamma läste romaner. Och de läste ofta högt för oss barn.

När det kommer till de egna bilderna har Pija Lindenbaum alltid varit självkritisk. Hon erkänner att hon har små, kreativa kriser nästan hela tiden. Tidigare kunde arbetet med illustrationerna i hennes böcker fylla henne med panik.

Nu för tiden är skaparprocessen inte lika ångestriden.

–Jag har det väldigt kämpigt när det kommer till att göra bilderna. Men jag är inte helt blockerad längre. Texten är mer lustfylld att göra.

Ändå säger Pija Lindenbaum att hon kan se att hon utvecklats en hel del sedan debuten. Med åren har hon rört sig allt mer mot en mer poetisk, komprimerad och samtidigt högt flygande text. Hennes senaste böcker Frekes fot och Följa John är mer surrealistiska och sagolika än hennes tidigare titlar. Hon målar i högre grad hela, färgstarka uppslag och har bytt den konventionella akvarellfärgen mot en flytande, mer täckande akryltusch. 

–Med den kan jag måla precis som med den vanliga akvarellen. Men akryltuschen är vattenfast vilket gör att jag kan växla upp till mer intensiva färgval och bygga bilder i lager på lager. Sedan kan jag teckna med färgpennor eller pastellkritor ovanpå det jag målat. Nu är jag lite sugen på att göra en bok helt i svartvitt.

Parallellt med karriären som bilderboksskapare har Pija Lindenbaum rört sig allt mer mot teaterscenen. Redan för tjugo år sedan debuterade hon som dramatiker med pjäsen Att äga en muräna och så sent som 2023 hade Var är smörgåsen?, hennes andra opera för barn, premiär på Kungliga operan.

Kärleken till teaterscenen har varit livslång – och det var faktiskt scenograf hon ville bli från början.

I tonåren såg hon allt som gick att se. Bänkade sig när Fria Proteatern kom till Sundsvall med Riksteatern. Tog tåget till Stockholm och gick på Operan med sin farmor.

–Det tände något sorts gnista, säger Pija. Men jag trodde att man måste vara jättebra på matte för att bli scenograf. Och jag var usel. Så småningom övergav jag idén och sökte till Konstfack i stället. 

Att få jobba med en ensemble, eller tillsammans med andra i ett utställningsrum, känns på sätt och vis som att komma hem tycker hon.

–Jag är jätteglad för att jag har fått den möjligheten. Numera tycker jag nästan att det är roligare att arbeta ihop med andra. Man får ingå i ett ­sammanhang. 

Till våren ger Pija Lindenbaum ut ännu en ny bok. För första gången har hon dock överlåtit bildarbetet till någon annan. Vi måste ha ketchup! är ett samarbete med illustratören och konstnären Anna Åkerström, vars miljöer och karaktärer är helt byggda i papper.

Pija har skrivit texten. Fram träder ett grillosande kammarspel på en campingplats. När korven är klar men ketchupen slut ger sig en trio barn ut bland mischmaschet av tält, stugor och flådiga husbilar för att fråga sina grannar om de får låna lite ketchup. Sakta vecklar ett drama om likheter och olikheter ut sig, liksom om ägande.

–En camping är lite som ett klassamhälle i ­miniatyr. Det är en plats där olika människor möts, vilket gör det till en spännande miljö att spinna en ­berättelse kring.

Ur Vi Läser #1 2025.

Läs mer:

Joanna Rubin Dranger: ”Det var ingen bok om Förintelsen när jag började”

Lasse Åberg: ”Inger bara försvann”