”Det var ingen bok om Förintelsen när jag började”

Som första serieroman tilldelades Ihågkom oss till liv det prestigefulla Nordiska ­rådets litteraturpris och nu är den på väg ut i världen. Men samtidigt som Joanna Rubin Dranger arbetar med uppföljaren hamnar hon i en lika personlig som politisk kris.

Lotte Lasersteins mest kända tavla heter Afton över Potsdam. Den tyskfödda konstnären målade vyn över Berlin och fem personer kring ett måltidsbord 1930. 1935 registrerades Laserstein som ”trekvartsjude” av nazisterna. Två år senare reste hon till Sverige, för att aldrig återvända. 

2022 dyker Afton över Potsdam upp som teckning i Joanna Rubin Drangers dokumentära seriealbum Ihågkom oss till liv, där den svenska serietecknaren berättar sin judiska släkthistoria.

–Det var först när jag såg den här på utställningen som jag insåg att jag hade ritat den alldeles för stor, skrattar Joanna framför Lasersteins tavla en vinterdag på Moderna Museet i Stockholm, när staden hukar under en snöstorm. 

Jag ser att det grämer henne lite – under de två dagar som vi ses på museet och i hennes familjs våning i Lärkstaden återkommer Joanna till den dokumentära exaktheten i Ihågkom oss till liv, boken som tidigare i vintras – som första seriealbum någonsin – tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2023.

Vi har träffats för att prata om hur Ihågkom oss till liv ledde fram till hennes hemliga projekt – det som Joanna befinner sig mitt uppe i nu. Men vårt samtal präglas av Hamas pogromer i Israel den 7 oktober 2023 och efterspelet som dessa har fått. Något som för oss båda på omtumlande vis har aktualiserat frågor om judisk identitet och arbete med släkthistorier i Förintelsen. 

–Du vet att Laserstein döpte om tavlan till ”Mina vänner” senare i livet? Jag blir så berörd av målningen utifrån det vi är i nu. 

Joanna pekar på tavlan för att visa att ingen av personerna tittar på varandra, men hur konstnären har målat så att de sitter ihop. 

–Den existentiella ensamheten har jag känt så starkt sedan 7 oktober. Den lättar bara när jag pratar med andra som upplevt det likadant. Alla med judisk identitet som jag pratat med, oavsett om de är utanför judiska sammanhang eller aktiva i Judiska församlingen, tycks dela den här känslan av ensamhet och utsatthet. 

Känslor som inte är nya för svenska judar. Ihågkom oss till liv fick oväntade reaktioner. Det första mejlet kom kort efter publikationen och följdes av andra. Skrivna av svenskar som dolde sin judiska identitet. 

–Det var sådana som inte har haft en judisk kontext, andra som senare i livet upptäckt sin judiska släkt. Och de för vilka detta är en hemlighet man inte kan tala om.

Bland dem en person som arbetar på förskola och som på olika sätt är normbrytande, men som ändå inte kan vara öppen med att hon är judisk. 

–Hon är öppen med sin judiska identitet i begränsade sammanhang, annars är det helt hemligt. 

Bland de intervjuade finns sonen och sondottern till en överlevande från Förintelsen. Deras anonymitet är så viktig att när Joanna visar mig möblerna hon har tecknat från deras hem – de första skisserna till den bok hon kallar för ”Dolda judiska liv i Sverige” – så förtydligar hon att vi inte kan skriva ut vilken del av världen möblemanget kom ifrån. 

Tänkte du direkt att det skulle bli en bok?

–Nej, jag tänkte: Det här borde någon annan skriva om. Men efter ett år när ingen hade gjort det, så frågade jag ett par personer om jag kunde få intervjua dem. Och då kände jag: ”Herregud, varje ord de säger är ju jätteviktigt!” 

Vi pratar om varför folk väljer att inte leva öppet, att vissa judar genom sitt utseende kan passera och kanske väljer det. En av de dolda kom till Sverige på 70-talet och kände att det räckte med att vara ett mörkhårigt ”invandrarbarn”. 

–När jag har frågat historiker har de sagt att det ännu inte finns forskning om dolda judiska liv i Sverige. Samtidigt har de bekräftat att det inom den judiska minoriteten betraktas som självklart att det är så här. 

Skisserna visar Joannas styrka – förmågan att i serieform fånga fakta och känsla på liten yta. 

En kvinna vars farfar överlevde Förintelsen är ritad så att hennes skugga blir ett ångestmonster på väg att sluka henne. När en överlevande kommer till deras skola tycker hon det är jobbigt att någon ska berätta om det hon själv inte får nämna. 

–Hon kunde inte säga: ”Jag vet! Det har drabbat min familj. Detta är min bakgrund!” 

I en annan skiss blir en kvinna osynlig intill en gråtande man. Under ett besök i Auschwitz bröt en judisk klasskamrat ihop, medan kvinnan som Joanna har intervjuat och tecknar osynlig höll inne med att farfar varit fånge där. Under samma resa köpte kvinnan en souvenir i form av en ”judegubbe” som nu samlar damm på vinden.

Joanna kallar processen att bekräfta sin identitet offentligt för att ta tillbaka sin judiska identitet, men säger att man kan likna det med att ”komma ut”. En av de intervjuade personerna, en kvinna för vilken det är självklart att dolda liv är ”jättevanliga”, menar att det judiska arvet blir ett ställnings­tagande. Något man får jobba med att ta till sig. 

För henne en process som pågick i mer än ett decennium.

–Den här erfarenheten hänger samman med att det även finns samer och romer som har valt att dölja sin tillhörighet av rädsla för rasism. Eller med att inte kunna ”komma ut” som homosexuell. Med alla som lever med mellanförskap och känner att man behöver moderera sin ”annanhet”.

Varför tror du att de skrev just till dig? 

–Det är så mycket i min bok som handlar om en specifikt svensk judisk erfarenhet. Det är också uppenbart att jag själv inte alls är uppvuxen judiskt, säger Joanna och nämner ett samtal med en ­konfirmationspräst i Ihågkom oss till liv som leder till att hon börjar undersöka sin judiska identitet. 

Tankar som Ihågkom oss till liv väckte i mig som författare och privatperson återkom som en rivningskula hösten 2023. Frågor jag ägnat mig åt historiskt blev dagsaktuella. Personer googlade artiklar om Pallassläktens öde i Förintelsen och skickade skärmdumpar på dem till mig – med ordet ”sionist” skrivet över min farmor och hennes överlevande systrar. Begreppet användes om judar i den ­kommunistiska diktatur som min familj flydde. 

Jag förvånas inte när en undersökning visar hur otryggheten kring att leva med öppen judisk identitet ökat markant bland svenska judar de här månaderna. En kollega skriver till mig att hen har judisk bakgrund, något som inte är känt, och att hen definitivt inte tänker ta upp det offentligt. Författaren Jessica Haas ­Forsling, en person Joanna ska intervjua för boken, skriver i Dagens ETC om sin uppväxt med en mamma präglad av ”den judiska rädslan”, om uppmaningarna att inte berätta om sitt påbrå. Om hur det påverkade processen att komma ut ur den ”judiska garderoben”. Men att Jessica nu själv uppmanar sitt barn att inte berätta. 

Vad tror du 7 oktober kommer göra med viljan att ”komma ut”?

–Vänta, säger Joanna, tar fram sin laptop och läser vad en av dem hon intervjuat skrivit i ett mejl:

”Samtidigt som jag har berättat för dig har världen exploderat och min pappas farhågor delvis besannats. Det är en skrämmande slump. Eller så var det bara en tidsfråga. Men det visar betydelsen och behovet av det du vill göra i ditt nya projekt. Liksom betydelsen av din förra bok.”

Jag förstår varför okända personer berättar hemligheter för Joanna efter Ihågkom oss till liv. Historien om Lotte Laserstein som inleder seriealbumet – där den blandas med berättelsen om Joannas moster Susanne vars flickporträtt exilkonstnären målade 1952 – visar hur det personliga vävs samman med världshändelser. 1993, när Susanne var 48 år gammal och Joanna 23 år tog mostern livet av sig. I albumet tecknar Joanna fram likheten med sig själv och sin dotter. I dag hänger porträttet – även det en rätt liten tavla konstaterar vi – i Joannas lägenhet. 

–I seriealbumet Husfrid skildrar Alison Bechdel sin historia om att komma ut som lesbisk. Inledningsvis får vi veta att Bechdels pappa några dagar senare tar livet av sig. När jag funderade på hur jag skulle göra min berättelse intressant hade jag Husfrid i bakhuvudet. Min bok börjar också med en existentiell gåta.

En ljus berättelse om hur det har levts andra liv i Sverige, judiska liv

Vi dricker espresso i Joannas ljusa vardagsrum – en mysig mix av fåtöljer, soffor och kuddar i varma färger –och pratar om ämnets svårighet. Det är knepigt att formulera sig även när man skriver om det. I sin recension av Art Spiegelmans seriealbum Maus, den första tecknade serien om Förintelsen, menade den tyske kritikern Kurt Scheel att Spiegelman hade skapat ett nytt språk för att tala om Förintelsen. Jag upplever något liknande i Ihågkom oss till liv: Det är en sak för mig att skriva om Förintelsen historiskt, en annan att jämka det med min identitet i dag. Det hjälpte seriealbumet mig med.

–Men det var ingen bok om Förintelsen när jag började. Det var en ljus berättelse om hur det har levts andra liv i Sverige, judiska liv, värjer sig Joanna.

Den berättelsen handlar om Aron Katz, Joannas mormors pappa, som växer upp i Ryssland. Regionen kallas ”Jiddischland”, platsen som då har högst koncentration judar i världen. 1906 kommer Aron med hustrun Rebecka och deras första barn till Sverige. I Hindås utanför Göteborg startar de ortens affär. Ett barn blir till sex. Och invandrarhistorien en framgångssaga. 

Joanna, som under många år föreläst bland annat på Konstfack om stereotypa bilder, plockar fram historikern Lars M. Anderssons avhandling om judar i svensk skämtpress 1900–1930. Hon visar en ­teckning av judar med kroknäsor som stapplar omkring i Åre. Man förstår hur främmande juden ansågs vara i den nordiska naturen – och lynnet. I Ihågkom oss till liv finns i stället Joannas aktiva friluftssläkt ritad i det vintersportsparadis som Hindås blev. 

Men snart upptäcker Joanna mörkret. 

–Jag växte upp med ett par suddiga, namnlösa fotografier av släktingar som blev kvar i Östeuropa och ”försvann” under andra världskriget. Trots att vi väl borde ha förstått insåg vi aldrig att vår familj var drabbad av Förintelsen.

När jag läser Ihågkom oss till liv går tankarna till fotografier och brev som har dykt upp i min egen släkt. På ett vykort med Hitler-frimärke skickar min farfar en hälsning från ett arbetsläger till farmor som är inspärrad i ghettolägret Theresienstadt. Litteratur­vetaren Marianne Hirsch, som forskar om överföring av minne över generationer, har skrivit om vikten sådant antar när släktens ”vanliga” minne är borta. Hon kallar det för ”postminne” och menar att artefakterna är avgörande för identitet i senare generationer. Om en ”vanlig” svensk familj har ett förkroppsligat minne över flera generationer så gäller det inte i exil – och efter Förintelsen. Fotografierna av den släkt som Joanna aldrig har mött får också enorm tyngd i Ihågkom oss till liv. 

–Det är konsekvensen av nazismen: de som mördades ”försvann” och blev osynliga i släkten. Men de har funnits, och de levde moderna liv. Hur har vi inte kunnat veta om dem? Undra över dem? För att de släktingar som levde här i Sverige i framgång och ljus antar större proportioner i vår historia, svarar Joanna när jag säger att hennes i seriealbumet besatta jakt efter namnet på en mördad släkting påminner om ett av de centrala koncepten i judaistiken: Tikkun olam, att laga världen.  

I Ihågkom oss till liv växelberättar Joanna det hon via brev, arkiv och upptäckta familjealbum får reda på. Pogromer som drev bort paret Katz och andra judar. Förintelsen i Litauen, Polen och Norge. Hon blandar det med sin väg till att välja en judisk identitet. Berättar om möten med Förintelseskildringar som ung – mostern Susanne gav henne Maus när hon gick på konstskola, något som kanske blev avgörande för yrket Joanna valde. Och hon hittar släktingar i Israel. 

Men inte utan att ångest framkommer i boken. Joanna delar djupa tvivel över arbetet i samtal med sin make Oivvio. Är det rätt att välja mörkret över ljuset?

–Jag tror att om min mamma hade levt så hade hon varit väldigt stolt över att jag skrivit boken. Men mamma valde så tydligt att leva i ljuset och det har präglat mig.
Det är vad jag alltid har brottats med: ”Får man känna så här?” Alla känslor utom att man är glad och ljus har varit förbjudna. Det handlar mina böcker Fröken Livrädd & kärleken och Fröken Märkvärdig & karriären också om, säger Joanna och nämner sin glädje över att just de verken brukar finnas i väntrummet hos psykologer. 

–Jag känner inte skuld över att jag har gjort Ihågkom oss till liv. Däremot har jag skuldkänslor över att jag inte kan vara mer i ljuset. ”Titta vilken fin snö i dag!”, liksom. Sedan den 7 oktober har jag i mina allra mörkaste stunder känt att jag aldrig borde ha introducerat den judiska identiteten för våra barn. Jag blir rädd att det kan bli farligt. Min bror har inte valt att ha en judisk identitet, säger Joanna och menar att just det att två syskon med samma föräldrar gör olika val skapar tankar om hur hon också hade kunnat välja annorlunda för sina barn. 

Du inleder Ihågkom oss till liv med ett Primo Levi-citat: ”Det har hänt och kan därför hända igen: det är ­kontentan av det vi har att säga.” Du beskriver ingående vad pogromer innebär. 

–När jag arbetade med boken fick jag en obehaglig känsla av att det är statistiskt osannolikt att pogromer mot judar aldrig kommer hända igen, de har ju skett om och om igen, historiskt sett. Och en chockerande lärdom sedan 7 oktober är att så många är extremt lättpåverkade och har smittats av vad jag uppfattar som en antisemitisk feber.

När vi nästa dag står på Moderna omgivna av skolungdomar som tonårslojt leds mellan Lotte Lasersteins tavlor frågar Joanna mig om jag minns Rachel Edri. En kvinna som den 7 oktober lagade mat åt Hamasterrorister för att överleva. 

–När sjukvårdarna frågade hur hon mådde sa hon: ”Jag har inte mig själv.” När jag läste det tänkte jag ”Ja, det är precis så jag känner.” Jag har inte mig själv. Sedan jag var liten har massans makt skrämt mig. Jag har tänkt att mitt trauma botas av att hålla på med antirasism och normkreativitet. Att arbeta till­sammans med andra för en bättre värld utan sexism, rasism och antisemitism. Jag har sett det som ett skydd. Nu, när profilerade antirasister inte protesterat mot antisemitismen och många feminister har varit ointresserade av Hamas våldtäkter, har min världsbild rubbats och jag ifrågasätter min tidigare praktik. Det jag trott på tror jag inte längre på. Det är så existentiellt obehagligt! 

Se deras mänsklighet, inte deras avhumanisering

Joanna och jag tillhör en generation som mötte Förintelsen i populärkultur. Vi pratar om strategier för att representera de mördade och ondskan – hur obekväma vi blir av filmers grafiska skildring av Förintelsen och varför Spiegelmans Maus i det avseendet är viktig för oss. Jag känner igen det i Ihågkom oss till liv, där Joanna skildrar flera antisemiter. Några av dem damer som uttrycker blodisande judehat. Så jag frågar vad hon tänker om att Heléne Lööw, som forskar om nazism i Sverige, efter den 7 oktober skrev i ett öppet Face­book­­inlägg att det finns ”ett nytt element i den våg av antisemitism vi ser nu. Kvinnorna, poddare, trygga kvinnorum, kultur­personlig­heter.”.

–En recension av Ihågkom oss till liv var kritisk mot att jag hade ritat barn som mördats i pogromer så att de såg oskadade ut. Men jag vill att man ska se deras mänsklighet, inte deras avhumanisering. Jag vill inte att de som mördades i Förintelsen ska gestaltas som utmärglade spökmänniskor. Läsaren ska känna att ”Det där hade kunnat vara mitt barn, min förälder, jag.” Det är något liknande när jag tecknar folk som uttrycker antisemitism. En rar tant i förkläde på ett Lidingöbageri, hon ser ju inte elak ut och situationen är hemtam. Så kan läsaren förstå det chockerande i att antisemitism kan komma från folk man inte alls tror det om och när man är helt oför­be­redd. Apropå att ingen nu verkar förstå att kvinnor som i övrigt verkar sympatiska och kloka kan uttrycka sig antisemitiskt, säger Joanna och skrattar uppgivet. 

Joanna har varit återhållsam i våra samtal. Det är lätt att förstå ljuset hon talar om. Nu ser jag kopplingen hon påpekat mellan sin allra första bok Arg! och något en kritiker skrev om Ihågkom oss till liv – att seriens raseri finns i detaljerna.

–Först gör Hamas en attack som påminner om en pogrom för att väcka den nedärvda rädslan. Sedan kommer en enorm våg av antisemitism som vi aldrig kunnat föreställa oss. Man kan inte vara trygg där och inte här. 

Aron Katz motto var ”Det är inte farligt.” I din bok ­återkommer mottot trots att du ­skildrar ­Sverigedemokrater och ­skjutningar på synagogor. Vad tänker du om det nu?

–Att det är farligt. Och att det blev farligare nu.

På vägen till en tavla som jag vill visa Joanna stöter vi på Ingrid Lomfors, tidigare chef på Forum för levande historia och en av de intervjuade i Dolda judiska liv i Sverige som inte är anonym. 

Ingrid Lomfors växte upp i ett ”vanligt arbetarhem på Hisingen”. Som 22-åring i slutet på 70-talet fick Ingrid reda på att hon hade judisk släkt av en israelisk säkerhetsvakt när hon skulle kliva på ett El Al-plan. Det som följde var vad vi förknippar med att ”komma ut”: En pappa som blev ”vansinnig” när dottern slutade klippa det burriga hår som tidigare tuktats och började skriva om Israel i Göteborgs-Posten. Grannarna frågade vad ”Lomfors har med judar att göra”.

–Det blev mycket uppgörelser i familjen. Man skulle ju inte avvika från det svenska, säger Ingrid och menar att hon nu försöker förlika sig med den ”gamla Ingrid” som växte upp med ovissheten.

–När jag tänker på judisk identitet är det första jag tänker på att moderera identiteten, inflikar Joanna och påminner om ett citat av Laserstein i Ihågkom oss till liv. Om att uppleva ett glapp, både till svenskarna i det nya hemlandet och till dem som är kvar i Tyskland.

–Det är mycket glapp nu, jag har aldrig upplevt det så starkt. Antisemitismen innebär att det är svårt att veta var man hör hemma, säger Ingrid.

–Precis så tänker jag – att vi känner glapp till människor här och till familjemedlemmar och vänner i Israel, de som upplever kriget, nickar Joanna. 

Jag tänker på glappet Joanna återkommer till, hur hennes arbete även med den nya boken präglas av att ”reparera världen”, när vi går till min favoritavla av Laserstein. Aftonsamtal från 1948 är ett syskon till Afton över Potsdam. På tavlan är judiska flyktingar från Nazityskland inbegripna i ett koncentrerat samtal. När jag såg målningen tänkte jag på min barndoms vardagsrum där tjeckoslovaker i exil samlades. Jag frågar Joanna vad den väcker för känslor i henne, i dag. 

–Jag tycker om att de ser så värdiga ut. De är inte gestaltade som spökmänniskor. Men vissa tvingas alltid reflektera över sin plats i världen, och fråga sig: Vart ska vi
ta vägen nu?

Ur Vi Läser #1 2024.

Läs mer:

Judisk kultur i Sverige: ”Vi vill vara ett kulturellt community”

Eva Illouz om kärlek, modernitet och ”judendomens universalistiska delar”