Pekka Heino: ”Jag älskar familjehemligheter”

Allting började med dödsannonserna. Sedan följde Vi på Saltkråkan, Stormskärs Maja och Lars Sunds Österbotten-romaner för Pekka Heino.

Månne är det en överdrift att Pekka Heino blir skrämd av människor som inte läser böcker. Men han blir klart undrande. Förstår inte hur de kan avstå. Själv har han en lång hyllrad för favoritförfattarna, en annan för dem som väntar på att bli lästa. 

–I böcker finns allt, säger han. Möjligheten att leva sig in i andra människors liv, få förståelse för hur de tänker och agerar. Kort och gott vidga perspektiven. Man skulle ju vilja binda fast en sådan som Vladimir Putin i en stol och tvinga
honom att lyssna på ljudböcker om andra ­människors villkor. 

Första texten som Pekka Heino själv lyckades läsa minns han väl. Vi är i Åbo nu, på ett golv ligger en femårig pojke med en tidning framför sig. Plötsligt upptäcker han sidan med de alldeles lagom stora rutorna, alla illustrerade med ­symboler.

Det var så hans läshunger väcktes. Med dödsannonser. Fyra år senare flyttade Pekka Heino med sin mamma till Norrköping. Med i bagaget fanns två inlärda svenska meningar: ”Pojken har en cykel. Flickan har en boll.”

Snart upptäckte han Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan, som gav honom en bild av Sverige. Låt vara en idealbild, men med den rätta knycken.

– Vi på Saltkråkan tillhör mitt livs viktigaste böcker. Jag ville flytta dit, vara en korsning av Pelle och Stina. Flera år senare läste jag Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Maja, på finska. Där fanns samma koppling till skärgården.

Genom alla år i Sverige har Pekka Heino valt att värna sin barndoms finska.

–Detta svåra men vackra språk. En av mina finska favoriter är Tommi Kinnunen. Lars Sunds böcker från Österbotten har också gjort mig helt bergtagen. 

Vad skiljer finsk och svensk skönlitteratur? Pekka Heino menar att frågan är omöjlig att besvara. Säger sedan ”krigen”. 

–Den största skillnaden är kanske att i Finland kommer ständigt nya böcker om krigsåren. Både från andra världskriget och inbördeskriget. I ett krig finns så många ingredienser som lämpar sig för god litteratur. Att förankra en fiktiv person i ett sådant historiskt skeende kan bli både spännande, intressant och romantiskt. 

Själv läser han helst biografier. Och relationsromaner.

–Gärna om familjer med hemligheter, familjer man får följa över tid.

Bokvalet låter logiskt, med tanke på att Pekka Heino aldrig fått veta vem som är hans biologiske far.

–Du har rätt. Där finns förstås ett samband. Det har jag aldrig tänkt på.

Efter mer än 30 år som programledare på SVT är Pekka Heino frilansare. Med mer lästid. Nog har han nuddat tanken att själv skriva en bok. 

–Men ju fler böcker jag läser, desto svårare känns det. I så fall borde jag
ha börjat för flera decennier sedan. Ska jag skriva något i dag måste det
ju bli i Augustprisklassen, enligt min egen måttstock.

Ur Vi Läsers Finlandsnummer 2024.

Läs mer:

Christian Daun: Ett dygn på en andlig Finlandsfärja

Teater Tapir: Nonsens, punk och en Augustpristagare som rymdkalkon