Christian Daun: Ett dygn på en andlig Finlandsfärja

Vi-skribenten Christian Daun stiger på en Finlandsfärja full av healers, medium, spådamer och inspirationsföreläsare. Mönstrar han av med förståndet i behåll?

På väg till min hytt passerar jag ett blinkande kluster av enarmade banditer, och ett rökrum av den typ som brukade förekomma på flygplatser. En fläkt, om än en aning unken, av en svunnen tid. Andligheten som råder ombord på finlandsfärjan är dock synnerligen samtida. De kan väl ändå inte ha abonnerat hela farkosten tänker jag? Men jodå – den är full av medium, klärvojanter och healers. Och så vi då, som betalat för att lyssna till dem.

En peppig kvinnoröst sprakar i högtalarsystemet. ”Välkommen till vår andliga kryssning.” Efter några vänlighetsfraser informeras jag och mina medresenärer om att kvällens underhållare Tommy Nilsson fått förhinder men hav förtröstan; han ersätts av ”eminenta paret Maria och Robert Wells”.

Jag studerar programmet i min trånga hytt, samtidigt som färjan baxar ut från Stadsgårdshamnen. Vissa aktiviteter sticker ut. Eller vad sägs om ”Shamansk trumresa: Kraftdjur/Beskydd”? Det känns som wallraff; som att jag ser något som inte är ämnat för mina ögon. Som att jag nästlat mig in, likt en infiltratör.

Fegisen i mig vill inleda med något sejf, kanske föreläsningen på däck 9, den om kristaller ”från ursprung till slutkund”? Våghalsen i mig är mer inne på shamansk trumresa. Till slut landar jag i en kompromiss. ”Manifestera det du verkligen vill ha”. En föreläsning, absolut, men det betyder för den sakens skull inte att aktiviteten ligger inom min snäva bekvämlighetszon.

Pengar är något spirituellt, pengar är ett mindset

Konferenssalen är fullsatt sånär som på de bakre stolsrader där jag slår mig ner.
”Sätt ett riktigt outstanding mål”, säger föredragshållaren uppfordrande. ”Det handlar inte om din kapacitet, om att du inte kan.” Vi uppmanas att röra oss mot en högre frekvens. ”De flesta tar inte beslut utifrån vad de vill ha, utan utifrån vad de tror att de kan få.”

Omkring mig lyssnar 300 personer andaktsfullt. Några har tagit med sig ett glas vin in – det är trots allt en finlandsfärja – men de flesta låter sig nöjas med de visdomspärlor som mediet, framgångscoachen, healern, konstnären och djurkommunikatören – jo, hon kallar sig faktiskt all detta – strör omkring sig.

”Vi lever som om vi hade all tid i världen”, fortsätter hon.

Att det inte är okej att slösa bort sin stund på jorden hursomhelst är en av mina vildast frustande käpphästar. Det visar sig dock vara ett väldigt specifikt självförverkligande hon propagerar. Kvinnan på scenen pratar om att ”manifestera drömmar”.

Vi uppmanas att betrakta vårt undermedvetna som moder jord, en mylla som tar emot allt från medvetandet som sanning. En intressant tankefigur. Ändå har jag lust att räcka en illmarig hand i luften och fråga: ”Kan du redovisa dina källor på det?”

Det som sker på scen är en blandning av inspirationsföreläsning och väckelsemöte. Kärnbudskapet: ”Du kan få precis vad du vill ha”. Som empiri förväntas vi acceptera talarens personliga framgång, hennes ”resa”. Hon själv bröt sig loss från ett liv som gick på tomgång. Utbildningen kostade 230 000 kronor. ”Nej, Anna. Du har inte råd!” gormade förnuftet, medan hjärtat ropade ”Anna, go, go, go!”.

Jag gör mitt bästa för att bibehålla ett öppet sinne. Jag vet att allt fler intresserar sig för de spretiga livsfrågor som ryms under paraplybegreppet ”andlighet”. Själv förespråkar jag armlängds avstånd till drömfångare och Thomas di Leva-fans. Nyandlighet … I den mån jag alltjämt söker något, så är det inte där jag letar. Ändå har jag full förståelse för sökare – livet är ju gåtfullt och svårt!

Allt kan inte naglas fast och namnges av människan. Verkligheten låter sig inte fullt ut förklaras, världen inte tämjas. Det finns en gråzon mellan den undrande och den tvärsäkra världen, och i denna svala lilla gläntan har jag valt att sätta bo. Jag är inte ateist, jag är agnostiker. Som sådan slentrianfördömer jag förstås inte något som många sätter sitt hopp till.

Åtminstone inte i teorin.

I diskussioner kan jag vara dömande och kategorisk. Jag tillåter mig att brusa upp när det debatteras. Behovet av verifierad kunskap blir allt viktigare – vidskepelse styr världen – och som någorlunda upplyst är det min uppgift att mota i grind. En uppgift som inte är helt lätt att kombinera med respekt och ödmjukhet.

Tidigare i år gick jag loss på en person som föreslog att jag skulle prova tarotkort. När jag prompt avbödje, och det antyddes att jag inte var ”öppen” nog, förklarade jag ilsket att det inte var jag som behövde försvara mig. Som förälder är det min förbannade uppgift att skydda mina barn mot flum och irrläror. Jag var otrevlig och kategorisk. Fördömande. Jag var en version av mig själv jag helst skulle vilja förpassa till historiens soptipp.

Jag försöker därför ge mediet/ framgångscoachen/ healern/ konstnären/ djurkommunikatören en chans.

Dessvärre gör hon sitt bästa för att förinta min vidsynthet. Hon uppmanar oss åhörare att följa våra drömmar. ”Det du kan tänka i ditt sinne kan du skapa i din hand.” På slutet eskalerar det.

”Du är guds avbild. Du kan klara vad som helst!”

Titt som tätt stillar jag mitt sinne genom att vila blicken på öarna och kobbarna på andra sidan förens panoramaglas, de som badar i kvällsljus.

”Pengar är något spirituellt, pengar är ett mindset.”

En sak är säker: spiritualitet är pengar. Kryssningen kostar 1995 kronor och på ett separat däck säljs seanser, healingsessioner och spåstunder. Innan föreläsaren lämnar scenen avslutar hon med att göra oblyg reklam för sina egna utbildningar. En heter ”Chakra och money magic”.

I olika hytter häckar de andliga profilerna mellan sina framträdanden. På dörrarna sitter fulltecknade bokningsscheman; många har fyllt varenda pass fram till dess att vi återvänder till Stockholm på eftermiddagen dagen därpå. 500 kronor per 20-minuterssession verkar vara standardarvode. När new age-arbetarna glosögda tittar ut ur sina hytter får jag bordellassociationer.

Vid middagsbuffén eskorterar en hovmästare mig till bord 105. Jag hade förväntat mig ett singelbord, en ensam utkikspost, ett elfenbenstorn varifrån jag kunde göra skarpsynta observationer om det nyandliga klientelet. Istället föses jag ihop med ett sällskap som jag nickar stilla men vänligt till, som man gör till människor man delar predikament med.

Det är lite väl mycket skumt i år

Till min vänster har jag Maivor, en kvinna i 65-årsåldern. Hennes ”gubbe” ville inte följa med, berättar hon, men hennes dotter Linnéa fick minsann med sig sin karl. De var här ifjol också, alla tre, och beklagar att uppställningen inte är lika stark i år. Framförallt saknas ett av landets främsta spiritistiska medium.

Maivor håller med om att andlighet är ett spretigt begrepp, men det är uppenbart att hon identifierar sig med den andliga världen. Hon missar aldrig tv-programmet Det okända och prenumererar på Tidningen Nära. Hon har fått kontakt med sin döda mamma flera gånger. Jag då? Vad är mitt förhållande till ”sånt här”? Jag förklarar att jag mest är nyfiken. Som man är jag mer än välkommen, förklarar Maivor. Vi behöver bli fler, anser hon. Vi skrattar och skålar.

Efter middagen följer jag med mina nyfunna vänner upp till mässplanet på däck 9, där medium trängs med marknadsknallar. Jag drar i mig en shot, världens första helt vattenlösliga gurkmeja-dryck.

– Dela på ett sexpack så ser ni effekterna redan ikväll, föreslår nasaren.

Företagets vepa kungör:
Kan boosta ditt immunsystem
Kan öka dina cellers metabolism.

”Kan” tycks vara nyckelordet.

Ett företag tillhandahåller tarotkortlekar för 319 kronor. Jag kanske borde köpa en sådan åt kvinnan jag råkade förolämpa, som försoningsgåva? Mina ädla intentioner glöms raskt bort när en kvinna i murrgrön klänning sträcker fram en skål med ihopvikta papperslappar. Med det skämtsamma tillägget: ”Garanterat kalorifritt”. På min lapp står det: ”Vi laddas upp av energifrekvenser av olika slag”. Mina fingertoppar söker sig till hastigt till tinningen, som de brukar göra när en psykos känns nära förestående. Jag hade stålsatt mig för Paulo Coelho-klatschig kylskåpsmagnetsvisdom, det jag får är bara obegripligt.

Och värre ska det bli.

Bortom marknadsplatsen ligger ytterligare ett rum där en man i 65-årsåldern med khakifärgade funktionsbyxor och skrikig batik-tisha säljer ”5 olika sorters healing”. Högst upp på skylten, har någon handskrivit ”trauma borttagning” med svart spritpenna.

Sedan följer:
andlig kirurgi, benlängd
ta bort saker från tidigare
liv t,e.x. spjut och pilar,
healar vid halshuggning mm
500 kr

Jag är inte villig att betala, men provar glatt det som är gratis. Jag drar ett Änglakort ur leken som batikmannen räcker fram. Får upp ”Drömmaren” och kan inte låta bli att känna mig liiiiite sedd. En liknande bekräftelse ilar i mig när batikmannen dinglar en kristall fäst i en lädersnodd framför mitt ansikte. Det visar sig att jag är i kroppslig balans.

”Det här är en maskin som hjälper kroppen att läka sig själv”, säger en kvinna i Indiska-tunika och röda pumps när hon drar en dammsugarliknande grunka över Maivor. Hon, som nyss blivit klar med sin Reiki-healing, agerar mer än gärna försökskanin. Sinnebilden av välvillig inställning, hennes dotter rynkar däremot på näsan när hon lämnar mässområdet.

– Det är lite väl mycket skumt i år, säger hon.

Jag känner mest av allt för att ta en dusch, men får nöja mig med ett ”gongbad”. En kvinna slår sinnligt på gong-cymbalen med en puffklädd trumpinne. Vibrationen dröjer kvar länge. Klockklangen sprider ett kyrkligt lugn i bröstkorgen. Jag blundar, försöker att ta emot musiken rent. Det lyckas. Axlarna sjunker. I några ögonblick är jag fullständigt avslappnad.

Men hinnan som omger mig är skir, som alltid när det gäller kollektiv hänförelse så är den bräcklig. En rethosta där, en ringsignal där … Ofrivillig komik uppstår när en gäst från färjans pub förirrar sig in i lokalen. Barflugan har uppenbarligen tryckt upp de mosaikklädda svängdörrarna i hopp om att få lätta på trycket. Istället för toalett: gongtrumma. Han finner sig själv ganska bra. Blir stående några sekunder, som att det är precis här han ska vara, innan han försvinner ut genom samma dörr som han kom ifrån.

Senare på kvällen tar jag plats på en storseans i en närapå fullsatt jättesal. Jag får en jobbig känsla i magen. Inte ilska, känslan är mer komplex än så. En form av förtvivlan snarare, där ilskan mot lurendrejarna blandas med medlidande för de godtrogna. Messiaskomplex möter vilsenhet. Tycke uppstår.

Det manliga mediet vadar runt i publiken. Han står, lärjungarna sitter. När han knäfaller intill någon frivillig som vill ha kontakt med en älskad hädangången så slår han på DET. En obestridlig karisma som slätar över uppenbara brister i framförandet. Om en kvinnas döda mamma säger han: ”Kroppen hade ont när hon lämnade. Vad hade hon?”

Svar: ”Hon dog av en hjärnblödning.”

Det känns plastigt á la Las Vegas. Den kontrakterade artisten som uppträder kväll efter kväll. Som maskerar leda med showmanship. Jag är skeptisk med hela kroppen, stelnar, spänner mig. Trots att han gissar fel gång efter annan finns det inte tillstymmelse till genans i hans ansikte.

”Ditt barnbarn har en stark vilja. Är orädd. Är det en pojke?”

”En flicka.”

Siaren ler, utan antydan till skam.

”Men det är en pojkflicka.”

Jag känner mig mer oandlig än någonsin när jag återvänder till mässavdelningen. Den enda jag står ut med är Ante, Sveriges enda cp-medium. Han är varken säljig eller dyr. Tyvärr är han fulltecknad resten av kvällen, men jag får gärna dra ett gratiskort på måfå.

Det knyter sig i magen när jag läser:

”Du har förargat någon, därför att du har glömt vanlig respekt när man besöker någons hem. Lär dig för sjutton gubbar att du inte bara kan klampa in och gå på. Be den du förargat om ursäkt … ”