Teater Tapir: Nonsens, punk och en Augustpristagare som rymdkalkon

På sätt och vis började allt med ett kreativt geni och hennes tragiska död. Att därifrån bilda en punkinspirerad teatergrupp kan tyckas långsökt. Helt logiskt om du frågar teater Tapir. Nu firar gruppen tio år och laddar för en late night show. 

En kackerlacka, en rymdkalkon och ett grönt tygmonster strövar längs Södra Esplanaden i Helsingfors en fredag förmiddag i slutet av augusti. De tre författarna Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf och Annika Sandelin utgör tillsammans med Jenny Lucander och Johanna Edgren barnteatergruppen Teater Tapir, som i år firar ett slags inofficiellt tioårs-jubileum, även om ingen av medlemmarna insett det förrän vi sitter ner för intervjun.

–Vi borde fira på något sätt, men problemet är att alla är så upptagna med sitt, säger Annika Sandelin, som tar av sig sin hornprydda huva för att kunna prata.

De är framgångsrika barnboksförfattare i ett kulturlandskap där barn- och ungdomsboken mår synnerligen väl. Det kan ha att göra med ett arv från finlandssvenska föregångare som Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius, men det kan också höra ihop med en förlagsutveckling som gynnat den finlandssvenska barnlitteraturen under 2000-talet.

Enligt professor Mia Österlund, som följt boomen i tjugo år, befinner sig finlandssvensk barnlitteratur i en guldålder just nu.

–Det började nog i slutet av 90-talet då Sara Ehnholm Hielm blev barnboksredaktör på dåvarande Söderströms. Ungefär samtidigt kom illustratören Linda Bondestam in på scenen. Innan det var det ganska tyst i många år, kanske just för att Tove ­Jansson så länge överskuggat allt. Under de senaste åren har det vuxit fram en bred utgivning inom alla format, allt från fantasy – där finlandssvensk barn-litteratur är särskilt stark – till bilderböcker och barnromaner.

Denna förmiddag har Linda Bondestam precis ­kommit från Danmark, där hon jobbat på en bok med kollegorna Malin Kivelä och den danska poeten Martin Glaz Serup. 

–Vi har ett färdigt manuskript som är antaget. Det är en fri uppföljare till vår bok Om du möter en björn. Nu ska jag bara illustrera det.

Det är ofta så, säger hon, att det finns någon som väntar på att hon ska illustrera deras text. Hennes omisskännliga bildspråk har präglat många finlandssvenska barnböcker under
tjugo år.

–Min dröm är att en dag, när jag har min ekonomi i skick, vara ledig ett helt år och bara måla.

Linda Bondestams senaste bok Chop Chop: En tapper jordbos berättelse är 84 sidor lång. Ovanligt, för att inte säga unikt, i bilderbokssammanhang. Den fick strålande recensioner när den kom ut i september, kallades ”storslagen bilderbokskonst”, och tilldelades Augustpriset i slutet av november.

–Den handlar om en liten robot som knegar på i en värld som människan har gjort omänsklig. Dessutom innehåller den lite autofiktiva element, säger hon.

Lena Frölander-Ulf har i sommar fullbordat ett jätteprojekt – den sista delen i en trilogi om Rafsa, en upprorisk murmeldjursflicka som dras in i ett äventyr för att rädda världen. Böckerna har kommit ut  i snabb takt under det senaste året.

–Jag är väldigt lycklig över att trilogin är i final. Det har tagit nio år att färdigställa alla tre böcker om man räknar in all planering. Men för att vara on top of the situation har jag redan börjat på nästa projekt. Jag vill ha en känsla av att jag har ett liv utöver att vänta på recensioner, säger hon.

Teater tapir föddes organiskt ur olika teaterprojekt som trion varit inblandad
i under åren. En gemensam nämnare är Stella Parland, författaren och teaterkritikern som gjorde succé med en rad versböcker och dadaistiskt inspirerade föreställningar under början av 2000-talet, men som dog av en svår sjukdom 2015.

Annika Sandelin och Stella Parland var kusiner. De skrev tillsammans under hela sin barndom, pjäser och sketcher som de uppträdde med inför ett stort galleri av släktingar. Under studietiden debuterade de med kultboken Dikter om öden och döden, full av underfundiga verser om udda figurer; texter som också Teater Tapir lyft in i en av sina diktshower.

Nu skriver Annika Sandelin på en biografi om sin kusin Stella Parland, som av många anses ha varit en ovanligt genial författare.

–Det finns otroliga mängder material. Hon skrev hela tiden. Berättelser, dikter, pjäser. Hon skrev på kvitton och lappar, fantastiska små saker. Hon skrev dessutom dagbok, vilket jag inte visste när jag gick in i hennes arkiv på Svenska litteratursällskapet.

Sara Ehnholm Hielm, som är ­redaktör på Förlaget, drar sig inte för att kalla Stella Parland för geni.

–Hon var det enda geni jag någonsin har jobbat med, säger Sara Ehnholm Hielm. Varje mening hon skrev var omedelbart igenkännbar som hennes, hon hade en så sällsynt stark form-, språk- och stilmedvetenhet, en så djup bildning, och förstås sin ­absurda humor. Jag kände det alltid, men fick det bevisat först när jag läste Annikas manuskript. Där framgår det att Stella var så litterärt mogen att hon skrev flera romaner i 13-års­åldern. Tyvärr blev hon mer självkritisk med åren.     

Stella Parland dog 2015, en månad innan sin 41-årsdag, av en medfödd och ovanlig genetisk sjukdom som försvårat hela hennes vuxna liv.

–När vi startade Teater Tapir levde hon ännu, men var jättesjuk. Vi ville hålla liv i hennes funderingar kring en teatergrupp, säger Linda Bondestam.

–Och jag ville genast vara med, säger Lena Frölander-Ulf. ”Jag kan vara roddare eller spela sten eller träd eller vad som helst.” Jag hade ingen teatererfarenhet alls.

Linda Bondestam lärde känna Stella Parland när hon illustrerade Parlands bok Katastrofer och strofer om slummer och stoj, som också blev nominerad till Finlandia Junior-priset.

–Till allas förvåning. Vi bestämde genast att vi skulle åka till Kuba och jobba på nästa bok.

Teatern kom så in i illustratören Linda Bondestams liv. Tillsammans gjorde de dock­teaterföreställningen Kautschuk.

–Och jag fick vara med på hennes fantastiska dadaistiska projekt på Klockriketeatern, kabarén Kalla kalkon.

Den som såg den föreställningen glömmer den sent. Kan man säga att dadaistisk teater är objektivt bra? För det var det. 

Enligt professor Mia Österlund har den finlandssvenska barnlitteraturen genomgått en enorm professionalisering på senare år.

–Kvaliteten är hög på bägge av de två stora finlandssvenska förlagen. Författarna samarbetar och stöttar varandra. De har mobiliserat sig, sett till att de får delta i de vuxna samtalen på bokmässorna i stället för att förpassas till lekhörnan. Barnlitteraturen har också integrerats i skolundervisningen, vilket innebär ett kunskapslyft kring finlandssvensk barnlitteratur. Utgivningen är liten men nischad, och håller hög verkshöjd.

  Just i dag har Teater Tapirs medlemmar tagit med sig sina dräkter i stora kassar som vi bär till Svenska teatern. Vi går ut på Södra Esplanaden i Helsingfors, stannar till utanför en glass­kiosk. Dräkterna gör något med författarna: de förvandlas genast till sina figurer, knycker lätt med näbben, sträcker ut tentaklerna, kisar pillemariskt under tyghuvan.

Teater Tapir har under åren spelat i skolor och på bibliotek, gjort turnéer på Åland, i Sverige och Baltikum.

Den senare slutade nästan i katastrof.

–Det var hemskt. Det var jag som körde. Redan under den första etappen i Estland körde jag in i en vägspärr. Jag satt bara och grät i bilen, som inte ens var min. Efter det tappade jag alla mina saker, mitt bankkort och mina glasögon, jag var väl i något slags chock, säger Annika Sandelin, som tar fram en bild på sin telefon av den ödesdigra bilkrocken.

–Men vi blev bogserade av Estlands svar på Jonatan Lejonhjärta. Han hade ett sådant vackert hårsvall, säger Linda Bondestam.

Turnélivet är själva ­tjusningen med en teatergrupp. När Teater Tapir startades körde gruppen runt i Lena Frölander-Ulfs orangea folkabuss.

–Man måste i princip ha en eldsläckare med sig i bilen, men den var ljuvlig, säger Linda Bondestam.

–En gång hämtade de mig från Richardsgatans bibliotek, där jag jobbade då. Jag kommer ihåg vilken känsla av frihet det var att hoppa in i folkabussen och köra iväg, säger Annika Sandelin.

Hur ser er kreativa process ut?

–Den är lång och svår. Vi anser oss vara världens mest demokratiska teater, vi har ingen regissör. Annika skriver ofta stommen. Sedan föreslår Linda och Annika riktigt sjuka saker och jag säger nej, och så finslipar vi. I planerna finns nu en late night show, men det måste få ta den tid det tar. För om det inte känns lustfyllt och roligt förlorar det sin poäng.

Finns det en tradition av barnteater som ni lutar er mot?

–Jag vill gärna nämna nycirkusgruppen Cirkos föreställning Mun siivet ei mahdu kahvihuoneeseen, som utspelar sig i ett kontorslandskap där alla samtidigt är akrobater. Den föreställningen var en stor inspirationskälla. Men i övrigt är det meningen att det ska vara en tummelplats, säger Lena Frölander-Ulf.

–Vi gör det vi tycker är roligt. Det är ett sätt att få avkoppling från det riktiga jobbet där man hela tiden spänner sig. Det är också en stor glädje att som för-fattare göra någonting tillsammans med kollegor, säger Linda Bondestam.

Stella Parlands speciella tonart vilar över hela verksamheten – över allt som Teater Tapir tar sig till. Annika Sandelin började skriva på biografin om Parland för två år sedan. När hon ställdes inför Parland-arkivet på Svenska litteratursällskapet blev hon först överväldigad.

–Jag läste Stellas dagböcker, som jag inte kände till att de fanns, där det finns flera passager om mig, också sådana där hon var riktigt förbannad på mig. Det hände att jag sprang ut på gatan och grät i ­början. Jag var rädd för att jag skulle börja tycka mindre om henne, men att läsa dagböckerna har tvärtom ökat min förståelse för henne och gjort min kärlek till henne ännu större. Nu kan jag också se mig själv genom hennes ögon.

Stella Parland hade en stor passion för teater, men också för Italien där hon tillbringade mycket tid, i synnerhet i Bologna. Annika Sandelin har rest dit och träffat Parlands italienska vänner.

–Man märkte att hon hade betytt mycket för dem. De flesta av hennes vänner i Italien var homo­sexuella konstnärer. De hade inte familjer, så de hade massa tid för henne. När hon var sjuk bar de omkring henne i stan. Det handlade om jättenära förhållanden.

I sitt bokprojekt har Annika Sandelin nu kommit till Stella Parlands tonår. Det är första gången hon skriver en biografi eller fackbok. En utgivning planeras till år 2026.

–Det är en helt ny genre för mig. Men jag skriver personligt och nära mig själv. Jag har skrivit in mig i texten, så det är ingen objektiv beskrivning av Stella. Jag har också intervjuat omkring trettio personer som kände henne, säger hon.

Kusinerna umgicks regelbundet med varandra.

–De sista fem åren var riktigt hemska eftersom Stella var så sjuk. Redan när vi gav ut vår första bok, och uppträdde med den, var hon så skör att jag fick bära all rekvisita. Stella visste inte att sjukdomen var obotlig, vilket kanske var en bra sak. Hon hade en otrolig livsgnista ända till slutet. Hon ville inte ge upp.

Sjukdomen som Parland led av var medfödd, men så ovanlig att bara ett fåtal fall förekommer i världen. En konkret följd var att hennes blodådror förkalkades.

–I slutet träffades vi ibland två gånger i veckan. Vi skrev på en lång fiktiv biografi där vi själva var i huvudrollerna. För en stund kunde man glömma hennes sjukdom, säger Annika Sandelin.

Hon tar ett djupt andetag. Tillägger sedan:

–När hon inte hade någon röst kvar skickade vi datorn mellan oss i stället för att läsa upp texterna.

Teater Tapir har nu funnits i tio år och spelar både för barn och vuxna.

–Som publik är barnen tacksamma eftersom det är så tydligt om de är med eller inte. Med vuxna är man mer nervös, men belöningen är å andra sidan större
när man väl lyckas. Då är det en enorm eufori efteråt, säger Lena Frölander-Ulf.

Att göra teater på nonsensspråk, som den ”utom­jordiska” som talas i Spluttni Tonk, är särskilt omedelbart.

–Även om språket är påhittat är det som att barnen börjar förstå det efter en stund. När vi uppträdde för ukrainska barn på Richardsgatans bibliotek förstod de inte ett ord, men jag tror att vi aldrig har fått en så entusiastisk respons, säger Lena Frölander-Ulf.

Tystnad kan också vara effektivt, påpekar hon.

–Jag tror jag började njuta av att stå på scen när jag insåg hur länge man kan vara tyst. Det var inför en grupp fyraåringar. När materialet sitter i kroppen är man inte rädd för att man ska tappa tråden, utan vågar fylla utrymmet med tystnad.

Hur vet man när en absurd idé är bra och när den är dålig?

–Om alla andra går igång på det, då vet man. Ibland går de andra kanske inte igång på idén, men då kan man utveckla den, säger Linda Bondestam.

–I något skede vill vi kanske vara lite som ett band. Så vi har vissa evergreens som vi alltid spelar, medan andra låtar byts ut mot nya, säger Lena Frölander-Ulf.

Finns det trender inom barnteater?

–På tio år märker man ingen stor förändring. I en del barnböcker är språket kanske enklare än det var för några decennier sedan, men det gäller ju inte alla. I en diktshow kan ord gå förbi men det funkar ändå. Barn har lätt att ta till sig nya saker, även om de innehåller svåra ord.

Också påhittade ord kan ha en omedelbar betydelse –som när Stella Parland i ett gammalt klipp i Yles arkiv läser upp dikter från debutboken Dikter om öden och döden:

Sov du lilla spindelben
Lilla fröken spindel
Månen har fått grenar nu
Gröna mosselgrenar

Teater tapir klär om till civilkläder. Alla utom Linda Bondestam, som hoppar på sin cykel, iklädd rosa fjäderpäls. Det sista vi ser är en rymdkalkon som cyklar iväg över Mannerheimvägen.

Ur Vi Läsers specialnummer om finlandssvensk litteratur, som utkom i november 2024.

Läs mer:

Finlands främsta fantasyförfattare

Mörtfors mesta författare: Lena Sjöberg & Jakob Wegelius