Finlands främsta fantasyförfattare

Hon är en våra mest inflytelserika författare i fantasy-genren, med en produktion på 60 verk över sju decennier. Ändå är Irmelin Sandman Lilius okänd för många läsare. Hur kommer det sig?

”De hade förväntatsig en märklighetsutfärd”, skriver Irmelin Sandman Lilius i en av sina första barnböcker. Ungefär så känns det att stiga in i hennes hus i den lilla sommarstaden Hangö i södra Finland. Som en enda stor märklighetsutfärd.

I varm kofta, yllesockor och med en mystisk medaljong från 1700-talet runt halsen tar hon emot oss med utsträckta armar och klarblå blick. Sedan skuffar hon in oss genom dörren, in i köket.

Nu ska vi flyga!

Som Nordens kanske mest inflytelserika fantastik-författare, som tagit med läsarna på äventyr genom tid och rum sedan mitten av 1950-talet, är hon förvånansvärt okänd. Men faktum är att hennes nyskapande sätt att bygga upp världar och tala om vardaglig självklar magi har präglat genren. Det är hon som lärt oss att fantastik kan handla om helt vanliga människor. Det är hon som förbehållslöst ställt sig på de svagares sida. Det är hon som lyft fram flickorna, djuren och naturen. Det är hon som låtit alla århundraden flyta ihop till ett enda tidssjok och på så sätt stoppat klockan. Det är hon som överraskat oss genom att skriva att enhörningar kan vara fega.

För många finlandssvenska läsare är hon också den som har beskrivit deras land och gett dem en hamn att vila i.

Men framför allt har Irmelin golvat oss med sitt språk. Författaren och konstkritikern Göran Schildt kallade henne för ”poesins utvalda” när han försökte beskriva hennes särpräglade stil.

– Jag försöker bara fånga de hägringar som lockar och drar i mig, säger Irmelin Sandman Lilius när jag frågar hur hennes berättelser kommer till henne.

– Ibland är hägringarna svårfångade, då får man vänta och göra något annat tills de är färdiga. Andra väntar på mig när jag vaknar. Då sätter jag mig vid min skrivmaskin – Olivia heter den – och
skriver med mina pekfingrar … eller jag brukade göra det. De blev lite knöliga, så numera använder jag långfingrarna i ­stället – och jag tror att de håller livet ut.

Hon visar upp fingrarna, skrattar till och fortsätter:

– Ibland ändrar hägringarna sig. De kan upplösas i intet och återuppstå i en annan form. Kanske som en målning. Jaha, ja nu blev det ju bättre, förstår jag då.

Det bubblar i Irmelin när hon berättar och förklarar. Mån om att jag ska förstå hela hennes person. Hon är inte bara författare; illustrationerna är också en stor del av hennes konstnärskap, och de följer ofta med, eller går in i historierna. På bordet ställs en stor skål med potatissallad fram ackompanjerad av en forell. Några av ingredienserna har husets trädgård trollat fram, säger hon.

Även om Irmelin Sandman Lilius prisats med utmärkelser som Nils Holgersson-plaketten, Astrid Lindgren-priset, Tove Jansson-priset och Svenska Akademiens pris, och till och med kallas nationalikon, är hon inte självklar i gemene mans bokhylla. En förklaring till det är att hennes böcker alltid ansetts svårdefinierade. Det är fantastik fast ändå inte, det är speciella berättelser men inte alldeles för konstiga, det är varken barnböcker eller vuxenböcker utan något mitt­emellan. Men just att rikta sig till en speciell målgrupp baserad på hur många födelsedagar man upplevt tycker hon är trams, läsarna finns ju där ändå även om de råkar ha ”fel” slags ålder.

Det upprepar hon nu också:

– Du måste komma ihåg att barnen är otaliga och alla tycker inte på samma sätt. Jag skriver inte för någon speciell ålder eller person. Böckerna hittar till de som behöver dem.

En av dem som tidigt tog Irmelins berättelser till sitt hjärta är Maria Turtschaninoff, som står bakom succétrilogin som börjar med Maresi: Krönikor från Röda klostret. Som vuxen har hon utsett sig själv till Irmelin Sandman Lilius efterträdare och förvaltar kärleken till sin föregångare med stor skicklighet, respekt och hänsyn, utan att för den skull döva sin egen mycket vackra tonart. De två har träffats många gånger och Irmelin lyser upp när hon beskriver ett första möte då Maria kom skuttandes uppför gatan och ropade efter henne.

– Jo, men då hade vi nog redan haft kontakt på något sätt, annars hade jag aldrig vågat ropa, replikerar Maria.
Nu sitter de sida vid sida och skickar en bok om isländsk mytologi mellan sig när Maria lyfter frågan om hur Irmelin har påverkat hennes eget skrivande:

– Jag tycker att det är viktigt att veta varifrån man kommer, och även att visa att man inte kommer från något slags vakuum, utan att man faktiskt är ­påverkad av dem man vuxit upp med litterärt. I Finland är det lätt att man stannar med Tove Jansson, men det finns en helt annan tradition som är minst lika viktig! Allt är en kedja – och jag är bara en länk som hakar fast i Irmelins länk.

Själv gör Irmelin det tydligt att hon inte är särskilt förtjust i att fördjupa sig i det här med inflytande och litterärt arv. Hon lever i nuet och har ingen lust att göra bokslut eller fundera över hur hennes verk kommer att leva vidare efter henne.

– Den här sortens frågor kan jag inte svara på! För varje bok gör jag mitt bästa, jag överväger ord och meningar in i det sista innan den går i tryck. Sedan, när boken kommit ut, är den bakom mig.

Då ser jag ser fram emot nästa – och förhoppningsvis nästa efter den …

Jag vill gärna att böckerna ska läsas, och att de ska finnas i tryck och fortsätta att hitta läsare i framtiden. Men vad de kan tänkas ha för roll i litteraturen – ja du, det får andra bedöma.

För Maria Turtschaninoff har Irmelins författarskap varit en tydlig ögonöppnare. Hon berättar hur överväldigad hon blev av de världar som Irmelin skrev fram: ”Åh, man kan göra så här, skriva på svenska! Aha, fantastik får handla om flickor och inte enbart om hobbitar. Va, kan det utspela sig i Finland, fast vara fiktivt ändå?”

– Det som är unikt för Irmelin är hur hon gifter ihop det väldigt jordnära, vardagliga och konkreta med det magiska utan att det förklaras sönder.

En annan sak som imponerat på mig är hur hon använder det finlandssvenska språket och skriver ut det så att det blir lika magiskt och exotiskt som ett alvspråk hos Tolkien. Det är en fantastisk förmåga, som jag faktiskt tycker att hon är helt ensam om
Maria Turtschaninoff och Irmelin Sandman Lilius har flera saker gemensamt, mycket kretsar kring sättet att skriva och inställningen till litteratur. I deras universum pratar man med, och tar hjälp av, naturkrafter; de bygger egna mytologier och de framhärdar att det absolut viktigaste är att följa sin inre röst.

Maria, vilken var den första boken av Irmelin som du läste?

– Bonadea, svarar Maria blixtsnabbt. Den rörde mig djupt och berikade min värld på det sättet att jag ville vara i den hela tiden.

I dag betraktas Bonadea som en modern klassiker. Romanen, om den föräldralösa flickan Bonadea som i hemlighet flyttar in på vinden till ett bageri och lär sig hur man är fri som en fågel, är det verk som många förknippar med Irmelin. I den formas den fiktiva staden Tulavall, för att sedan utvecklas till ett universum som återkommer i över 30 böcker.

Minns du när du skrev den, Irmelin?

– Nej, det minns jag knappt. Inte mer än att den kom till långsamt och i små bitar i taget. Jag skrev den för att komma tillrätta med flytten hit till Hangö. För jag kände inga fler än min man och hans mamma, så jag använde romanen till att bygga ett hem.

Irmelin släpade in alla möjliga erfarenheter och livskunskaper i berättelsen. Människor hon kände och tyckte om förvandlades till romanfigurer, och alla hennes barndoms städer har fått stå modell för Tulavall: Borgå, Nykarleby och till och med lilla Gränna i Sverige där hon tillbringade några månader som nioåring. Och så Hangö naturligtvis.

– Först var Tulavall en tillflyktsort, sedan blev det en utgångspunkt, förtydligar Irmelin. Bonadea var också den första och enda saga som jag har berättat för Muddle innan jag skrev ner den, säger hon och nickar mot sin dotter Suzanne som för en stund har gjort oss sällskap. Av det minns Muddle ingenting. Men hon säger att hon minns att det var pappa som läste mammas böcker för henne, och han gjorde det med förtjusning.

– Kan vi inte gå till vattentornet nu, avbryter Irmelin försynt.

Bara ett par hundra meter från det vidunderliga huset ligger ett högt grannrött tegeltorn med en utsiktspost där man ser hela Hangö, och ut över kobbarna och havet. Vi aktar oss så vi inte blåser iväg. Men Irmelin sträcker ut armarna som om hon vill flyga bort. Maria gör detsamma. Sedan pekar Irmelin ut sina favoritplatser: dit brukade jag ro, där på det lilla skäret Högkobb brukar jag vila mig – allt hör till hennes värld och till det som blivit läsarnas Tulavall.

Från utsiktsposten i Hangö ser man nästan ända bort till Åland, där Karin Erlandsson bor och skriver på en ny ungdomsbok. Hon har aldrig läst Irmelin Sandman Lilius böcker, ändå är det som att Legenden om ögonstenen, bokserien om två flickor som jagar en mytomspunnen pärla, bär på ett släktskap till Irmelin i rakt nedstigande led. Böckerna har fått otaliga 10-åringar att drömma om att kunna prata med pärlor och dyka djupare än alla andra.

– En del av det som uppfattas som likheter oss emellan kan vara vår närhet till vatten. Att Irmelin i egenskap av kustbo och jag i egenskap av öbo alltid måste förhålla oss till havet – medvetet eller inte. Havet påverkar vår vardag, vår natur och vårt klimat. Och har man så nära till något så vackert, finns det ingen anledning att skriva om några andra hav. Vilket nog märks i vårt skrivande, att vi rör oss runt samma hav.

– Jag har också förstått att vi båda rör oss i gränslandet mellan saga och verklighet, inte skriver för en specifik ålder och att vi använder oss av många finlandssvenska och lite gammaldags ord. Det är en konst i sig att få in det dialektala som en självklarhet, utan att det ska kännas exotiskt för läsaren. Så jo, jag förstår jämförelsen.

Anledningen till att hon aldrig läst Irmelins böcker tycker hon är synnerligen pinsam, men skyller det på att hon är uppvuxen i Nykarleby och att man där står närmare den svenska kulturen än den finlandssvenska.

– Jag är ett levande exempel på att det finlandssvenska arvet inte nådde mig. Jag missade mitt eget hemland. Men det finns även ett annat skäl och det är att fantastik som genre egentligen aldrig intresserat mig. Ändå hamnade jag där
i mitt eget skrivande. När man började jämföra mig med Irmelin ville jag inte läsa hennes verk, någon slags självbevarelsedrift har jag ju.

Hur då, menar du?

– Jag visste att hon skulle vara bättre än mig. Och om jag hade insett det där och då hade jag nog gett upp mitt eget skrivande.

Tror du att man kan påverkas av vissa författare på ett omedvetet plan?

– Det är en jätteintressant fråga. Kanske är det ändå så att fantasin är begränsad när man rör sig i en viss värld och har en viss strävan? Att den begränsningen gör att resultatet blir likt andras som rört sig i samma miljö? Tänk om det är så att fantasin är kulturbunden! Det är intressant, men också lite sorgligt. På ett annat plan tror jag att mina böcker finns för att Irmelin var först och sprängde gränser. Hon bildade en litteraturkanon som har skolat in läsarna. Hon har banat väg för mig och för mina böcker. Det är tack vare henne som mina böcker känns bekanta, tack vare henne som de blivit älskade av läsarna.

I Hangö har regnet och blåsten tagit över. Huset knakar, det vill också vara med och berätta. Medan vi går runt i den förunderliga byggnad som Irmelin Sandman Lilius delar med dottern Muddle och hennes man – förbi stökiga ateljéer, kvarblivna konstverk, hemliga dörrar för flyktbenägna, barkbiten som inspirerade henne till bilderboken Kapten Krabbas minne – blir det snabbt uppenbart att Irmelin inte behöver hitta på ett enda ord av det hon skriver. I varenda vrå gömmer sig märkliga historier som bara väntar på att bli upptäckta. Irmelin skriver helt enkelt det hon ser.

– En gång som barn såg jag plötsligt en vacker fågel sitta fastklängd på en av verandastolparna, som på en trädstam. ”Titta, titta!”, ropade jag, men fick bara en tillsägelse om att inte prata med mat i mun eller avbryta äldre. Jag tuggade och svalde, tuggade och svalde, men när jag skulle peka ut den märkvärdiga fågeln hade den hunnit flyga bort. Jag kunde ändå beskriva den exakt: röd mössa, grön som ärtsoppa, guldögon. De vuxna skrattade lite och trodde att jag hittade på, eller hade på tok för livlig fantasi, för min beskrivning var exakt lik fågeln på porslinet vi hade: Rörstrands Fasan,
säger hon.

– Åratal efteråt återsåg jag fågeln, avbildad i färg, i en bok. Jag hade alltså sett en riktigt existerande fågel, en gröngöling som hade förvillat sig till Österbotten. Gröngölingar finns vanligtvis inte där, eller i Finland över huvud taget, men fåglar har ju vingar och har inget annat för sig än att ta sig till nya platser. Där och då lärde jag mig att ens upplevelse lätt blir misstrodd om den inte delas av andra.

Ifrågasättandet av verkligheten och vems syner som är ”de rätta” känns igen från Irmelins böcker. Där kan en romanfigur undra om de talar med en ”sån som tror på vad han ser eller en som ser det han tror på”, och verken kan tillägnas ”den som tror på underverk”. Man kan också vara en tam eller vild människa i Irmelins värld; där de tama har anpassat sig till
allt tråkigt och grått, medan de vilda fortfarande lever fullt ut och är fria i tanken.

Det råder ingen tvekan om vilken kategori som husets inneboende hör till.

– Första gången jag själv upplevde magi var när jag försvann in i en bok, berättar Irmelin. Jag var som uppslukad av historien, tyckte att det var helt fantastiskt att man kunde skriva sig bort. Det måste ha varit då som jag också insåg att det var möjligt att leva i flera olika verkligheter samtidigt. Så lyckosamt det var! Och till den världen lärde jag mig tidigt att ta min
tillflykt.

Irmelin minns att hon tänkte:

”Jag måste få reda på hur det går till. Hur kan man hitta på något så märkvärdigt?” Boken var Småtrollen och den stora översvämningen, och som av en händelse bodde bokens författare Tove Jansson på vägen till skolan.

En eftermiddag drog Irmelin med sig två kompisar till hennes ateljé. De tog trapporna upp till översta våningen och ringde på. Men när dörren öppnades tog hennes kompisar till flykten, livrädda för att träffa en så känd författare. Men Irmelin tog mod till sig och klev in. Som hon minns det pratade de som två vuxna. Besöket blev till flera, och efter ett tag vågade ­Irmelin visa sina ”bilder och skrivelser”. Tove Jansson gav saklig kritik och uppmuntran.

– Hon gav mig insikten att misstag var ofrånkomliga, och att de kunde omvandlas till nya utgångspunkter. Jag minns att hon sa: ”Följ din egen väg och var inte rädd för arbete.”

Irmelin plockar upp en liten svart anteckningsbok.

– Här är en av mina allra första historier, från när jag var sju år.

”Fax och Max äventyr” står det prydligt högst upp på sidan.

– En saga om två spöken som är med om en massa tokigheter, säger Irmelin och ger sedan en inte så värst smickrande beskrivning av sitt barnjag: ”en lipsill som både var lat och slarvig”.

– Sån är jag fortfarande, säger hon med ett tonfall som i alla fall inte övertygar mig.

Hon går bort till det gamla bruna skrivbordet som vaktas av makens, Carl-Gustaf Lilius, konstverk. Hans skulpturer är utställda överallt i huset och några av dem har Irmelin själv stått modell för. Bredvid en trave böcker skvallrar de många kuverten om brevväxlingar med kollegor från nu och då. I högarna kan man bland annat hitta Lloyd Alexanders handstil, den amerikanska fantastikförfattare som Irmelin korresponderade med under en tid (och som är hennes största inspirationskälla). En av husets fyra katter hoppar plötsligt upp på Irmelins axel. Katten jamar och Irmelin svarar:

– Hallå där Filosofen, vad fint att du kom och ville vara med.

Hon vänder sig mot mig.

– Jag har skrivit så många små ”tåttor och traduljer”.

Hon syftar på alla de små fristående (och enastående) berättelser som hon
skrivit under sitt sextioåriga författarskap.

– En gång i tiden, innan jag kunde livnära mig som författare och behövde få ihop pengar till hyran, då tog jag en ­pseudonym och skrev kärlekshistorier till veckotidningarna, säger hon.

De var på sitt sätt nyttiga för henne, för de var tvungna att följa ett visst format och fick inte överskrida en viss längd. De fick gärna sluta med en kyss. Carl-Gustaf läste alltid korrektur innan de skickades iväg. En gång skojade hon med honom. Slutkyssen hade lämpligen kommit längst ner på en sida, och då fortsatte hon direkt på nästa med att det lyckliga paret slet kläderna av varandra … och så vidare… Carl-Gustaf sa fundersamt att: Jo, det blev ju trevligt, men tror du redaktören godkänner?

– Nej, sa jag, det här är bara för dig.