Johan Norberg: ”Som infödd västerbottning har jag nog varit hemmablind”

Johan Norberg lämnade myggen, skogen och jordbruksmarken i Västerbotten 1978. Långt senare fick Nisse Landgren Johan att se skönheten.

I vår sommarserie Vykort från… tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

De sitter kvar som kroppsminnen, somrarna i barndomen. Senare präglas inte lika starka doft- och känslominnen som betyder sommar. I tonåren kommer annat som gör livet komplicerat och svårare att tyda. Också viktiga, men andra sorters minnen.

I vår del av världen är somrarna barnens årstid som i Västerbotten betyder juni, juli, augusti. Ett fönster som öppnas där sommaren lanserar sig varje år som ett storartat evenemang med den grandiosa och brutalt korta våren som ouvertyr. Om det är något jag saknar i södra Sverige så är det ljudet av takdropp ackompanjerat av talgoxe, den plötsligt uppdykande solen och kall-doften av smältande snö. Att kliva igenom skaren och skära smalbenet på iskanten är till och med det nostalgi. Våren spränger fram under några korta veckor och plötsligt är det sommar, och ingenstans är den så exklusiv som i den här delen av landet. Här är årstid och skollov ett och samma. Sommaren börjar strax innan skolavslutningen och slutar vid skolstart – almanacka och natur i perfekt synkronisering.

De tappra badhotellen i Västerbotten dansar en kort turistsäsong som borde vara en mardröm för en satsande entreprenör men det går, och de håller ut. Norrmännen vallfärdar till sin närmaste sandstrand, ”Norrlands Riviera” Byske, som kan erbjuda fler soltimmar än de flesta sydligare badorter i Sverige. Att solen knappt går ner har med antalet soltimmar att göra. Det borde räknas antal soldagar om man ska vara riktigt rättvis.

Jag letar ibland sommarhus i Västerbotten men det är bara jag i familjen som har tankar som far åt det hållet. Min fru har en orubblig nolltolerans mot mygg och då blir det svårt. Fler än två får henne att packa ihop ett uppdukat midsommarbord och flytta inomhus. De sticker mig också, men jag märker inget och får inga svullnader. Våra barn däremot får starka allergiska reaktioner och när de var små såg de ut som elefantmannen efter ett myggbett. Första gången jag åt middag utomhus kvällstid var som nyss inflyttad till Stockholm, och det var en märklig upplevelse; att sitta ute en hel kväll tills solen gick ner. Det gjorde vi aldrig när jag var liten. Myggen var alltid fler än två och man dukade inomhus i inglasade verandor med korrugerat plasttak.

Idag har ingen tråkigt i Västerbotten.

Det sägs ofta att det är bra för barn att ha tråkigt, i så fall var min barndom den bästa tänkbara. Min farfar hade ställt upp en skogsarbetar-barack på en tomt i Byske och dit åkte vi under några sommarveckor för att göra absolut ingenting. Bilresan från Lycksele var utdragen leda på grusvägar med stopp i Norsjövallen där jag och min syster alltid måste stanna och kräkas. Jag vet inte hur länge vi sedan stannade i baracken, men jag minns att jag hade tråkigt. Några mygg minns jag inte, kanske var de färre då.

Det finns elva sorters fladdermöss i Västerbotten och jag läser någonstans att en hungrig fladdermus kan äta 1000 myggor på en timme. Man borde kanske bygga fler fladdermusholkar, det skulle kunna vara en lösning.

Idag har ingen tråkigt i Västerbotten. Det annonseras om upplevelser som kvicktänkta entusiaster har tänkt ut, med skogen som resurs. I den lilla byn Granö finns trädhotellet Granö Beckasin och på hotellets hemsida kan man läsa: ”Vackert belägna Granö by kännetecknas av kuperad terräng, skog och jordbruksmark. Genom landskapet rinner en av Västerbottens stora älvar, Umeälven. Bo som en fågel i ett fågelnäste.” Det låter fint. Granö har jag passerat hundratals gånger under bilresan Umeå–Lycksele och som infödd västerbottning har jag nog varit hemmablind. Jag längtade mest bort från ”kuperad terräng, skog och jordbruksmark” och lämnade Västerbotten 1978. När jag återkom tio år senare för att turnera med trombonisten Nisse Landgren hade jag uppenbarligen inte lanserat min hembygd med någon större entusiasm. ”Det är bara skog, inget att se”. När vi passerade Granö på Blå vägen längs med Umeälven sa han försiktigt, ”du får inte bli arg nu men jag tycker att det är otroligt vackert”. Sedan dess håller jag med Nisse. Det är vackert i Västerbotten och till och med i Granö.

Kanske borde jag prova att ”bo som en fågel i ett fågelnäste”. I en annan annons läser jag om byn Svansele som erbjuder ridning. ”Med Horses of Taiga kan hela familjen få ett minne för livet”, heter det. Jag visste inte ens att det fanns taiga i Sverige men för mig får de kalla det Honolulu om de vill, så länge det går att locka folk av det rätta virket, sådana som tål mygg.   

Fotnot:

Johan Norberg har bott i Lycksele, Vilhelmina och Umeå.

Favoritplatser i Västerbotten: Saxnäs, Hemavan, Norrbyskär. 

Läs mer av Johan Norberg:

Avskedsturné – eller rent bedrägeri?

Musiker bojkottar – utan effekt