Hjalmar Söderbergs romanfigur lever vidare – i två nya böcker

Inom loppet av två veckor kommer två romaner om Hjalmar Söderbergs romanfigur Helga i Doktor Glas. Vi går till botten med hur det kan komma sig. Är det bara en osannolik slump? 

Det sista doktor Glas, i Hjalmar Söderbergs klassiska roman med samma namn, ser av den stjärnögda Helga Gregorius är hennes bleka ansikte (”som lärft”) när hon passerar under en gatlykta. Hon är ute i kvällsmörkret för att posta ett brev. Timmen är sen. Bara dystra grubblare som Glas och prostituerade vandrar på gatorna.

Men flera författare har haft svårt att, som Söderberg, låta Helga uppslukas av mörkret. De senaste 15 åren har fem romaner om Helga utgivits. Och snart kommer två till, inom loppet av två veckor: Bengt Ohlssons Helga och Åsa Nilsonnes Fru Gregorius. En smått osannolik slump – och en fullständig överraskning för de bägge författarna.

– Jag hade skickat två-tre kapitel till min förläggare eftersom jag ville veta vad han tyckte om idén och stilen, säger Åsa Nilsonne. När vi träffades berättade han att han på omvägar hade hört att Bengt Ohlsson också skrev på en roman om Helga. Han såg lite förskräckt ut när han sa det, han undrade väl hur jag skulle ta det. Men jag tyckte att det lät ­fenomenalt bra – det kan bli jättekul! 

Inte heller Bengt Ohlsson kände till att en roman om Helga Gregorius skrevs parallellt med hans egen. Det är inte första gången han intresserar sig för Doktor Glas. 2004 fick han Augustpriset för romanen ­Gregorius, där den avskydde pastorn gavs upprättelse.

Idén till Helga fick Bengt Ohlsson för några år sedan. Han var nästan klar med den nya romanen när Söderbergsällskapet hörde av sig för att boka ett framträdande. De berättade om Åsa Nilsonnes projekt. Han tog beskedet med fattning.

– Nej, det kändes inget särskilt. Min roman utspelar sig 1937, när Helga är i 60-årsåldern, så det skulle förvåna mig om våra böcker har några större likheter.

Att Bengt Ohlsson än en gång återvänder till Doktor Glas beror bland annat på att Hjalmar Söderbergs roman så starkt väcker frågor om vad som händer efter sista sidan. Han såg också en given fortsättning.

– Uppföljare brukar plågas av mer eller mindre krystade konstruktioner, men i Helga kände jag aldrig att jag behövde hemfalla till sådant. Allt fanns redan där, från doktor Glas lönnfack i chiffonjén till Helgas graviditet med älskaren. Det var bara att plocka upp trådarna och göra något av dem.

Åsa Nilsonne hade sina egna personliga skäl att dikta vidare utifrån Söderbergs roman.

– För mig är det en väldigt välskriven men gravt irriterande bok. Hjalmar Söderberg går till provocerande ytterligheter, man längtar efter lite balans. Hans doktor Glas är überdyster, ser mest elände och naturen speglar hans förtvivlan. I min bok är Helga en optimist i livet, som älskar att se det nya Stockholm.

I sakprosan är det vanligt att det i samband med årsdagar och jubileer kommer flera böcker om samma person eller händelse. Men tror man sig ha hittat en originell berättelse vill man gärna vara ensam om den. Så när jag i arbetet med min första bok fick höra att en annan författare skrev på samma bortglömda story, blev jag stressad. Jag bad min tidigare lärare på Biskops-Arnös f­örfattarskola, Ingmar Lemhagen, om råd. Han lugnade: ”Bara för att Åsne Seierstad har skrivit en bok om ­Afghanistan, så är det inte den sista boken som skrivs om Afghanistan.” Ett år senare utgavs således två böcker om samma händelse. Båda rymdes i offentligheten.

Inom skönlitteraturen är sådana här slumpar desto ovanligare. Men det finns åtminstone ett annat svenskt exempel. Hösten 1996 utkom två romaner med Gustav III:s hovlakej Badin – en slavpojke som egentligen hette Couschi – som huvudperson: Ylva Eggehorns En av dessa timmar och Ola Larsmos Maroonberget. De utgavs till och med av samma förlag.

Först kändes det som en kall vind genom rummet, men sedan var det bara roligt

Ylva Eggehorn minns:

– Jag hade funderat och gjort research i tolv år innan jag började skriva – min fråga var hur främlingens blick kan vara en ­kunskapskälla. När jag hade kommit halvvägs genom romanen frågade jag Carina Burman om hon kunde faktagranska de historiska aspekterna. Hon berättade då, så skonsamt som möjligt, att det fanns en författare som satt med samma ämne som jag. Först kändes det som en kall vind genom rummet, men sedan var det bara roligt. Det blev en av höjd­punkterna i mitt författarliv. Det lustiga var att Ola och jag var goda vänner och hade haft många långa samtal om vårt skrivande, utan att vi hade sagt ett ord om det här!

Ola Larsmo såg romanerna som ett intressant experiment.

– Som läsare måste det vara roligt att kunna se hur två rätt olika författare hanterar samma bakgrundsmaterial och samma huvud­person. Jag tror i efterhand att bägge romanerna fick lite draghjälp av varandra, de blev lite av en mediahändelse. Vi åkte på gemensam turné och pratade om Couschi. Han var en fascinerande och klok människa, nedsläppt i en historisk situation som han gjorde sitt bästa för att bemästra, och han lyckades bra. Hans person och hans historia förtjänar verkligen att berättas igen, många gånger.

Några år efter min bokdebut råkade jag på Åsne Seierstad. Hon var förtvivlad. Hon hade börjat på en bok om Anders Behring Breivik, men nu ryktades flera böcker om terroristen vara på gång. Vad hade väl hon att tillföra? Jag citerade ­Ingmar Lemhagens visdomsord: ”Bara för att Åsne Seierstad har skrivit en bok om Afghanistan…”

Två år senare kom hennes bok om Breivik. Den blev en internationell bästsäljare.

Ur Vi Läser nr 4, 2024

Läs mer av Peter Fröberg Idling:

Roliga romaner, finns de?

Kepler, Sjöwall Wahlöö, Dumas – om parskrivandets utmaningar