Roliga romaner, finns de?

Varför är det så svårt att vara skojig i skrift? Romanen borde annars vara väl lämpad för humor. Kanske är det formuleringskonsten – inte handlingen – som ska få läsaren att le.

Halvvägs genom kapitel fyra, det vill säga då Carl Nicolaus Falk håller herrmiddag, går det inte längre. Jag undslipper mig ett kvävt frustande, som kvitteras med ett kort ögonkast från de närmaste kafégästerna.

Det har gått drygt tre decennier sedan jag senast läste August Strindbergs Röda rummet. Jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket från förra gången, men framför allt inte att den är så rolig. Middagsbjudningen hos den självbelåtne Carl Nicolaus Falk, där de småskurna gästerna kämpar om att få övertaget i det sociala spelet, är sublimt infam.

Att romanen är rolig kan delvis förklaras av att den skrevs i ett slags litterär brytningstid. När Strindberg i slutet av 1870-talet satte stålpennan mot pappret var tidens stora nya namn sådana som Victor Hugo och Lev Tolstoj. De skrev romaner där själva själen skulle ges sin egen spegel. Men fram till dess hade genren snarare prägel av lätthet och underhållning. En linje löpte bakåt via bland andra Jonathan Swifts Gullivers resor, Miguel Cervantes Don Quijote och vidare bort mot Giovanni Boccaccios Decamerone.

Med andra ord en tradition där humorn hade en självskriven roll. Det var den Strindberg, Charles Dickens och Mark Twain utgick ifrån när de i sina romaner infogade ironi och satir.

Sedan dess har ansedda romaner med humor blivit undantagen som bekräftar gravallvarets regel. Det är synd, eftersom espri inte utesluter ett seriöst syfte. Tvärtom kan ju mörker förstärkas genom ljusets kontrastverkan. Det visar exempelvis Kurt Vonnegut i Slakthus 5 och Joseph Heller i Moment 22 – två i grund och botten fasansfulla krigsskildringar. Men samtidigt roliga.

Den observante läsaren noterar nog att samtliga författare som hittills har nämnts är män. Det är ingen slump. Roliga romaner har i långa tider ansetts vara en manlig affär. I Sverige kan man kliva från Strindberg via Fritiof Nilsson Piraten och Lars Molin till Fredrik Backman och Jonas Jonasson. Brittiska Bollinger Everyman Wodehouse Prize, som tilldelas årets roligaste roman, har på 22 år bara förärats tre kvinnliga författare.

Men kanske kan en rörelse åt motsatt håll anas. Flera av årets svenska romaner präglas av just humor. Och är skrivna av kvinnor.

Vi ska strax återkomma till dem, men först ta oss an frågan varför humor är ovanlig i seriöst ­syftande romaner. Det är ju lite gåtfullt. De flesta av oss gillar roliga människor. Följaktligen borde det vara lättare att sympatisera med en rolig romanfigur. Och en läsare som engagerar sig i berättelsens personer är en läsare som inte kommer att lägga ifrån sig boken.

Kanske är det enklaste svaret att det är svårt att vara rolig i text.

Men följdfrågan blir då: Varför är det svårt? Att roas av något skrattretande är ju en allmänmänsklig egenskap. Till och med apor skämtar.

Men medan de flesta kan beröras av sorgen i Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och kärleken i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, så är humor subjektiv. Den ene läsaren flabbar hejdlöst åt Vatanens vedermödor i Arto Paasilinnas Harens år medan den andre tycker att boken är trams. Att vara allmängiltigt rolig är helt enkelt inte möjligt.

Ett skämt bygger ofta på överraskning. Tajmingen är med andra ord avgörande. Men där en ståuppkomiker kan känna in publiken och en skådespelare hitta en gemensam dynamik med sina motspelare, sitter författaren allena på sin kammare och tragglar med texten. Det är få förunnat att i sin ensamhet hitta den där subtila rytmen, som kan överraska en läsare på rätt sätt; en läsare som i sin tur kan befinna sig var som helst i vilken sinnesstämning som helst.

Romanen som form kan annars tyckas väl lämpad för humor. Förutom överraskning så bygger humor ofta på motsättningar och kontraster. Romanen har ju tillgång både till romanfigurernas inre värld och den romanvärld de befinner sig i. I krocken dem emellan kan ironisk komik uppstå. För att återvända till det inledande exemplet med Carl Nicolaus Falks middag så är den rolig eftersom läsaren både ser herrarna från utsidan och får följa deras löjeväckande själsliv. Roligheterna uppstår när romanen blottlägger glappet mellan vilka de anser sig vara och vilka de faktiskt är.

En liknande sorts humor återfinns i exempelvis Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. I den beskrivs den förnuftsstyrda huvudpersonen Ester Nilssons kärleksaffär med den uppburne konstnären Hugo Rask, en kärlek som bygger på en lång rad underhållande feltolkningar och missförstånd. Andersson använder greppet även i sin nyutkomna bok, Studie i mänskligt beteende. Den består av en samling fristående, korta berättelser. Människorna i dem saknar ofta självinsikt, vilket får läsaren att dra på munnen.

Underfundigt och absurt

Och därmed är vi alltså framme vid den aktuella bokutgivningen. Till Anderssons Studie i mänskligt beteende kan läggas Marit Furns Den förste, Johanna Frids Haralds mamma och Amanda Svenssons Själens telegraf.

Det är här inte fråga om klassisk komedi, det vill säga ett tämligen endimensionellt persongalleri som är indraget i ett händelserikt förlopp i uppskruvat tempo. Nej, här ligger humorn snarare i språket. Om humor uppstår i det oväntade, i exempelvis överraskande kontraster, så är det med andra ord formuleringskonsten i de här böckerna som lockar läsaren att le. Det vore förstås önskvärt att nu ge illustrerande exempel. Men det som gör romanerna så lyckade är den där svårbemästrade tajmingen och den är svår att förstå, tagen ur sitt sammanhang. Det är lite som att spela upp fyra takter av So What för att förklara Miles Davies musikaliska geni.

Marit Furns Den förste utkom lämpligt nog lagom till 500-årsjubileumet av Gustav Vasas kröning. Centralt i romanen är ett bygdespel om monarken, som sätts upp i en liten by vid Siljans strand. Romanens huvudperson, den från storstaden inflyttade kulturmannen Erik Gustavsson, ränksmider sig till ordförandeskapet i teaterföreningen och tar kommando över pjäsen. Underfundigt och absurt i lika delar.

Johanna Frids Haralds mamma är snarare ett kammarspel. På en insnöad flygplats i norra Sverige väntar huvudpersonen på sin pojkvän Harald – en harmlös juriststudent som hon jämför med en golden retriever. Till huvudpersonens fasa får hon sällskap av Haralds mamma, en karikatyr av en självgod och dominant 40-talist med förflutet i 68-rörelsen. Ett härskartekniskt generationskrig utbryter, med en outsinlig arsenal av sarkasmer och giftigheter.

Det fjärde exemplet, Amanda Svenssons Själens telegraf, utspelar sig i Storbritannien under vardera änden av 90-talet. Det första tidsplanet är förlagt till huvudpersonen Iris barndom. En oortodox uppväxt med en utlevande, storljugande och ensamstående mamma. I det andra har hon blivit en ung vuxen, som utan egen förskyllan dras in i ett nystartat indieband i Glasgow. Det är sällan dråpligt, men ofta roligt.

Jag föreslog nyss att romanens form är väl lämpad för humor. Men samtidigt är den kanske ett problem. Romanvärldar byggs av sådant som läsaren känner igen, på återbruk. Humor förutsätter däremot motsatsen, det vill säga originalitet. Ett förutsägbart skämt är inte ett skämt.

Kanske är det också skälet till att humor ofta åldras illa. Originaliteten avgörs av hur den förhåller sig till såväl tradition som samtid. För att hämta ett exempel ur tevens värld – Monty Python var kul för att de var först med sin absurda humor. Ett halvt sekel senare har den återanvänts och vidareutvecklats så många gånger att originalet inte längre känns originellt. Världens äldsta kända skämt nedtecknades av sumerer för 3 900 år sedan och lyder: ”Något som inte har hänt sedan tidernas begynnelse: En ung kvinna som inte har pruttat i sin makes knä.” Det kan väl också sägas ha åldrats … mindre bra.

Att jag skrockar åt Strindbergs nästan 150 år gamla ironier säger möjligen något om mig. Men sannolikt mer om att han i sin ambition att skriva samtidssatir slog an en mer tidlös humor. Det vill säga något som till skillnad mot sumerernas fisande fästmöer inte är helt beroende av sin kontext. Att låta språket bli spelplats för humorn är därför sannolikt ett smart drag, om man vill att en läsare i en fjärran framtid ska få de andra på kaféet att undra vad det är som är så roligt.

Ur Tidningen Vi #12 2023.