Kepler, Sjöwall Wahlöö, Dumas – om parskrivandets utmaningar

Varför skriver inte fler författare tillsammans, likt Sjöwall Wahlöö och paret Kepler? Två skapande personer kan komplettera, uppmuntra – och stämma – varandra.

År 2002, 200 år efter hans födelse, flyttades stoftet av författaren Alexandre Dumas den äldre (1802–1870) till Panthéon, det särskilda mausoleum som hyser Frankrikes mest bemärkansvärda medborgare. Kanske har Dumas författarskap inte gjort samma litteraturhistoriska avtryck som hans gravgrannar Émile Zola och Honoré de Balzac, men få andra fransmän är lika lästa och översatta som författaren till romaner som De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo och Drottning Margot.

Den som kliver ut från Panthéon och flanerar snett norröver kommer efter ett tag till Paris mest kända kyrkogård – Père-Lachaise. Där, i ett mycket mindre illustert sammanhang, står gravvården över Auguste Maquet (1813–1888).

Auguste, vem? frågar sig måhända en och annan nu.

Nå, även Auguste Maquet var författare och på sidorna av gravvården listas några av hans främsta verk: De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo, Drottning Margot och så vidare.

Hur hänger nu det här ihop? Jo, i 1800-talets Frankrike genererade förlagen stora pengar. De etablerade författarna var upphöjda kassakossor. En debutant gjorde sig inte besvär. För att öppna dörren till förlagshusen krävdes särskilda rekommendationer, från dem som redan hade gjort sig ett namn. Det var därför en gemensam vän introducerade den unge historieläraren (tillika aspirerande författaren) Auguste Maquet för den något äldre men mycket mer berömde Alexandre Dumas.

Dumas åtog sig att titta på ett av Maquets manus. Han gillade vad han läste, fattade pennan och snitsade till det – och lät sedan publicera det i eget namn. Maquet fick i sin tur en del av intäkterna.

Dumas och Maquet kom i alla händelser väl överens. Ett samarbete inleddes – vilket inte var unikt, Dumas höll sig med ett sjuttiotal ”assistenter” som på olika sätt arbetade med hans texter. Maquet var dock den av dem som Dumas värderade högst.

Vad som sedan hände råder det delade meningar om bland litteraturhistorikerna.

Enligt Dumas var Maquet en grovarbetare, som försåg honom med bakgrundsmaterial och uppslag, som han sedan inspirerades av i sitt författande. Enligt Maquet var deras insatser som författare likvärdiga. Det var hans idéer och texter, som Dumas med lätt hand redigerade.

Efter ett drygt decennium hade Maquet fått nog. Han stämde Dumas, dels för att han inte hade fått betalt enligt överenskommelse, dels för att få sitt namn jämte Dumas på romanernas titelblad.

Domstolen gav honom rätt om arvodena. (Dumas var en notorisk slarver och trots sina stora inkomster skuldsatt överallt.) Men domaren lät sig inte övertygas om Maquets betydelse för Dumas framgångar. Han konstaterade att det var Dumas som var geniet av de två. Utan Maquet skulle Dumas ändå ha varit Dumas – men utan Dumas hade Maquet inte varit någonting.

Hur det än var med den saken så fanns det just ingen anledning för Dumas att låta Maquet bli en likställd medförfattare. Dumas var redan en institution i egen rätt och dessutom fenomenal på att marknadsföra sig själv. Men deras tid tillsammans utgjorde ändå toppen på respektive karriär. Maquet fortsatte att skriva en lång rad verk i eget namn, utan att något av dem gjorde succé. Även Dumas författarskap övergick i en utförslöpa.

Man kan fråga sig varför författare inte oftare skriver ihop? Det är ett ensamt värv, fyllt av tvivel och svårigheter. Men det finns undantag. Inte minst i den intrigdrivna deckargenren. Kanske inleddes den svenska delen av den trenden i en Parisbutik 1962, där det förälskade paret Maj Sjöwall och Per Wahlöö köpte en liten gul anteckningsbok med spiralrygg. I den skrev de ner sådant de såg på resan, där bara handstilen vittnar om att den ene hade tagit över mitt i en mening. Detta hoptvinnade skrivande fortsatte sedan i deras tio gemensamma och stilbildande böcker – serien Roman om ett brott – om polismannen Martin Beck.

Duon bakom Lars Kepler, Alexandra och Alexander Ahndoril (som i höst för övrigt lanserar en ny pseudonym, Alex Ahndoril) arbetar på samma symbiotiska sätt. Ett manusdokument, två datorer.

I juli kommer paret Tove och Hanna Folkessons roman Badort, som utspelar sig i mellankrigstidens Borgholm. Tove Folkesson är flerfaldigt prisad för sina tidigare romaner, Hanna arkitekt. De har tidigare byggt ett hus ihop, vilket gissningsvis bidrog till att de vågade överföra ett gemensamt fantiserande om gånget badortsliv till en roman. Enligt Tove Folkesson bygger deras gemensamma skrivande på att de har samma humor, en likartad blick på världen och intuitivt förstår varandra.

I andra fall handlar samskrivande om att författarna är just olika, att de har kompletterande styrkor och egenskaper. Den ene kanske är bra på intrig, den andre på gestaltning. Idéarbetet kan ta nya oväntade vändningar, när berättelsen bollas mellan två upphovspersoner. Det finns också alltid någon som kan uppmuntra och inspirera när det går trögt.

Men samarbetet kan också vara ett sätt att utforska ett annat slags skrivande. PO Enquist och Anders Ehnmark skrev deckarsatiren Doktor Mabuses nya testamente tillsammans, Daniel Sjölin och Jerker Virdborg gav sig på äventyrsromaner under pseudonymen Michael Mortimer. För Tove Folkesson är den nya romanen ett oförväget steg ut i den fria fiktionen, då hennes tidigare böcker har vilat på autofiktiv grund.

I våras utkom Johanne Lykke Naderehvandis roman Röd sol. Den har hon för all del skrivit själv, men här finns en uttalad gemenskap med maken Khashayar Naderehvandis roman Hemsökelse. Böckerna är sammanlänkade, bland annat genom teman de gestaltar och de tre hemlösa barn som finns med i båda romanerna. Också det ett sätt att gemensamt pröva något nytt.

Även Negar Naseh, som nominerades till Vi:s Litteraturpris 2022, skriver nu tillsammans med sin make, musikern David Sandström. I höst utkommer parets första roman, En bondes död.

I mars utkom Viktor Johanssons och Maria Grudemo El Hayeks roman Ring Soc! Den handlar om Malin, som inte vill underkasta sig samhällets konventioner. Viktor Johansson har tidigare skrivit såväl romaner som lyrik, men de senaste åren främst varit filmregissör – ett arbete med många inblandade. Maria Grudemo El Hayek arbetar i sin tur inom teater, bland annat med pjäser där ensemblen har samarbetat fram manus. De säger själva att erfarenheterna av sådana kollektiva processer inspirerade till att även författa tillsammans.

Vem är bokens författare?

Men ett kollektivt skrivande kan också vara ett politiskt ställningstagande. 1999 utkom den internationella bästsäljaren Q, under pseudonymen Luther Blissett (ett namn som vem som helst kunde anta – sedan 1994 hade hundratals kulturskapare använt det i olika projekt). Författarna var det italienska femmannakollektivet Wu Ming (vilket beroende på betoning kan betyda ”anonym” eller ”fem personer”). Kollektivets medlemmar tar avstånd från vad de anser vara kommersialisering av litteraturen. De vägrar därför att framträda på bild och deras kollektivt skrivna romaner finns att ladda ner utan kostnad.

Man kan också i ljuset av sådant här gemensamt arbete fundera på hur ett verks författare ska definieras. Vi kan för enkelhets skull säga att författaren är den som har en vision om verket och sedan skriver tills resultatet överensstämmer med visionen. Utifrån en sådan definition är Stieg Larsson inte författare till de delar av hans Millennium-serie som David Lagercrantz har skrivit, vilket de flesta nog anser är rimligt, trots att ursprungsvisionen var Larssons. Men inte heller Franz Kafka skulle då vara författare till de romaner som bär hans namn, eftersom de var oavslutade vid hans död och sedan sammanställdes av vännen Max Brod. Ett annat exempel är den amerikanske författaren Michael Crichton, upphovsman till bland annat Jurassic Park och vars böcker har sålt i 200 miljoner exemplar. Vid hans död 2008 låg en ny roman färdig till två tredjedelar. Den skrevs klart av författaren Richard Preston utifrån Crichtons anteckningar. Crichtons änka, Sherri Crichton, hade dock vetorätt över den slutgiltiga utformningen och genomdrev vissa förändringar innan romanen gick i tryck. Vem är i det fallet bokens författare?

Och vem är egentligen författare till Greven av Monte Cristo? Auguste Maquet hade i alla fall sin uppfattning klar. I hans bibliotek stod ett exemplar av romanen, som han hade låtit binda om i nya pärmar. På det omslaget fanns två författarnamn.

Ur Tidnignen Vi #6 2023.