”Har ni funderat på att skjuta Franklin Roosevelt?”

Skotten mot Donald Trump skakar just nu USA. Men attacker på amerikanska presidenter är ett fenomen nästan är lika gammalt som ämbetet självt. Även om skälen växlar vilt.

  • 9 min
  • 24 jul 2024

Montage. Från vänster till höger: Donald Trump, 2024, Franklin D. Roosevelt, 1936, Ronald Reagan, 1980, John F. Kennedy, 1960. // Foto: Doug Mills/The New York Times/TT, Harris & Ewing, Rick Friedman/TT, FDR Presidential Library & Museum.

”Har ni funderat på att skjuta Franklin Roosevelt?”
Nils Niemi Boman

Lyssna på artikeln

Skotten mot Donald Trump skakar just nu USA. Men attacker på amerikanska presidenter är ett fenomen nästan är lika gammalt som ämbetet självt. Även om skälen växlar vilt.

Marron! Giuseppe Zangara har obotlig magkatarr.

– Jag slutade med vin, hjälpte inte. Jag slutade röka, hjälpte inte. Jag flyttade till Miami, hjälpte inte. Inget hjälper.

– Har ni funderat på att skjuta Franklin Roosevelt?

– Tror du att det hjälper?

– Det kan väl knappast skada.

Replikskiftet kommer från Stephen Sondheims mörka musikrevy Assassins (1990) om människor som försökt, och i vissa fall lyckats, mörda amerikanska presidenter. Per Feltzin på Sveriges Radio har beskrivit den som en musikal som skildrar landet där vem som helst kan bli president… eller presidentmördare.

Skotten i Butler, Pennsylvania, kvällen den 13 juli 2024 påminner oss att det amerikanska presidentmordet nästan är lika gammalt som ämbetet självt. Första försöket gjordes 1835 mot Andrew Jackson, som lyckades desarmera angriparen och ge honom ett så rått kok stryk med sin käpp att förövaren skickades raka vägen till sjukhuset. Sedan dess har nationaltrauman tagit form varje gång ett dåd ägt rum, särskilt när försöken har lyckats. Oavsett vem presidenten är, hur omtyckt den är, skakas demokratin när den blir beskjuten. Ett ögonblick memoreras av en hel generation. I Sverige minns de flesta var de befann sig när de fick veta att Olof Palme blivit skjuten.

Kärnan till attentaten brukar alltid vara en besvikelse för att livet inte levt upp till förväntningarna. Det finns trots en skillnad mellan att ha rätten att jaga lyckan, som konstitutionen deklarerar, och att känna att man förtjänar att vara lycklig. Misstolkningen av The american dream har skapat personer som känner att de inte fått det som de är berättigade. Tänk om man efter en livstid av slit ändå inte får klättra upp för samhällsstegen? Var är mitt pris? låter Sondheim mördarna sjunga i Assassins.

Besvikelsen har varit konstant, men skälen till mordförsöken har varierat kraftigt.  Lynette “Squeaky” Fromme gav sig 1975 på Gerald Ford för att vinna sektledaren Charles Mansons gunst och även John Hinckley Jr. var ute efter kärlek, närmare bestämt filmstjärnan Jodie Fosters, när han 1981 sköt Ronald Reagan i bröstet. Båda försöken misslyckades.

Lee Harvey Oswald, 1963.
Lee Harvey Oswald, 1963. // Foto: Ira Jefferson Beers Jr./The Dallas Morning News.

I de historiska exemplen är det oväntat sällan som presidentmorden drivits av förakt för den specifika presidenten och inte en bredare frustration kring nationen, men det finns så klart undantag. Charles J. Guiteau mördade 1881 president James Garfield för att han under sina endast fyra månader i Vita huset vägrat göra Guiteau till ambassadör i Wien (och för att skapa publicitet kring sin dåligt säljande självbiografi). Guiteau hade till och med sänkt sina krav och sagt sig gå med på en placering i Paris, men fick inget bifall.

Att döda den folkvalda presidenten är oftast den ultimata missnöjesmarkören, ett långfinger mot etablissemanget som man hoppas ska väcka en slumrande nation. Leon Czolgosz kunde inte tåla hur de fattiga utnyttjades för att de rikas plånböcker skulle växa och 1901 ställde han sig i kö på världsutställningen i Buffalo för att träffa president William McKinley. Med ett skott i buken blev McKinley offer för anarkistens protestaktion. Resten av 1900-talets präglades av en klart högre secret service-närvaro kring statschefen.

Presidentmordens stora pionjär var den misslyckade skådespelaren John Wilkes Booth som 1861 mördade Abraham Lincoln i en teaterloge. Skälet? Att Lincoln i hans mening hade splittrat de vackra Förenta Staterna i inbördeskriget.

Flera gånger har man under aktiva undersökningar funnit tecken på att den senaste presidentmördaren funnit inspiration hos den förra. När Reaganskytten Hinckley fångades fann polisen i hans lägenhet ett flertal biografier om Lee Harvey Oswald. Av alla presidentmördare är ingen så flitigt omdiskuterad, så kraftigt invävd i nationaltapeten, som Oswald. Kulan som avlossades från översta våningen på Dallas bokmagasin och träffade John F. Kennedy den 22 november 1963 har i ren metodik flera paralleller till den som från ett närliggande tak träffade Donald Trumps högra öra.

Ändå var skotten mot Trump det första mordförsöket på en president (eller, i det här fallet, presidentkandidat och tillika expresident) sedan 1981.

Efter tragedier fortsätter ändå livet. Reagan-skytten John Hinckley släpptes från fängelset sommaren 2022 och har sedan dess släppt ett folkmusikalbum och flera singlar, utan att samla på sig några större lyssnarsiffror. Även om man skjuter presidenten garanteras man alltså inte få sitt pris och Hinckley är ett undantag som ens överlevt för att se eftermälet av sitt dåd. Ofta kan presidentmordet betraktas som ett sorts självmord, ett sätt att ge mening till sitt liv och skriva in sig i historieböckerna. Inför sin hängning 1882 tilläts Charles J. Guiteau läsa upp en egenskriven dikt med titeln “I am Going to the Lordy, I am so Glad”.

Den misstänkta skytten Thomas Matthew Crooks skadade enbart Trump lindrigt, med bara någon centimeters marginal missade skottet hjärnan när Trump vände huvudet för att peka på statistik om invandring på en skärm på sin högra sida. I sociala medier skämtas det om ironin att olaglig invandring i praktiken räddade livet på Donald Trump. I publiken träffades flera närvarande av skotten, varav en 50-årig man dog.

Roosevelt var inte ens första valet till måltavla

En liknande sak hände när den fattiga italienska immigranten Giuseppe Zangara 1933 försökte mörda då presidentvalde Franklin D. Roosevelt, men missade och istället dödade Chicagos borgmästare. Osämja var livets ledord, bland annat led Zangara i åratal av akuta magsmärtor som läkarna kallade kroniska och han svor hämnd mot de kapitalistiska svinen som konstruerat systemet som svikit honom. Roosevelt var inte ens första valet till måltavla, egentligen var Zangara ute efter den tidigare presidenten och affärsmannen Herbert Hoover. Finanskraschen hade gjort tusentals arbetslösa och över hela landet dök slumstäder byggda av skräp upp, så kallade Hoovervilles. Men Washington D.C. där Hoover befann sig var ju så långt bort. Elektriska stolen, via Roosevelt som var på besök i närområdet, blev slutdestinationen.

För övrigt kan tilläggas att trippelnamn är vanliga bland presidentmördare, liksom känslan att de är berättigade till något mer än den lott de fått. Allt som krävs för att förändra världen kan vara ett litet ryck med pekfingret. All you have to do is move that little finger… why should you be blue when you’ve that little finger? som Leon Czolgosz sjunger i Sondheims text.


Läs mer:

Hon var USA:s mest galna presidentfru

Peter Englund: Där det en gång stått byar fanns bara aska

Fler utvalda artiklar