Peter Englund: Där det en gång stått byar fanns bara aska

Krig skapar djupa sår som tar lång tid att läka. Det blev historikern och författaren Peter Englund varse när han åkte till Vietnam 20 år efter krigsslutet för att rapportera för Vi.

Det här reportaget publicerades i Vi nummer 14-15 1995.

1.

De levde inte på historiens soptipp men de levde av den: tre unga män, pojkar egentligen, 16–17 år gamla, barfota, klädda i kortbyxor och arbetskläder, som sakta kryssade fram över ett uttorkat risfält med verktyg i händerna och mörkgröna hörlurar på huvudet. Det var mitt på dagen och solen stod het över deras böjda nackar. Landskapet var det gängse, ett utsträckt rutmönster av bevattningskanaler och fält – en del skördade och gulnade, andra grällt ärtgröna av nysatta plantor – som på vissa punkter bröts av ridåer med hög, mörk grönska som famnade runt hus av bambu. I luften svävade doften av fuktig, solvarm grönska, melerad med den söta dunsten från buffelspillning. Med hjälp av repiga amerikanska minsökare letade pojkarna efter krigets begravda lämningar: trasiga vapen, kulor, tomhylsor, granater och bomber eller bara skärvor därav, som de sedan sålde till skrothandlare för runt 40 öre kilot. Det är en syssla för de fattiga.

Närhelst sökarna gav ifrån sig utslag hackade pojkarna sig ned i den solspruckna leran. ”Är det inte farligt?”, undrade jag en smula ängsligt, där jag stod någon meter bort och behärskade impulsen att huka mig. Binh, en 17-åring med en röd keps märkt ”Los Angeles 94”, svarade kort och tonlöst. ”Jo”. För en tid sedan skadades en bekant när en bomb han grävde upp exploderade. ”Hur gick det?”, frågade jag. ”Han är blind nu”, svarade Binh bortvänd, medan han bände upp något ljusgrått ur den feta myllan. Ett stycke svampig plast. Han kastade bort det. Det var resterna av en napalmbomb. En bit bort fann han bombens nosring, torkade bort jorden och stoppade undan den i en rutig shoppingpåse som han hade hängande vid höften.

Så gick han vidare, medan metalldetektorns ram fortsatte att pendla över jordens alla halvläkta sår.

Många föreställningar om oundvikligheter i det förflutna springer ur ett vilt hopp om att historien har ett en gång för alla givet mål, dit vi alla är på väg. Detta kommer ofta ur ett tankefel: historiens närmast glaciärlika rörelsemönster förväxlas med oundviklighet. Det är lätt att göra som åskådare, trösterikt att göra som gärningsman och svårt att undvika som offer. För tyngden i det skedda verkar så fullständigt oemotståndlig: allt förändras, allt föröds. Och efteråt blir tanken att allt kanske var oundvikligt mest en plåga, inte minst för offren. Då hjälper förresten inga spekulationer om vad som kunde ha hänt om inte, för då är det viktigast att söka det normala igen, bygga nytt, städa upp. Det var väl det som Binh och hans två vänner gjorde nu, på sitt sätt. Trots att de fötts flera år efter krigets slut levde de ännu i dess långa skugga och kunde ännu bli dess offer.

Vietnamkriget var ingen oundviklighet, något som bara måste ske. Dess största tragedi, vid sidan av lidandet och dödandet, var nog att man flera gånger kunde ana en annan väg, rentav ett slut, men att händelserna ändå böjde av i en annan riktning. För vietnameserna var det en utdragen plåga, som fick sin ände 1975 i ett bekräftande av något som egentligen stått klart redan för 30 år sedan: att Vietnam var ett enda land, en enda självständig nation som levde fri från gamla kolonialmakter och deras efterföljare.

2.

Den ryske revolutionären Trotskij lär en gång ha kallat kriget för ”historiens lokomotiv”, och sant är att väpnade konflikter ofta leder till förändringar som ofta är lika betydande som de är oavsiktliga: praktiskt taget samtliga stora revolutioner har en gång startat i det upprörda eftersvall som förlorade eller misslyckade krig ofelbart framkallar. I Asien ledde det andra världskriget till att botten slogs ur de europeiska kolonialmakterna. Under kampen om de asiatiska själarna 1941–45 använde sig både Japan och USA av en färgglad anti-kolonial retorik. Många i Asien trodde också på Roosevelts och Trumans tal om kamp för ”demokrati” och ”självbestämmande”. För vietnameserna innebar krigsslutet 1945 därför ett löfte om dubbel befrielse. För det första från den japanska ockupationen, för det andra från den franska kolonialismen. Vietnam är en av Sydostasiens gamla högkulturer och hade varit en självständig stat i nästan l 000 år när fransmännen vid mitten av 1800-talet invaderade landet och förvandlade det till ett franskt protektorat. När det andra världskriget gick mot sitt slut önskade de allra flesta vietnameser att fransmännen inte skulle komma åter, och man hoppades att det förment anti-koloniala USA inte skulle tillåta detta.

I landet fanns det vid denna tidpunkt en inhemsk kraft av betydelse, och det var det nationalistiska Vietminh:en förkortning av ”Förbundet för Vietnams oberoende”. Amerikanerna hade sett att det bara var Vietminh som hade den organisation som krävdes för att bekämpa japanerna, och USA:s underrättelsetjänst OSS hade också samarbetat med dem. Inte underligt att en av Vietminhs grundare, Ho Chi Minh, vid krigsslutet vände sig, inte till Sovjetunionen utan till USA för att få hjälp att säkra landets självständighet; i samtal med diplomater från Washington erbjöd han att i gengäld förvandla Vietnam till ”ett bördigt fält för amerikanskt kapital och företagsamhet”. Detta kan verka underligt. Kommunisten Ho och hans vietnamesiska partikadrer var dock först och främst nationalister, och för självständighetens skull var de villiga att tona ned sin marxism-leninism – en lära som de själva tolkade i ljuset av den konfucianska traditionens auktoritetstro och kollektivism. Det hjälpte inte. USA var inte intresserat. Förhållandet till Frankrike var viktigare. Här gick det att ana en vändpunkt till det bättre. Men så blev det alltså inte, vilket var ett ofantligt misstag som i slutändan skulle kosta alla de inblandade folken mycket.

För den amerikanska anti-koloniala retoriken visade sig vara just det. Retorik.

Det blev aldrig någon folkomröstning.

Fransmännen återvände i stor stil 1946, fast beslutna att vrida klockan tillbaka och återupprätta sin tappade koloniala gloire. Snart ägde små skärmytslingar rum i Haiphong och Hanoi mellan dem och Vietminh, skärmytslingar som före årets slut eskalerat till öppet krig. Fransmännen förleddes av sin egen rasistiska arrogans. Precis som andra inkräktare före dem underskattade de vietnameserna. De misstog deras vänliga, återhållsamma sätt för svaghet, förväxlade traditionen av tyst och ihärdig arbetsdisciplin med undergivenhet och såg inte att Vietnams av försvarskrig fyllda historia format en kultur som hyllade militära dygder och en mentalitet som prisade fysiskt mod. Det franska äventyret nådde sitt slut 1954 i och med att den stora basen Dien Bien Phu i nordvästra delen av landet föll efter en 56 dagar lång belägring. Fransmännen drog sin kos ur landet, som tillfälligtvis kom att delas i en nordlig och sydlig del, åtskilda av en demilitariserad zon. Vid en fredskonferens i Genève samma år kom parterna överens om att en folkomröstning skulle hållas, i akt och mening att besluta om hur återföreningen skulle te sig.

Här skådades än en gång en möjlig vändpunkt. Men än en gång inte. Det blev aldrig någon folkomröstning. Beslutet saboterades. Dels av den vietnamesiska elit som tidigare samarbetat med kolonialmakten och, som skänkts makten över landets södra delar när fransmännen lämnade landet. Dels av USA, som blivit alltmer indraget i de desperata franska försöken att behålla greppet om Vietnam. Ho Chi Minh hade kommit att framstå om inte som landsfader så i alla fall som nationsbyggare, medan hans mottävlare i södern av många betraktades som kollaboratörer och nickedockor: i Washington gjorde man den bedömningen att Ho skulle få 80 procent av rösterna. Och USA kunde bara inte tillåta det här lilla landet att återförenas under en regim som enligt alla skolbokskunskaper i kallt krigande borde betecknas som kommunistisk.

Precis som var fallet med de andra stora 1900-talskonflikterna hade det kalla kriget länkat olika mindre stridigheter i periferin till den stora konfrontationen i centrum, eskalerat dem och format dem till sitt beläte. För som så många andra under detta ytterligheternas sekel såg de ledande amerikanerna världen i enkla och ack så nyanslösa motsatspar: ont och gott, män i vita hattar mot män i svarta, bolsjeviker mot frihetskämpar etc. Inte så att Ho Chi Minh och hans kommunistparti var några dygdemönster. Deras regim var diktatorisk och stundtals hårdhänt. Dock hade USA tidigare visat sig mer än villigt att utan större samvetsömt grubbleri stödja olika brutala regimer, bara de gick att använda som bundsförvanter i kampen mot kommunismens utbredning. Sett utifrån ett sådant perspektiv vore dock Ho Chi Minh värd att satsa på, eller i alla fall möjlig att lida. Utifrån sin förenklade bild av världen kunde amerikanerna inte se Ho som annat än ännu en pekingnesisk spratteldocka; ironiskt nog var han tvärtom mest att likna vid en asiatisk Tito, i praktiken en tämligen effektiv spärr för Pekings vidare maktutbredning.

Ingen av de inblandade var särskilt nöjd med det som skedde efter fredsslutet 1954. De som styrde i norr och även många i söder kände sig snuvade på återföreningen. Den USA-stödda Diemregimen i söder ville beständiggöra sitt grepp om sin del av landet och började med brutalitet och framgång rensa ut oppositionella av olika kulörer och snitt. De jagade värjde sig. I början av 60-talet hade ett nytt gerillakrig inletts i de södra delarna av landet. Nu stod vietnames mot vietnames.

Regimen i söder hade från första början ett begränsat stöd, en hålstungen legitimitet samt en osäker framtid. Att så många av personerna i de maktägande skikten i söder hämtats ur den katolska minoriteten och hade ett förflutet i fransk tjänst gjorde dem suspekta i mångas ögon, ett intryck som blev än mer förstärkt av deras notoriska fallenhet för mutor, fiffel och korruption. Sydvietnam var ett strängt klassamhälle, där de nya härskarna övertagit delar av de koloniala företrädarnas manér och det mesta av deras maktapparat; bland annat hade de behållit det utbildningssystem som fransmännen en gång satt upp och som i praktiken gjorde karriär och inflytande till ett privilegium för de högre klasserna i städerna. De nio tiondelar av folket som levde på och av landet var dömda att förbli där. För en ung man eller kvinna från landet som ville ta sig någonstans i livet fanns det dock en organisation som öppnade sina dörrar för dem, en kraft som utlovade ett avskaffande av orättvisor och en förändring av samhället: det var oppositionen, gerillan, FNL, Sydvietnams nationella befrielsefront.

3.

Stranden där det hela började ser inte mycket ut för världen. Man passerar en gles skog, kommer ned på en böjd och skräpig sträcka ljus sand och möts där av ljudet från havsbuktens tungt slående vågor. Amerikanerna kallade platsen för ”Red Beach” och den ligger strax utanför kuststaden Da Nang i mellersta Vietnam. Den 10 mars 1965 vadade här två bataljoner från den amerikanska marinkåren i land. Landstigningen var odramatisk och paradartad. Pressen fanns på plats, soldaterna behängdes med blommor och längre upp på stranden fladdrade en banderoll med röd text: ”Welcome US. Marine Corps”.

Ursäkten för det första ingripandet var enkel. Trupperna skulle skydda de amerikanska stridsflygplan som redan fanns utplacerade på ett antal stora baser runtom i landet, och som gav understöd till Sydvietnams armé i dess kamp mot gerillan. En av dessa baser låg i Da Nang. Den finns ännu kvar: ett jättelikt flygfält, omgivet av rad på rad av bågformade betonghangarer svärtade av monsunregnen, övergivna lagerhus, gräsfyllda klargörningsplatser; i storlek helt i klass med Arlanda, men blott ett tomt skal vars monumentala ödslighet bara understryks av de enstaka vietnamesiska inrikesplan som landar där ett par gånger i veckan.

Kanske trodde beslutsfattarna i Washington till en början på att man kunde nöja sig med att värna anläggningar som denna. Krig är dock en av dessa händelser som har en tendens att utveckla en besynnerlig logik som för det hela framåt nästan av egen kraft.

Vid den tidpunkt när de leende marinkårssoldaterna vadade fram genom vattnet och hettan, höll nämligen regimen i Saigon på att besegras av FNL. Halva landet kontrollerades av gerillan, provinshuvudstäderna föll i en takt av en var femte dag och det var knappt möjligt att ens lämna Saigon, med mindre än att man åkte inkapslad i en tungt bestyckad konvoj. Kollapsen var nära.

Beslutsfattarna i Hanoi och beslutsfattarna i Washington gjorde sig i detta läge båda skyldiga till allvarliga missbedömningar. Ho och hans generaler trodde inte att USA skulle låta sig dras in i kriget, förutom då med den hjälp i form av rådgivare och flyg som redan fanns i landet. Men krisen för de styrande i söder var påskyndad av de styrande i norr. Troligtvis i ett försök att en gång för alla avgöra det hela hade Nordvietnam redan under det andra halvåret 1964 skickat reguljära trupper för att hjälpa FNL – gerillan styrdes också i mångt och mycket av regimen i norr. Detta gav de amerikanska hökarna välkomna argument. Kennedys efterträdare Johnson trodde för sin del att det skulle förslå med några spridda bombningar av Nordvietnam här, några ilandplaskande marinkårssoldater där, för att få rödingarna att sätta svansen mellan benen. När så inte visade sig vara fallet, stod han inför valet att antingen erkänna misstaget och sedan snällt sätta den egna svansen mellan benen, eller att engagera sig på allvar. Det blev det sistnämnda.

Själv såg han det nog som om han inte hade något val. Vietnam och vietnameserna spelade dock en förbluffande liten roll i ekvationen.

I en PM skriven samma månad som de första soldaterna landsteg i Da Nang summerade en av specialisterna i Washington skälen till ett amerikanskt ingripande på följande vis (och kvantifieringarna är ett typiskt uttryck för den styltigt statistiska bild av världen som dessa män led av):

70 procent – Att undvika ett förödmjukande nederlag för USA (skadligt för vårt rykte som garantimakt).
20 procent – Att hålla Kina borta från Sydvietnam (och angränsande territorier).
10 procent – Att tillåta Sydvietnams folk att njuta ett bättre, friare liv.

4.

Det amerikanska ingripandet på våren 1965 räddade den illa pressade regimen i Saigon. I Washington flödade tillförsikten. Detta skulle gå geschwint. Inte att undra på egentligen. Här skulle världens största och modernaste makt sätta ned sina jätteklackar i den asiatiska myllan: en ny, nästan historielös civilisation skulle tämja en uråldrig dito i den tredje världen med hjälp av den första världens allra yppersta vapenteknologi. Det kunde nog bara sluta på ett sätt. Med katastrof.

Den förstörelsekraft som amerikanerna släppte lös verkade nästan vara gränslös. För de män och kvinnor i FNL som hukade där ute i djunglerna, medan de metallglänsande armadorna av helikoptrar och bombplan drog fram ovanom deras huvuden, hade kriget tagit en otäck vändning. Alla de gerillakrigare som nyss skymtat segern fick nu slåss hårt för att undvika ett eget nederlag. Jag talade med många veteraner som under kriget slagits i FNL eller NVA – alltså den reguljära nordvietnamesiska armén. De erkände hur motvilligt imponerade de var av amerikanernas överdådiga utrustning och när man frågade vad som skrämde dem allra mest nämnde nästan alla ett och samma: B-52:orna. Dessa strategiska bombplan fällde koncentrerade mattor av bomber över en så kallad ”box” på runt tre gånger en kilometer; i en sådan box var verkan att likna vid en attack med taktiska kärnvapen. Det hände att människor, fordon, ja hela förband bara försvann i dessa störtfall av rök, jord och lösslitna delar av träd och lösslitna delar av människor, och de eventuella överlevarna var efteråt så bedövade av stötvågorna och dånet att de vacklade runt som druckna. Och genom att bombarna flög på runt 10 000 meters höjd, så kunde man varken se eller höra dem. Bomberna bara föll, som materialiserade ur ett intet, från en till synes blå och tom himmel. En veteran beskrev ljudet från bombmattan som en enda utdragen jätteexplosion – han tecknade en vågformig rörelse med händerna – och erkände att han blev skräckslagen första gången de bombades, men att de senare försökte skydda sig genom att alltid, säger alltid, gräva ned sig. ”Även under mindre raster byggde vi skydd. Och alla grävde. Även cheferna.” Det är lätt att än i dag känna igen spåren efter dessa luftburna Juggernautsvagnar. Kratrarna är rätt likformiga, cirka 15 meter breda och minst en 2–3 meter djupa, och ligger ofta tätt grupperade i band och klungor. På vissa ställen, till exempel i de oländiga gränstrakterna mot Laos eller runt Khe Sanh, är det fortfarande svårt att ta sig fram genom den söndertrasade terrängen.

Sedan kom då alla helikoptrarna, stridsvagnarna, artilleripjäserna, eldkastarna och de gravt överutrustade soldaterna. För när de amerikanska militärerna någon gång fick grepp på förband från FNL eller NYA utförde de raskt en så kallad ”pile up”: än fler soldater, än fler flygplan etc slussades snabbt in i striden. Och när de här komplicerade tekniska och taktiska systemen verkligen fungerade så gjorde de det med en sådan brutal tyngd att allt och alla vräktes undan, kastades ned, slogs ihjäl. Den vietnamesiske författaren Bao Ninh har beskrivit en sådan ojämn strid med amerikanska enheter, då hans eget förband förintades, hans bataljonschef blev galen och tog sitt liv och endast Bao Ninh själv och nio kamrater överlevde:

Urartade till ett rent utnötningskrig.

”Det var den torkperiod då solen brände skoningslöst, stormen rasade och fienden sprutade napalm över djungeln och de inneslöts i ett hav av eld, en helveteseld. Soldater i skingrade kompanier försökte omgruppera sig, bara för att åter blåsas ut ur sina värn så att de blev som galna, förlorade orienteringen och kastade sig in i spärrelden och dog i ett flammande inferno. Över dem flög helikoptrar i trädtoppshöjd och sköt dem praktiskt taget en efter en, och blodet rann, sprutade ur ryggen på dem, flöt som röd lervälling.”

En av de saker som gjorde kriget så ohyggligt, och då framför allt för vietnameserna, var att det snart urartade till ett rent utnötningskrig. Konflikten skulle inte avgöras av mod, list och precision, utan på grund av rå intensifiering och utmattning. Materielslag alltså, men materielslag där den ena sidan, USA, hade materielen och teknologin, och den andra främst hade det egna folkets kroppar. Och ur den ekvationen kan det bara komma slakt. En stor del av ansvaret för detta bärs av de fantasilösa amerikanska militärbyråkraterna, som satt därbak sina bråtar av stordatorer och blanketter och hålkort och bara skrek efter mätbara framgångar, vilket var ytterligt svårt att nå i ett krig som saknade fronter och brast vad gällde geografiska mål. Lösningen på deras dilemma blev ”the body count”: man räknade helt enkelt dödade motståndare. I ett så auktoritärt och prestationsinriktat system som den amerikanska armén blev resultatet en besynnerlig blandning av grymhet och idioti. Siffrorna var ofta gravt uppblåsta: vid ett tillfälle blev en äldre man, dödad av en lastbil, genom någon underbar statistisk alkemi förvandlad till 311 stupade fiender, och det gick rykten om att ett framgångshungrigt amerikanskt befäl grävt upp en kyrkogård för att bättra på förbandets ”body count”. Värre var att jakten på lik gjorde att gränsen mellan civila och stridande sakta suddades ut. Men de civila drabbades inte bara av det urskillningslösa bombandet. I Vietnam använde sig USA också av kemisk krigföring, framför allt i form av växtgifter, som spreds ut i minst sagt generösa kvantiteter över skogsområden för att avlöva dem, allt i syfte att göra det svårare för motståndarens soldater att gömma sig. Ett av preparaten, Agent Orange, innehöll dioxin, ett av de mest giftiga ämnen som finns på denna jord. Under kriget visade det sig att människor som levde i de besprutade områdena hade utsatts för doser som var uppåt 200 gånger större än de acceptabla. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Bland annat så har antalet missbildade ökat starkt i Vietnam. Jag besökte ett barnsjukhus, såg barn utan händer och fötter, släpptes in i ett annars låst rum, där det stod rad på rad med stora formalinflaskor i vilka man stoppat de vaxgula liken efter missbildade barn – det ena mer groteskt än det andra, med extra uppsättningar armar och ben som sköt ut ur kropparna, kroppar utan huvuden, huvuden utan ansikten, mattor av vått, klibbigt hår, oseende ögon, läppar spräckta av förruttnelse. Jag träffade Duc och Viet, ett par siamesiska tvillingar – det är en av de rubbningar som blivit vanliga på grund av giftet – där den ene efter omständliga operationer givits förståndet och livet, den andre en galge till kropp vari Gud hängt en själ. Ömkliga offer för ett krig som slutade långt innan de föddes.

Vietnamkriget var, liksom det 1900-tal som födde det, präglat av extrema kontraster. För de amerikanska soldaterna var detta ett av de mest bekväma och humana krig som utkämpats. För dem själva vill säga. De gjorde ofta allt för att undsätta egna sårade – inte sällan planade många eldstrider ut i vildsinta räddningsaktioner – och tack vare helikoptrarna och en utmärkt sjukvårdsorganisation klarade sig som bäst uppåt 90 procent av alla dem som skadats, en enastående siffra. Den genomsnittlige amerikanske soldaten, som hade en tjänstgöringstid på blott tolv månader, hade också en unik chans att överleva: bara fem procent var någonsin i strid. Den amerikanska ledningen sökte verkligen att hålla nere de egna förlusterna, och under hela kriget ville de aldrig riktigt släppa den vackra drömmen om att det fanns något fiffigt teknologiskt sätt att ro hem segern. Och visst hjälpte tekniken och eldkraften till att hålla det amerikanska tappet nere, men det var bara för att den brukades på ett så hänsynslöst vis: de vietnamesiska förlusterna blev desto högre. Den stora räckvidd som amerikanernas vapen hade, innebar dessutom att det ofta var stört omöjligt att se om måltavlan var en civilist eller en gerillasoldat. En japansk journalist som åkte med i en av de tungt bestyckade helikoptrarna var förbryllad över skyttarnas beteende:

”De verkade skjuta nyckfullt och i förbifarten, även om de inte beskjutits från marken. Inte heller kunde de identifiera människorna i fråga som Vietcong. De gjorde det impulsivt, för nöjes skull, som om de var på jakthumör och använde bönderna som måltavlor.”

5.

På få ställen var den här kollisionen mellan den förstavärldens teknologi och den tredje världens kultur tydligare och mer obarmhärtig än i Cu Chi-distriktet. Om man lämnar Saigon, tutar sig förbi infartens vimmel av bussar, cykeltaxis och mopeder och kör längs huvudväg l mot nordväst och Kambodja, så närmar man sig efter någon timme den trakt som under kriget döptes till ”järntriangeln”: landet är platt och rymmer den vanliga blandningen av öppna risfält och tät djungel. Vad man dock lägger märke till är att samtliga hus är nya, att de späda träden är av ungefär samma ålder och storlek samt att man hela tiden skymtar bombkratrar av alla möjliga storlekar och former. ”Efter kriget var det här en så kallad vit zon”, förklarade vår guide och slog ut med handen, ”allt var förstört”.

I Cu Chi och i det angränsande Tay Ninh var stödet för FNL särskilt starkt. Att gerillan kunde bita sig fast i Cu Chi, ett område som bara ligger ett par mil från Saigons stadsgräns, berodde dock främst på de underjordiska tunnlarna. I ett spontant försök att komma undan bomber och markanfall började bönder och gerilla gräva skyddsrum och tunnlar under jord. Den fasta, mörkbruna lerjorden visade sig vara idealisk för detta. Tunnlarna växte. Och växte. Först förenades byarnas skyddsrum till gemensamma tunnelsystem. Sedan länkades byarnas system ihop med varandra, nya tunnlar, nya nivåer, nya våningar kom till: under de mycket svårupptäckta ingångarna gick det snart att finna allt från signalcentraler, förråd och sjukhus till vapenverkstäder, kök och samlingssalar. Allt som allt rörde det sig om tunnlar med en sammanlagd längd av runt 24 mil.

År 1966 skickades en hel amerikansk infanteridivision, den 25:e, in i Cu Chi-distriktet för att knäcka gerillan genom att helt enkelt besätta området. Den upprättade en jättelik bas vid Dong Zu – den finns ännu kvar men används nu av Vietnams armé. Operationen led från första början av den utrustningsmässiga elefantiasis som sprang ur, å ena sidan, amerikanernas stora bekvämlighet, och, å den andra, deras övertro på teknologin. Divisionen släpade med sig jättelika generatorer, luftkonditioneringsanläggningar, frysanläggningar så voluminösa att man kunde gå in i dem, två stordatorer (en UNIVAC 1005 och en NCR 500), samt tusen och en andra ting som bedömdes som fullständigt oundgängliga nu när man skulle frälsa Cu Chi undan kommunismen. Basen tog snart form av en mindre stad på strax över sex kvadratkilometer, där man kunde finna sådant som kapell, frisörsalonger och nöjesklubbar samt givetvis en miniatyrgolfbana, en swimmingpool och en liten glassfabrik.

De gjorde egna handgranater av bortslängda Coca-Cola-burkar.

Vad man inte tänkte på var att det skulle kräva en betydande ansträngning att upprätthålla denna lilla ö av västerländsk komfort mitt ute på den vietnamesiska landsbygden. Från första början fick därför divisionen använda en betydande del av sin energi till att hålla sig vid liv – varje dygn behövde man i genomsnitt 240 lastbilslaster – vilket gjorde att jakten på gerillan inte sällan kom i andra hand. Gerillan levde under jord bara några tusen meter bort, men dess villkor skiljde sig från amerikanernas med något som snarast ser ut som ljusår. Jag klättrade själv ned i en av de längre tunnlarna vid Ben Duoc, i norra delen av distriktet, och även om den var en smula vidgad för turisternas skull så var det ändå ansträngande att hasa sig fram i de här trånga och meandrande tarmsystemen: där nere var det fuktigt och becksvart och luften kändes tunn och skämd. Det ger yrsel att tänka sig att människor faktiskt levde här nere, i åratal. De hygieniska förhållandena var förfärliga, man uträttade sina behov i gropar, maten ruttnade kvickt och till detta kom ett överflöd av ohyra, odjur och parasiter. Samtidigt hade de ju inget val. Överhöljda av diverse högteknologiska perversiteter svarade de med att gripa efter några av människans allra äldsta verktyg: hackan och spaden.

Men medan amerikanerna någon kilometer bort njöt sina 240 billaster per dag, nådde bara små rännilar med vapen och utrustning fram till tunnelkrigarna från den egna sidan. De överlevde dock med hjälp av den ofattbart rike motståndarens avskräde. Överallt där amerikanerna drog fram lämnade de ett kladdigt snäckspår av sopor efter sig och letade man noga kunde man där hitta mat, batterier, cigarretter, nudlar, choklad och annat. Gerillan framställde egna minor med hjälp av sprängämnen tagna från oexploderade projektiler – bara en av den 25:e divisionens bataljoner avfyrade varje dag runt 4 500 granater mot olika mål i det lilla distriktet – området har en yta som grovt räknat mäter tre och en halv mil i längd och två i bredd; de gjorde egna handgranater av bortslängda Coca-Cola-burkar; deras läkare opererade med instrument gjorda av metall från nedskjutna helikoptrar och sydde ihop såren med nylontråd tagen från amerikanska fallskärmar.

Ett modernt samhälle skulle ha kollapsat inför den högteknologiska stålstorm USA släppte lös. Vietnam var dock, paradoxalt nog, något för omodernt för amerikanernas moderna vapen. Så trots att kriget blev allt våldsammare för vart år räddades FNL av den seghet som fattiga samhällen besitter och den styrka och anpassningsförmåga som utmärker dess människor.

Amerikanerna blev alltmer leda vid Cu Chi och dess gerilla, som slog till gång på gång från sina osynliga gömställen. I början av 1967 inledde de en jättelik operation, kodnamn ”Cedar Falls”, som syftade till att en gång för alla lösa problemet med järntriangeln. Från alla håll svepte stora amerikanska förband in över området, alla byar tömdes på folk, husen jämnades med marken, de giftbesprutade skogarna brändes med napalm. FNL-soldaterna som kurade nere i de oupptäckta tunnlarna kunde höra explosioner, kunde höra hur vågor av tunga schaktmaskiner och plogutrustade stridsvagnar mullrande drog fram och tillbaka ovanom deras huvuden. Efter tre veckor blev det tyst. När en av de lokala gerillaledarna, Pham Vam Chinh, klättrade upp till ytan möttes han av en otrolig syn. Där det en gång stått byar fanns bara aska. Där det en gång varit en frodig djungel fanns inget annat än en svedd och uppbökad öken. Inte ett träd fanns kvar. Det gick att se över de avskalade kullarna ända ned till den blänkande Saigonfloden.

6.

På en het dammig väg i Cu Chi råkade jag möta en annan FNL-veteran, Phan Lia, som under kriget slagits just i järntriangeln. När han presenterade sig, trodde vår tolk först inte att det verkligen var han: han hade hört berättelser om denne man, som slagits i gerillan ända sedan 1947 och bland annat dekorerats med Vietnams tredje högsta militära utmärkelse. Samtidigt förstod jag tolkens inledande skepsis. Det här var en gammal soldat på god väg att tona bort. Phan bar en sliten ljusgrön uniform utan gradbeteckningar eller märken, han saknade skor och en betydande andel av sina tänder, håret stod rakt upp och andedräkten ångade av hemkokt risbrännvin. Nu var han en segrare som förlorat, så utfattig att han ibland tvingats att söka efter mat på de skördade risfälten. Men han pratade och skrattade oavbrutet och gjorde underliga fågelliknande gester med sina armar.

Jag följde honom till hans lilla vita hus, byggt i cementblock, en gåva av staten, inramat av ett par stora bombkratrar. Där inne fanns en liten säng, en liten byrå, ett antal diplom från kommunistpartiet samt ett förfäders altare prytt med rökelse och blommor i en ölburk av märke ”333”. Alla sina medaljer förvarade han i en omsorgsfullt vikt plastpåse. Hans fru, Phan Thang Suong, kom fram och hälsade tyst, rökte en cigarrett vars glöd hon regelbundet strök av mot husväggen. Den späda och fårade kvinnan var inte mindre märklig. De två hade träffats på slagfältet år 1969. Hon var då medlem av FNL:s centralkommitté och var på hemväg genom djungeln efter att ha besökt ett av gerillans basområden inne i det näraliggande Kambodja. Utan förvarning slog fem-sex granater ned alldeles intill henne, och hon föll, träffad i sidan. Inom loppet av en minut föll ytterligare ett hundratal projektiler. Därefter svepte några helikoptrar in och spydde fram grönklädda amerikanska fotsoldater. Ögonskenligen var hon förlorad. I det ögonblicket gick dock en grupp gerillasoldater till motanfall och räddade henne. Det var Phan Lia och hans män: Phan förband henne själv. Följande år gifte de sig. Deras äktenskapliga lycka blev kort. Strax efteråt blev hon nämligen fasttagen i en amerikansk vägspärr, torterad med elchocker och slängd i fängelse, där hon sedan fick sitta i fyra år. Nu är hon delvis förlamad i sin högra arm. Någon pension har hon inte fått av staten: dem hon delade cell med är alla döda, så det finns inga vittnen som kan bestyrka hennes historia.

Jag blir alltid ytterligt nedstämd av att besöka sådana här platser.

Det är inte svårt att finna vietnameser som är besvikna över freden. Många av krigsårens högt spända förväntningar har kommit på skam. Fattigdomen är fortfarande djup, och på vissa ställen gränsar den till misär. Som författaren och veteranen Bao Ninh säger: ”Framtiden ljög för oss den gången för länge sen.” En annan deltagare som jag mötte sa en aning sorgset att ”Vi vann kriget men förlorade freden.” Men trots att många är missnöjda med hur det har gått, syns få ångra uppoffringarna. Att stå emot övermakten, att härda ut i trots mot alla motgångar och vidrigheter, att ändå kämpa, det verkar ha varit något mer eller mindre givet för de allra flesta på FNL-sidan. Eller som den före detta FNL-sympatisören Le Ly Hayslip skriver:

”Allt manade oss att slåss. Våra förfäder kallade oss till krig. Våra myter och legender kallade oss till krig. Våra föräldrars läror kallade oss till krig. Onkel Ho’s kadrer kallade oss till krig.”

Senare följde oss Phan Lia till en av traktens många krigskyrkogårdar. De går att se överallt: muromgärdade, bestyckade med stora, utsirade portaler och kanske någon socialrealistisk muskelknutte i betong, samt fyllda med rad på rad på rad på rad med små vita gravstenar (toppfunktionärer och höga officerare för sig) där samma fras upprepas: ”Hy sinh” – offrade sig –, följt av ett datum. Den tunga doften av rökelse ligger i luften. De är alltid välskötta. Ibland får man intrycket att republiken Vietnam bryr sig mer om sina döda hjältar än sina levande.

Jag blir alltid ytterligt nedstämd av att besöka sådana här platser. Det som drabbar mig mest är dock inte i första hand det vittnesbörd de bär om krigets blinda destruktivitet. Det är snarare det slöseri som står för. Det känns som om man står och tittar ner i ett svart hål av förslösade löften. (Det blir inte bättre av att de vietnamesiska krigskyrkogårdarna rymmer så många stupade kvinnor.) Jag hade svårt att riktigt tro på detta ”Hy sinh”. Kanske är det så att vi européer blivit söndercyniserade av våra egna historiska erfarenheter. Vi tror inte längre på något, förutom på vantron själv; hoppas inte på något, förutom på en stegrad bekvämlighet. Vår egen oskuldsfullhet har nog aldrig hämtat sig från det första världskriget, för efter den katastrofen är det inte längre möjligt att tala om Offer utan att hånle, om ära utan att grimasera. Tror jag det, att vi har svårt att begripa dem. När vi klev in på den solheta kyrkogården, Phan Lia fortfarande barfota, var jag en smula rädd för att jag skulle få se en gammal soldat sörja förlorade kamrater och dito förhoppningar. Men väl inne i labyrinten av vitkalkade gravar hände något märkligt. Hans blick gick runt. Han rätade på ryggen, anletsdragen slätades ut. Han var stolt.

Min skepsis kändes för en sekund lite futtig. Är det han som har för många illusioner kvar eller är det vi som har för få?

7.

En vanligt förekommande söndagsskolesanning är att vi måste ha historisk kunskap för att undvika att göra om våra misstag. Det kan förvisso vara sant. Dock finns det en viss typ av misstag som inte beror på för lite historisk kunskap, utan snarare på för mycket. Eller rättare: att man ser historiska paralleller där inga sådana står att finna.

USA:s krig i Vietnam sprang till en icke föraktlig del ur falska historiska paralleller. Bland annat hade det andra världskriget lärt de amerikanska makthavarna att inget, säger inget, kunde stå emot USA:s teknologi och allt översvämmande resurser. I januari 1968 svävade dock en annan bild ur historien framför Westmoreland, USA:s överbefälhavare i Vietnam. Den bilden föreställde Dien Bien Phu, fransmännens stora nederlag. Vid den tidpunkten var en annan stordjungelbas, amerikanernas Khe Sanh, inringad av Nordvietnamesiska trupper.

Westmoreland var fast övertygad om att han höll på att vinna kriget: den amerikanska krigsmaskinens råa tyngd gav trots allt ”resultat”, och dessa faktiska framgångar var till yttermeravisso förbättrade genom ett kreativt manipulerande av statistik och rapporter. Nu trodde Westmoreland att vietnameserna i sin desperation försökte köra det gamla paradnumret från 1954 i repris.

All uppmärksamhet vreds mot denna plats i norra Sydvietnam: B-52:or och andra stridsflygplan stod bokstavligt talat i kö uppe i luften för att få bomba, bomba, bomba …

Basen är nu borta, men det är tveksamt om Khe Sanh någonsin kommer att bli sig likt igen. Området runt basen är nämligen världens mest bombade. Bort mot den före detta demilitariserade zonen liknar det sönderskjutna landskapet mest en jättelik hed: det är det närmaste man kan komma en öken i den här delen av världen. Fortsätter man längs den slingrande riksväg nio till Khe Sanh följer mil på mil med nakna berg, i bästa fall prydda av remsor av märkligt kortvuxen skog. På många ställen riskerar man livet om man alls lämnar vägen: i detta området skadas eller dödas två-tre personer varje vecka av gamla blindgångare och minor. I en mening pågår kriget här ännu.

Högplatån där basen en gång låg ser inte mycket utför världen: den avskalade jorden är tegelröd och gropig: det enda som är fullt urskiljbart är den före detta landningsbanan, som likt en glest förbuskad skugga av en motorväg löper rakt in i dimman. (Eller är det månne låga moln? Khe Sanh ligger ju så högt upp, omgivet av dramatiska berg som mest bara anas, siluetter dragna med krita.) Och sedan finns ju allt skräpet där förstås: sandsäckar, kängor, uniformspersedlar, knappar, taggtråd, flygplanshjul, blindgångare, myggnät, maskeringsplast, ölburkar, ammunitionslådor, bestick, glasskärvor. En industrialiserad överflödskultur satte under ett par månader ned sina tunga stövlar här. Spåren syns än.

Men just då amerikanerna som bäst var sysselsatta med att bekriga allt och alla runt Khe Sanh hände det. I gryningen den 31 januari 1968 – den andra dagen på det vietnamesiska nyåret, Tet – gick 84 000 gerillasoldater till attack i städer runtom i Sydvietnam. De anföll baser och polisstationer, tog sig in i radiostationer och fängelser, besköt flygfält och militära högkvarter. I Saigon fick den amerikanske ambassadören – klädd i pyjamas – i största hast räddas undan i ett pansarfordon. Det enda stället i landet där det var lugnt var Khe Sanh. Inringningen var en bluff.

Efter att ha hämtat sig från den inledande förvåningen slog amerikanerna tillbaka med all den kolossalitet som bara deras krigsmakt är kapabel till. Om offensiven var en strategisk triumf för gerillan blev den dock snart till en taktisk katastrof. De erfarna gerillaförband som slagits länge i djungeln hade stora problem när det kom till strid i bebyggelse. Amerikanerna tackade genom att knalla på med all den högteknologi som de kunde uppbåda. Resultatet blev helt katastrofala förluster för FNL. De dödade soldaterna räknades snart i tiotusental. Särskilt illa var det att så många svårersättliga officerare strök med – som den magre FNL-kapten i blårutig skjorta och svarta shorts som Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan sköt i huvudet mitt framför TV-kamerorna. Målet för offensiven var för högt ställt. De styrande i Hanoi ville knäcka Saigonregimen med ett enda dråpslag, och i det försöket använde de FNL-gerillan som kanonmat.
Överallt slogs gerillan tillbaka. Utom på en plats. Hue.

8.

Genom Hue flyter den tröga Parfymfloden. På dess västra strand ligger det muromgärdade citadellet och inuti det purpurstaden, ett slags gräll kopia i skala 1:2 av den förbjudna staden i Peking, residens för de sista vietnamesiska kejsarna. Staden hade därför en stor symbolisk betydelse, men överraskningen blev ändå stor när två regementen nordvietnamesiskt infanteri understödda av gerilla svärmade in över murarna på citadellet, skingrade de försvarande styrkorna och hissade FNL-flaggan.

Överste Khanr var en av dem som intog citadellet den där morgonen. På ett foto från 1968 ser man en smärt ung man med något oregerlig sidbena. Nu är han något mer rundhyllt, en kompakt liten karl som rör sig med kvicka och effektiva rörelser, välklädd i grön-brun mockajacka och vit skjorta och med en Seikoklocka på handleden. Till vardags driver han ett litet välskött hotell, Nam Giao, som ligger på flodens östra sida. Vi tillbringade en del tid ihop, besökte hans gamla slagfält, gick igenom hans gamla bataljer på en mapp med utmärkta amerikanska militärkartor – ett personligt krigsbyte som bar spår av sot. Tveklöst har karln utstrålning: han hade lätt att skratta, men kunde snabbt skifta till allvar och när han gjorde en konstpaus och lyfte sitt pekfinger, lyssnade alla. Han tyckte om att berätta, ritade små skisser, gestikulerade ivrigt och lade ibland till egna små ljudillustrationer.

”Den natt offensiven började var jag kapten”, sade han, ”efter fem dagars strider var jag befordrad till ställföreträdande regementschef”. ”Först dag åtta kom de amerikanska marinsoldaterna. De landsteg från floden. De var hjälpta av sitt flyg, som vanligt mycket talrikt.” Han pekade ut över de metertjocka, skottärriga murarna. ”Våra positioner var dock starka. Striden blev hård och gick från hus till hus. Vi anfölls gång på gång. Många amerikaner var livrädda, sköt med sina vapen rätt upp i luften, andra var mycket aggressiva. Från dag femton var våra styrkor och amerikanernas uppblandade med varandra. Så även fast jag var chef var jag tvungen att alltid ha kulsprutepistol och handgranater redo.” Vi kom fram till en liten souvenirbutik på baksidan av det stora palatset. ”På denna plats låg då min stabsplats, här hade vi våra telefoner och radioapparater.”

”Våra förluster var stora. Det låg kroppar överallt på gatorna. Till slut drog vi oss tillbaka, nattetid. Då hade vi hållit citadellet i 25 dygn. Det var en stor framgång. Morgonen därpå sände amerikanerna sina helikoptrar och B-52:or efter oss, men då hade vi redan hunnit ut ur området. Jag var glad att ha överlevt.” Denne man hade onekligen varit med om mycket. Ändå kände jag mig en aning illa till mods. Till slut var jag tvungen, att fråga honom: ”Hur var det med massakrerna?”

Snart efter det att gerillan och de nordvietnamesiska förbanden dragit sin kos upptäckte man nämligen att många av dem som tidigare bott inom citadellet försvunnit. En hel del hade dödats av amerikanska bomber och granater, vissa hade dödats av sydvietnamesiska dödspatruller, men det var inte hela sanningen, för under de följande månaderna återfanns allt som allt 2 810 personer – däribland några franska präster och en tysk läkare – avrättade på näraliggande flodstränder och i skogsgläntor. Kang mörknade genast. Hans svar var helt enligt den officiella linjen: ”Några omfattande avrättningar utförde vi aldrig” och tillade retoriskt, ”hur skulle vi då ha kunnat behålla folkets stöd.” Samtidigt lät han höra ett indirekt medgivande. Han lutade sig fram: ”Som du vet, det var krig, och i alla krig förekommer det död, skördas det offer, och ibland inträffar det missförstånd, förvirring, det kan vi aldrig förneka.” Han lutade sig tillbaka.

Utredningar har visat att före anfallet så hade gerillasympatisörer inne i staden förberett långa listor på ”grymma tyranner och reaktionära element”, något som de syns ha definierat tämligen generöst, För när sedan citadellet intogs verkar den lokala gerillan ha löpt amok och dödat sådana som kunde misstänkas stödja fel sida. Huvuddelen av morden ägde uppenbarligen rum under de sista dagarna, då det stod klart att staden skulle återtas, varför vissa av traktens FNL-sympatisörer ville göra sig av med alla som kunde identifiera dem. Det var ett grymt och brutalt dåd.

I Sverige, där opinionen var stark för FNL, kom gerillan att svepas i en slöja av romantik. ”Till vapen vi i sorg och vrede går”, etcetera. Det är väl därför som chocken blev så stor när vi nåddes av nyheten om den halva miljonen båtflyktingar, om Pol Pots sydostasiatiska förintelse. Vad de flesta, inbegripet mig själv, då valde att bortse ifrån var att kriget förvränger allt som det berör. Processen är inte vidare mysteriös. All den lössläppta vreden, smärtan och skräcken förändrar, förvrider och brutaliserar, och ibland föröds även just det som man en gång gick i strid för att försvara. För att parafrasera Cela: alla förlorar något, ”livet, friheten, illusionerna, hoppet, hedern”.

Allt detta är ingen ursäkt för det faktum att även FNL mördade, torterade och ljög. Möjligen är det en förklaring.

9.

Vietnamkriget nådde sin kulmen i och med de här offensiverna och motoffensiverna 1968 och 1969. Det finns något skrämmande i det sätt varpå båda sidors befälhavare tänkte och verkade. De verkade båda fast i reaktionsmönster som bar en distinkt klang av det första världskriget. Båda sidor underskattade motståndarens förmåga och vilja att hålla ut. Båda sidor trodde att genombrottet var nära, det gällde bara att öka trycket lite till, göra ännu en ansträngning. Detta gällde i särskilt hög grad den som ledde kriget på FNL:s och Nordvietnams sida, Giap. Även i väst har han varit hyllad som en asiatisk Napoleon, mannen som först besegrade fransmännen och sedan knäckte USA. Han var onekligen envis och nästan fanatiskt målmedveten, sade sig vara villig att fortsätta kriget i 50 år om så var nödvändigt: förluster bekom honom stort inte. Studerar man vad som hände de här åren ligger det nära till hands att snarare kalla honom en asiatisk Haig – den okänslige brittiske general som bland annat ställde till med masslakten vid Somme 1916, en karl alltid villig att skotta nya färska bataljoner ned i den kokande kitteln.

När striderna så småningom ebbade ut visade det sig att FNL blivit mer eller mindre krossat. USA stod som segrare. Åtminstone militärt. Men när amerikanerna stolt räknat sig igenom alla högar med sönderskjutna gerillasoldater och rätat en smula på nacken upptäckte de att de vunnit slaget men förlorat kriget. För amerikanerna var Tet nämligen ett nederlag av rent kolossala proportioner. Åtminstone politiskt. Och det är ju det som räknas.

Den grundligt snuvade Westmoreland har senare menat att de stora militära framgångarna som man njöt under Tet kunde ha varit första steget mot en slutseger för USA. Han kan faktiskt ha rätt. Problemet var bara att hemmaopinionen och politikerna i USA länge fått höra – inte minst av statistikfuskaren Westmoreland själv – att FNL var knäckt, att segern vinkade bak hörnet etcetera. Och i det läget visade gerillan att den kunde slå till varsomhelst i Vietnam, ja tillochmed ta sig in i den amerikanska ambassaden mitt i Saigon. Chocken blev alltför stor, både för gemene man i USA och för många politiker. Så i mars 1968 tillkännagav Lyndon Johnson att han beslutat sig för att hejda bombningarna av Nordvietnam. Och i maj inleddes förhandlingar om fred i Paris.

Men det var som sagt en dyrköpt seger för vietnameserna. Tiotusentals FNL-soldater hade offrats – ”Hy sinh” – och även om det lett till att USA slagits ut ur spelet, så var kriget ändå inte slut. FNL:s enorma tapp påverkade också det som hände sen. De som lidit de största förlusterna var alltså den lokala gerillan i söder, som var blandad rent politiskt: i deras led fanns det även liberaler och buddister som tagit till vapen mot den reaktionära regimen i Saigon. Det tomrum som uppstod efter dem fylldes av hårdfört folk från norr, vilket ledde till att den sydvietnamesiska revolutionen kom att radikaliseras. USA:s militära framgångar ledde alltså till att de stärkte just de krafter som man helst ville se försvagade.

Under en period minskade kriget i intensitet. Amerikanerna drog hem sina styrkor, ”vietnamiseringen” inleddes. Tanken var att regimen i Saigon skulle få klara biffen alldeles själv, om än med frikostigt stöd från USA. Problemet var bara att det från första början fanns något livsodugligt över republiken Sydvietnam. Landet såg ut som en nation men var egentligen den lokala överklassens organisationsform, en överklass för vilken staten i första hand var ett medel för dess personliga berikande. Svågerpolitiken, slöseriet, stölderna och korruptionen florerade ohämmat och tog sig hela tiden nya, fantasifulla uttryck. Så till exempel lät någon artilleribefälhavare auktionera ut spärreld till olika utsatta posteringar: om de ville ha hjälp när de blev attackerade måste de först betala dyrt för detta.

Vietnamiseringen sattes på prov i början av 1971 när Saigons armé gick in i Laos för att attackera FNL:s och NVA:s hemliga basområden där. (Operationen, kodnamn ”Lam Son 719”, var ett övermodigt försök till upprepning av den amerikanska attacken in i Kambodja året innan, ett anfall som för USA:s del var en militär framgång men, som vanligt höll jag på att säga, en politisk katastrof. Med denna invasion satte amerikanerna i gång en kedja av händelser som paradoxalt nog skulle ända med de Röda khmerernas inmarsch i Phnom Penh.) Det hela slutade i fiasko. Ett antal sydvietnamesiska förband revs upp och flydde. En NVA-veteran som deltog i detta slag berättade för mig att han skådade panikslagna sydvietnameser som hängde sig fast i medarna under helikoptrar som antingen var överfulla eller reserverade för amerikanska rådgivare. ”Det var det ömkligaste jag såg under hela kriget. Jag tyckte synd om dem.”
Året därpå var det Giaps tur att drabbas av hybris. Vid påsktiden inledde han en storstilad offensiv mot Sydvietnam. Anfallets former visade att kriget en gång för alla förändrats. Det småskaliga gerillakriget var i stort sett förbi. Nu var det den reguljära Nordvietnamesiska armén med sina stridsvagnsbataljoner och sitt sovjetiskbyggda artilleri som förde det hela till sin storskaliga final. Dock räddades regimen i Saigon den här gången av bombmattorna från de amerikanska B-52:orna, som malde ned den ena vågen nordvietnameser efter den andra; igen visade sig Giap fullständigt okänslig för förluster, detta till den grad att han efter offensiven i praktiken avsattes som överbefälhavare. I ett försök att tvinga Nordvietnam till att gå med på en kompromissfred sände den amerikanske presidenten Nixon mot slutet av 1972 sina B-52:or mot Hanoi och dess hamnstad Haiphong. Detta försök till bombplansdiplomati lyckades, så till vida att ett slags fredsavtal undertecknades i Paris i januari 1973. USA drog sig, med en hörbar suck av lättnad, ut ur kriget.

Något som liknade en vändpunkt skymtade. Läget liknade dock det som gått att se 1954: ingen av de övriga parterna var vidare nöjd med avtalet. Detta gällde i synnerhet de styrande i Hanoi och alla i norr och söder som slagits för en återförening av landet i över tio år. Freden hade också blott en nominell existens. Striderna fortsatte. Utan det amerikanska flyget, utan det frikostiga finansiella biståndet från USA var dock regimen i Saigon dömd till undergång. Slutet kom våren 1975. En av det här krigets många bittra ironier är att det skedde i en form som var nästan en exakt upprepning av det som skett ett decennium tidigare: en offensiv på det centrala höglandet hotar att skära av Sydvietnam på mitten och sätter i gång en gräll kedjereaktion av sönderfall, provinshuvudstad efter provinshuvudstad faller. Men den här gången sände USA inga marinkårssoldater.

10.

Efter kriget har Vietnam genomgått en utveckling som är på samma gång motsägelsefull och lovande, och Saigon bär syn för sägen. Efter kriget ledde olika planekonomiska fantasmagorier – parade med en amerikansk handelsbojkott – till att ekonomin kördes helt i botten; i slutet av 70-talet förekom det hungersnöd i vissa delar av landet. Vietnam är fortfarande en av världens fattigaste stater, men det krävs inte särskilt skarp iakttagelseförmåga för att se att krisen är över och att landet nu är på väg att bli en av Asiens små tigrar. Levnadsstandarden stiger. De utländska investeringarna ökar starkt. Runtom i Saigon ser man höga byggkranar och jättelika reklamskyltar för olika multinationella företag – allt från JVC och Konica till Compaq och IBM; och dessa skyltar överröstar mer än väl de handmålade små plakat med hammaren och skäran och annan socialrealistisk rekvisita som sitter i vissa gathörn, och som känns mer som en ursäkt och ett alibi, liksom det styrande kommunistpartiets oxymoron ”socialistisk marknadsekonomi” blott en liten vimpel i masten på ett stort kapitalistiskt skepp. Alla de motsägelser som alltid är en del av det som kallas för framsteg skymtar även här: någon meter bort från den eleganta, solglasögonprydda kvinnan i kornblå ao dai, som sitter grensle över sin nya Honda och talar i en mobiltelefon, hukar en enarmad tiggare med den obligatoriska plastmuggen framsträckt – ännu en invalidiserad veteran, men en som hade oturen att bli enrollerad till den förlorande sidan.

Mitt inne i Saigon, inte långt från det före detta presidentpalatset, vid en trädkantad boulevard tidigare kallad Thong Nut men efter 1975 omdöpt till Le Duan, ligger en besynnerlig byggnad, muromgärdad, hög, skokartongliknande: inga fönster går att se då den är innesluten i ett perforerat skal av betong. Det är den före detta amerikanska ambassaden. Byggnaden är en sinnebild av fullbordat förfall. Den täckta paradgången är igenbommad, i den före detta ambassadens före detta trädgård sprätter höns omkring bland gulnat gräs, papper, oljefat och utburna gamla kontorsmöbler, gistna av den tropiska fukten. Vägen upp till taket och dess helikopterplatta går via ett trångt och dammigt trapphus med röd ledstång. Däruppe har tiden stått still.

På ambassadens grustäckta tak ligger fortfarande rostiga konservburkar

Mot slutet av april 1975 imploderade republiken Sydvietnam. Allt medan NVA:s pansarkolonner rullade allt närmare Saigon spred sig en panikartad undergångsstämning. Sedan stadens flygplats Tan Son Nhut kommit under artillerield gick en av de få vägarna ut via den amerikanska ambassaden. En brådstörtad evakuering inleddes. Utanför ambassadens murar trängdes en vältrande röra av hysteriska människor, som skrek och slogs för att ta sig in. Helikoptrar landade vid och på byggnaden i grupper om två och tog med sig västerlänningar, höga sydvietnamesiska tjänstemän, dito militärer samt deras familjer, och flög dem till amerikanska krigsfartyg som väntade ute till havs. Klockan halv sex på morgonen den 30 april klev den amerikanske ambassadören Graham Martin ut på taket, upp på plattan, ombord på den sista helikoptern: han var klädd i smalrandig blazer och i sin famn hade han det halade stjärnbaneret, prydligt ihopvikt. Stadens gator låg så tomma. Himlen var regntung. Ett par timmar senare, bara drygt 700 meter längre bort, körde den första nordvietnamesiska stridsvagnen in genom presidentpalatsets gjutjärnsgrindar.

Så här skildrar Bao Ninh slutet, som hans romanhjälte Kien såg det ute vid Tan Son Nhut:

”Inne i stadens centrum en halvmil bort avfyrades luftvärnskanonerna för att fira segern. Men här ute var det märkvärdigt tyst. Röken från bränderna drev fortfarande över flygfältet, men luften hade blivit svalare efter regnet, atmosfären var sövande. Överallt runt flygplatsen njöt de segerrika trupperna av det de uppskattade mest: att få sova.”

Vietnamkriget var över.

Uppe på ambassadens grustäckta tak ligger fortfarande rostiga konservburkar och barrikader av sandsäckar. Själva helikopterplattan vilar på det som en gång var ambassadens maskinrum. Där står maskiner – kompressorer, elaggregat samt en fullständigt jättelik luftkonditioneringsanläggning av märket ”Baltimore Aircoil” – tysta och rostiga: kablar och fläktremmar hänger som avslitna senband. Strax utanför fann jag en sotig, mörkgrön plåtlåda. Den var fylld av aska. Jag petade runt i den. I ena hörnet fann jag en liten ficka av svärtade pappersstrimlor med fragment av text. Det var handlingar som körts i en dokumentförstörare. För säkerhets skull hade någon sedan bränt tugget; det torde ha varit en av de allra sista saker amerikanerna gjorde innan helikoptern lättade den där grå morgonen för snart 20 år sedan.

Jag gick tillbaka i hettan mot trapphuset, skrapade mina händer rena från sotflagor, såg hur de små strimlorna togs av vinden och försvann mot Le Duan, ned mot det jäktade och skenbart kaotiska myllret av människor på cyklar och mopeder där de letade sig fram mellan reklamskyltar för 7 Up och plakat med Onkel Ho.