Är alla glada i Värmland eller låter det bara så?

Markus Wilhelmson växte upp i Värmland. Nu återvänder han för att knacka på hos Karin Broos.

I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

En inledande frågeställning:

Är värmlänningar gladare än annat fôlk eller är det bara dialekten? De där Norgehurtiga stavhoppen i satsmelodin som kan få en begravning i Arvika att låta hoppfull.

Här vilar inga sorger, tycks det.

Och från en dansbana i fjärran driver en svag bris med sig toner från Sven-Ingvars och Fröding:

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjo, det var hopp, det var hej.

Helfestligt. Och möjligen även allmänbildande, jätteintressant, kunskapsorienterande. Förkortat Hajk, om någon minns barnprogrammet som lanserade hälsningsfrasen ”Tjipp”.

Men: Mindre helfestligt och möjligen motsägelsefullt:

Värmlänningen har SM-guld i att knapra antidepressiva. Nästan 12 procent tar någon form av psykoterapeutiska läkemedel. I Hagfors och Munkfors medicineras nästan var femte kvinna. Stockholm ligger, som jämförelse, i botten. Jag tror kanske inte att vi är mindre deppiga i huvudstan, men vi hinner inte känna efter när vi spurtar till tunnelbanan eller jagar en p-plats (dessutom är det omöjligt att få tid på vårdcentralen så vi biter ihop, amorterar och jobbar ihjäl oss).

Möjligen får det inre mörkret lättare fäste i den värmländska stillheten. Blickar du ut över de blå bergen och Fryksdalen en sommarmorgon och ser dimslöjan lätta i gryningen utan att kunna ta in detta storslagna så är det klart du blir deprimerad. Att utsättas för världens, eller i alla fall Värmlands, skönhet och inte uppfyllas av eufori gör något med nerverna. Det är, som jämförelse, betydligt lättare att i Stockholm stirra ner i slukhålet Slussen, denna orgie av armeringsjärn och betong som ska invigas när barnbarnen går i pension. Ingen förväntar sig att du ska känna lycka i Stockholm. Vi förväntas vara mer eller mindre irriterade. En bra dag.

Det är något i mötet med den episka skönheten i den värmländska naturen som ger en röntgenblick på det egna måendet.

Hur kunde det komma sig att Selma, Karin Broos och Lars Lerin hade samlats iVärmland?

Och så är den här prakten så omskriven. Andra landskap och städer kan komma dragandes med lokala trubadurer som skriver på exkluderande byamål – eller varför inte en Lasse Berghagen som blandar sött och salt – men Värmland har Selma. Säga vad man vill om Berghagen, vila i frid, men något Nobelpris fick han aldrig. Och Selma är inte ensam. Det vimlar av litterära giganter i Värmland. Det finns knappt en stubbe i landskapet som inte blivit omskriven – och romantiserats – i en dikt.

”Den dungen är mig kär,
min barndom susar där”, skriver Fröding.

Men så tillbringade han ansenlig tid på mentalsjukhus. Skönheten blev kanske för mycket även för honom, och sertralin fanns kring förra sekelskiftet inte att tillgå.

För några år sedan fick jag i uppdrag att kuska runt i Värmland för att försöka ringa in kreativiteten i den del av landskapet som heter Fryksdalen. Hur kunde det komma sig att Selma, Göran Tunström, Karin Broos, Lars Lerin och många fler hade samlats på den här lilla tårtbiten av Värmland?

Var det naturen och omgivningarna som inspirerat till skapande? Eller hade konsten tvärtom varit ett sätt att försöka överrösta tystnaden och fungerat som en tillflyktsort från vardagen? Likt Jan i Skrolycka som inte stod ut med verkligheten och förvandlades till Kejsarn av Portugallien.

Eller fanns en mer praktisk förklaring: De låga huspriserna.

Jag knackade på hos Karin Broos som berättade hur hon och maken Marc följde gröna vågen från Holland på 70-talet och skrev brev till hundra mäklare i Dalarna, Småland, Jämtland och Värmland: De ville bo isolerat, nära en sjö och de var beredda att betala 25 000 kronor.

Ett enda svar fick de, från Rune Petterssons mäklarbyrå i Hagfors.

– När vi kom fram mötte vi en spekulant som sa att han inte skulle ta emot huset om han så fick 30 000. Man ramlade igenom golvplankorna. Det fanns varken vatten eller el. Vi tyckte att det var fantastiskt och slog till direkt, berättade Karin Broos.

I Värmland har hon blivit kvar. Varje gång hon åker bort längtar hon hem.

I många av hennes målningar känner man doften av landskapet: granskogen, bryggan, sjön. Men under ytan anas hotet om att allt kan förändras på ett ögonblick. När solen står rätt och du förnimmer ett av de där sällsynta ögonblicken av ren lycka, så lurar i vassen vetskapen om hur skört allt är. Som att tassa på tunn is.

Och för Fröding var det inte heller bara skimmer i molnen och glitter i sjön.

Det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Det är en ballad, och en blues, för Värmland.

Tjipp.

Läs mer av Markus Wilhelmson:

Längs sidlinjen kallades jag godhetsknarkare

Min syster och jag ska träffa vår döda mamma