Längs sidlinjen kallades jag godhetsknarkare

En högljudd diskussion om invandring och kriminalitet uppstår vid en fotbollsmatch. Två år senare söker jag upp mannen jag inte kunnat sluta tänka på.

”Livet längs sidlinjen”. Det kan bli titeln på mina memoarer. Jag har tillbringat ett slukhål av timmar bland fotbollsföräldrar, i snöglopp, regn i sidled och stekande sol. Jag brukar först ansluta till pappagruppen där det pratas om VAR-teknik och Jürgen Klopp. Eftersom jag inte har något att tillföra graviterar jag diskret bort till mammorna som inte redan har alla svar, utan nyfiket diskuterar livspussel och Jävla karlar, både sina egna och boken.

För några år sedan var det trots allt bredvid en pappa jag fastnade, och när vi hade pratat klart om VAR-teknik och Jürgen Klopp kom vi in på politik. Eller rättare sagt: kriminalitet och invandring. Ämnena är sällsynta vid sidlinjen, det är fel forum; om det blir debatt här handlar det om domarens insats snarare än visitationszoner. Jag märkte snart vart han var på väg; Sverige har släppt in för många och för snabbt och nu betalar vi priset. Jag försökte, konflikträdd som jag är, att tolka honom välvilligt, han slant nog bara lite, och det kan ju inte ha undgått honom att vi omringades av idrottande barn till föräldrar som flytt eller flyttat hit från andra länder. Jag försökte släta över med lite anekdotisk bevisföring. Berättade om mina söners många skötsamma muslimska tonårsvänner, deras välutbildade föräldrar som stretar på i låglöneyrken, och fyllde i nästa andetag på med att ökningen av den grova kriminaliteten nog snarare handlar om växande klyftor, förlorat framtidshopp, utanförskap och skilda socioekonomiska förutsättningar, när han avbröt mig och sa:

– Jag håller inte alls med. Jag tror att du har helt fel.

Det är sällsynt att bli så tydligt emotsagd vid sidlinjen. Där brukar råda en hummande konsensus.

Han förklarade sedan, lugnt och med ett överseende leende, att det var såna som jag, naiva socialliberala godhetsknarkare, som var problemet. Att kulturella skillnader existerar, att det var dags att vakna upp. Och så följde en artillerield av statistik och siffror från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, SCB, BRÅ, forskarrapporter, citat från böcker av sociologer och historiker. Fotbollspappan visade sig vara jurist och jag offside.

Jag stammade fram känsloargument, kallade honom fördomsfull och generaliserande, blev torr i munnen, röd om kinderna, höjde rösten så att den skar sig, såg andra föräldrar avlägsna sig. Tillplattad lämnade jag sidlinjen. Jag kunde omöjligt faktagranska hans påståenden i realtid. Han kanske hade rätt i sak, men missade han inte något större? Ord som solidaritet och medmänsklighet snubblade omkring i mitt inre men det kändes som att de vägde lätt och var hämtade från en pilsnerfilm med Thor Modéen. 

Slutsatserna kokar ner till vilken människa man vill vara, och vilket samhälle vi vill leva i

Var det rent av ett karaktärsmord jag råkat ut för? Orimligt starka och negativa känslor förgiftade mitt sinne månaderna efteråt och när jag skymtade fotbollspappan på skolan då vi hämtade våra barn fick jag en reflexmässig instinkt att ropa Sieg heil! till honom. Men när vi närmade oss varandra hejade jag med krampaktig hurtighet; han skulle inte få känna doften av min förnedring.

Under åren som gått har jag inte kunnat sluta tänka på honom. På att han är del i en växande rörelse som tycker att Sverige är på väg åt skogen och att det är invandrarnas fel. En dag söker jag upp honom på Facebook och skriver:

”Jag kan inte släppa vår diskussion vid sidlinjen om politik. Har du lust att ses över en kaffe för att prata? Jag vill försöka förstå.”

Han svarar snabbt:

”Haha kul, det skulle väl fungera.”

Senare samma vecka träffas vi på en lunchrestaurang där jag berättar varför jag sökt upp honom. Att jag blev provocerad av hans tvärsäkerhet, hans och högerpopulismens svartmålning av verkligheten, att man självfallet inte ska blunda för statistik och forskningsrapporter, men att slutsatserna kokar ner till vilken människa man vill vara, och vilket samhälle vi vill leva i.

Han inleder med ett föredrag om ”globalismen”. Som lett till att industrijobben försvunnit från USA, Sandviken och Trollhättan, och att tillverkningen av våra mobiltelefoner snarare är resultatet av slavhandel än frihandel. Jobben flyttade ut, invandrarna flyttade in, välfärdssystemen kollapsade. Det är inte konstigt att människor reagerar. Det måste vi respektera. Säger han. Och det finns kulturella skillnader, det är inget att hymla om. Vissa människor i Sverige har kommit hit från delar av världen där man har svårt att underordna sig en stat. Liberalism är ett poserande, man vill vara alla till lags, och det kommer förr eller senare leda till att allt imploderar. Säger han.

Samtalet är en fortsättning från sidlinjen. Bara mer lågmält. Ingen höjer rösten. Vi är överens om att vi inte är överens. Och under samtalet fylls jag av en tilltagande sorg över hur mycket som gått förlorat på bara ett par decennier. Det kanske största nederlaget, tänker jag, är tilltron till det goda i varje människa.

Det finns en pojke i min närhet som, mot bakgrund av sin stökiga historia, bemöttes med misstänksamhet, rent av förakt, av de vuxna han möttes av i skolan. Han levde upp till alla deras fördomar. Så kom en rektor in i bilden som såg sprickorna i hans fasad, anade en annan pojke bakom rustningen. Rektorn började ge honom ansvar, förtroende, lät honom växa, övertalade sina lärare och tvingade också dem att se hans andra sidor. Tvivel vändes till hopp, och långsamt, långsamt förändrades han. I dag jobbar han som resurs på en skola och är fotbollstränare längs en sidlinje.

En förändring är möjlig. Så naiv är jag. 

Ur Tidningen Vi 2024 #6.

Läs mer av Markus Wilhelmson:

Vad ska vi ha kulturen till?

Mitt liv som hund-gänget om filmen som förändrade deras liv