Markus Wilhelmson: Vad ska vi ha kulturen till?
Lyssna på artikeln
Kan en teateruppsättning bota en rasist? En dikt rädda ett liv? I det uppskruvade kulturkriget låter det ofta som att konsten måste kunna påvisa ett konkret värde, och summeras till plus på sista raden, för att vara garanterad fortsatt existens.
Men hur mäter man? En utsåld salong? Ett meningsfullt liv?
Och hur vinner man en argumentation som denna:
Vill ni, skattebetalande kommuninvånare, ha en fungerande vårdcentral eller experimentell dans?
Som man frågar får man svar.
Det smärtar kanske extra mycket att kultur är så svår att mäta, väga och värdera i ett ingenjörsland som uppfann tumstocken.
För en tid sedan samlades en hjärntrust på Kungliga Operan i Stockholm för att dividera om hur mycket kultur får kosta och vem som ska betala.
Norges förra kulturminister Trine Skei Grande målade en effektiv bild: ”Vissa ser kultur som glasyr på tårtan, men vi borde se den som jäst i degen.”
Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, som har infört skönlitterära bokcirklar bland ekonomistudenterna, utropade Sverige till ett undermåligt kulturland. Han menade att vi skulle titta på Frankrike, på återuppbyggnaden av Notre-Dame.
I stället för att stämma upp i Marseljäsen påpekade en annan av paneldeltagarna, Daniel Sachs, att visst, till Notre-Dame fanns miljarder, men kulturens värde bygger på inkludering, och på de franska förorterna satsades nästan ingenting.
Jag blev imponerad av med vilken lågmäld precision Sachs argumenterade och tar någon månad senare hissen upp till hans kontor vid Stureplan i Stockholm. Sachs är, bland annat, vd för ett investmentbolag och filmproducent, tidigare styrelseordförande för Dramaten och TV4. ”Om man är snäll kan man kalla mig bred. Om man vill vara elak kan man kalla mig splittrad”, som han sa i sitt Sommarprat 2013.
Man kan också kalla honom filantrop och mecenat. Hans farfars far grundade varuhuset NK och donerade Sachsska barnsjukhuset.
För Daniel Sachs är kultur inte glasyr på tårtan.
– Kultur är så nära någon slags andlighet jag kan komma. De starkaste upplevelser jag har haft i livet, förutom kärleken till familjen, kommer från kulturen. Jag tror att det delvis beror på att det ofta handlar om upplevelser frånkopplade från intellektet. Och det är just en av poängerna, säger han.
Kulturen är en slags kanariefågel i gruvan, som varslar om fara
Och ringar in en central paradox:
– Kulturen är absolut existentiell, men om vi försöker se den som sådan och tämja den, då tappar den sin kraft. Kulturen är bara nyttig om vi inte försöker att göra den nyttig. Vi kan prata om kulturen i mer instrumentella termer, men den behöver vara otämjbar.
Det är vackert och filosofiskt, men passar väldigt illa in i en budgetprocess. Vem ska finansiera detta otämjbara?
I Sverige har det länge funnits en tvekan inför privat finansiering av kulturen; det offentliga har setts som garant för armlängds avstånd. Utvecklingen i flera kommuner, och i riksdagen för den delen, har visat att gamla sanningar är under omprövning. Lyfter man blicken mot andra västländer – som USA och Storbritannien – märks politiska ambitioner att förbjuda böcker på bibliotek, som Khaled Hosseinis Flyga drake eller böcker av Toni Morrison.
Det är tydligt att kulturen har blivit en stridsarena.
– Kulturen är en slags kanariefågel i gruvan, som varslar om fara. När utrymmet för den fria kulturen krymper måste vi ta det på allvar, säger Daniel Sachs.
När det gäller finansiering tror han på att sprida riskerna. Mångfalden blir allt viktigare för att värna oberoende.
– Den offentliga och den privata finansieringen har olika logik och olika sorters integritet och risker. Båda behövs. Det privata kapitalet ägnar sig ibland åt troféprojekt, som har hög status och är synliga. Det är ingen tillfällighet att det finns många privata aktörer inom bildkonst. När det gäller scenkonst är det mycket svårare att hitta finansiering, säger Daniel Sachs.
Ändå är det scenkonsten som han har varit mest engagerad i. Och om man nu ändå ska försöka sig på att omsätta kulturellt kapital i avkastning kan man ta ett exempel. För tio år sedan tog Daniel Sachs teateruppsättningen Third Generation till Sverige. Projektet hade inletts som en workshop, där människor från tre grupper som bar på kollektiva minnen och förutfattade meningar om varandra sammanfördes: barnbarn till judar som placerats i koncentrationsläger, till palestinier som fördrivits från sina hem när staten Israel skapades, till tyskar vars förfäder hade varit SS-officerare och lägervakter.
Under projektet blev det tydligt för de inblandade att de omöjligen kunde enas om historien. Perspektiven var alltför olika. Känslorna för starka, bitterheten eller skuldkänslorna för stora.
Vad de däremot kunde hitta var ett sätt att prata om samtiden och framtiden. Ur dessa samtal skapades en teateruppsättning.
– Den visade på komplexiteten i den oförenliga historien, men att det trots dessa oförenliga berättelser går att hitta en gemensam väg. Det blev otroligt kraftfullt att se dem vända blicken utåt och framåt i stället för inåt och bakåt. Jag tror inte att det hade varit möjligt att sammanföra de erfarenheterna och ställa de här frågorna så öppet på något annat sätt än inom ett kulturprojekt eller en teaterföreställning, säger Daniel Sachs.
Publiken? Den skrattade och grät, fick fördomar punkterade. Det blev en kostsam kultursatsning, och ovärderlig.
Ur Tidningen Vi #4 2024.
Läs mer av Markus Wilhelmson: