Mitt liv som hund-gänget om filmen som förändrade deras liv

Lasse Hallström bröt ihop, Melinda Kinnaman hittade hem och Anton Glanzelius blev vän med Michael Jackson. I december är det 30 år sedan Mitt liv som hund hade premiär. Vi sammanförde filmens­ nyckelpersoner för att få hela den vingliga storyn om det som betraktas som en svensk klassiker.

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi:s novembernummer 2015.

 Prolog 

Ju äldre skådespelaren Tomas von Brömssen blir, desto mer förundras han över magin med film. Allt som måste stämma: vädret, humöret, samarbetet, manuset, klippningen. Så mycket kan gå fel.

Men ibland blir allt rätt, konstaterar han, när han 30 år efter inspelningen av Mitt liv som hund återser och omfamnar regissö­­ren Lasse Hallström i en fotostudio där Tidningen Vi sammanför filmens huvudpersoner.

Anton Glanzelius, filmens Ingemar som är navet i berättelsen om den lillgamle pojken som är på väg att förlora sin mamma. Glanzelius som sedan lockades med ­Hollywoodkontrakt och miljoner, men valde fotboll och Göteborg.

Melinda Kinnaman, som gjorde sin första ­skådespelarroll och blev så förälskad i yrket att hon är kvar än och drog med sin bror av bara farten.

Och, förstås, Lasse Hallström – vars liv tog en helt ny riktning efter framgångarna med Mitt liv som hund. Plötsligt hette skådespelarna inte längre Magnus och Brasse utan Leonardo ­DiCaprio och Johnny Depp.

En efter en kliver de in i fotostudion. Några av dem har inte setts sedan den där sommaren i Småland för 30 år sedan när ett stycke svensk filmhistoria skapades.

Efter två timmar, många skratt och en del tårar, försvinner de åt var sitt håll igen. Ut i världen, hem till Göteborg, till Dramaten i Stockholm.

Här berättar de om filmen som kom att förändra deras liv.

Akt I: Förspelet

Efter flera år i psykoanalys hade författaren och dramatikern Reidar Jönsson fått kontakt med förträngda minnesbilder från sin barndom.

Motvilligt hade han kommit att återuppleva den egna uppväxtens smärta och sorg: förlusten av sin mamma, men också den kanske värsta av sorger ett barn kan uppleva, att vara oönskad.

När han fick frågan om att skriva en pjäs för Riksteaterns Växjöensemble föddes hans unge alter ego – pojken Ingemar Johansson. Teaterpjäsen – Heja Ingemar! – skulle utspela sig i en boxningsring. 

Pjäsen sattes aldrig upp, men Jönsson fortsatte att skriva. Han inspirerades av flera judiska författare (Philip Roth har skrivit en roman som heter Mitt liv som man) för att många av dem så skickligt blandar sorg och komik.

Reidar Jönssons självbiografiska roman kom att heta Mitt liv som hund (1983) och han var ganska omgående säker på att han hade skapat ett mästerverk.

– Jag sa till min förläggare att hade den här boken skrivits av en amerikan eller en engelsman,  hade den blivit en världssuccé. Jag var jävligt nöjd, det kan jag lugnt säga, förklarar Reidar Jönsson.

Han gav boken till Lars Björkman på Sveriges­ Dramatikerförbund som tipsade Waldemar Bergendahl, produktionschef på Svensk Film­industri.

Bergendahl läste och tänkte direkt på Lasse Hallström, som hade haft viss framgång med komedier som En kille och en tjej, Jag är med barn och Tuppen.

– Jag hade jobbat med Lasse i tre filmer och kände att han måste komma ifrån det där killsnacket som han hade med Magnus och Brasse. Det fanns ett större djup och allvar i honom än han hade fått möjlighet att visa, säger Waldemar Bergendahl.

Han ville att Lasse Hallström skulle läsa Reidar Jönssons bok, men Hallström var ingen bokslukare direkt och efter några kapitel lade han boken ifrån sig.

– Jag förstår om det låter märkligt, men jag tänkte att det här är för enkelt att filma. Jag ville göra något eget. Jag läste inte klart boken på ett helt år, säger Hallström.

 Waldemar Bergendahls val av Hallström mötte motstånd från Reidar Jönsson. Han tyckte att Hallström var alltför lättviktig att hantera det tunga materialet.

För att låta SF filmatisera hans bok krävde därför Reidar Jönsson tre saker i utbyte: 

– För det första att de skulle skicka pengar i förskott – 100 000 kronor. Jag såg det som ett slags skadestånd, ersättning för sveda och värk. För det andra ville jag ha inskrivet i kontraktet att jag skulle få godkänna manuset. För det tredje: om de ville snacka med mig skulle jag ha 1 000 kronor om dagen, oavsett om det bara tog en timme, säger Reidar Jönsson.

Jag kan inte förklara varför jag fick den känslan, men valet att gå dit har påverkat resten av mitt liv

SF började samtidigt söka skådespelare till fil­­men. I köket hemma hos sin pappa på Kvast­makarbacken på Södermalm i Stockholm såg 13-åriga Melinda Kinnaman i Dagens Nyheter en annons om rollen: 

”Saga ska vara cirka 12 år gammal, högst ­­145 cen­timeter lång, mörk och tuff”, stod det.

– Pappa undrade om jag ville provfilma. Nej, sa jag. Jag var inte särskilt tuff. Jag ville bli delfin­skötare eller barnmorska. Och om jag skulle provfilma var det som att säga att jag trodde jag hade chans att få rollen. Jag minns hur jag skulle gå och borsta tänderna när det plötsligt hände något inom mig. ”Varför ska jag låta fegheten styra? Det är klart att jag ska gå.” Jag kan inte förklara varför jag fick den känslan, men valet att gå dit har påverkat resten av mitt liv på så många plan, säger Melinda Kinnaman.

I rollen som Ingemars döende ­mamma ville Lasse Hallström se Anki Lidén som han hade arbetat med i Jag är med barn.

– Lasse sa att ”Jag vill hemskt gärna att du gör mamman, men du ser så himla äppelkindsfrisk ut så du måste gå ner tio kilo”. Jag spelade Fröken Julie på kvällarna och åt ett slags bantningspiller som gjorde att maten svällde i magen så att man blev mätt på ingenting. Jag tror de är förbjudna i dag, säger Anki Lidén.

Hallström kontaktade också Ing-Marie Carlsson som hade haft en roll i Tuppen. 

– Lasse gjorde klart direkt att det skulle vara nakenscener. Då tänkte jag ”nej, det vill jag inte”. Men så läste jag manus och tyckte mycket om min rollfigur Berit. Hon är levnadsglad och varm. Under en promenad med Lasse på Kungsholmen i Stockholm förklarade jag att jag ville vara en strimma hopp i Ingemars möte med vuxenvärlden, säger Ing-Marie Carlsson.

Under tiden fortsatte arbetet med ma­nuset. Reidar Jönsson och Lasse Hallström möttes till sist och bilade runt i Småland på jakt efter inspel­nings­platser. En dag erkände Hallström, enligt Jönsson, att han fortfarande inte hade läst boken.

Reidar Jönsson blev, milt sagt, förvånad och ringde Waldemar Bergendahl som krävde att Hallström skulle läsa boken ”annars är det slut­filmat för dig i Sverige”.

Lasse Hallström tillbakavisar i dag de här uppgifterna, men medger att det tog omotiverat lång tid för honom att läsa klart boken.

Hallström skrev, tillsammans med sin bäste vän Brasse Brännström, manus. De bodde grannar på Riddargatan i centrala Stockholm och sprang mellan varandras lägenheter. Brasse hade höga krav på sig själv och på andra och var svårimponerad. En dag visade Hallström en dialog som han hade skrivit, där Ingemars tjejkompis undrar var hans pappa är.

”Vet inte, vid ekvatorn nånstans tror jag”,
svarar Ingemar.
”Vad gör han där?”
”Lastar bananer.”
”Jag tycker att han borde ta hand om dig ­­­i stället.”
”Vad händer med bananerna då, tror du? Vem ska ta hand om bananerna?”

– Den dialogen tyckte Brasse var klurig. Han gav mig beröm. Det blev jag väldigt stolt över, säger Hallström. 

Efter några månader kunde Hallström och Brännström, med bistånd av Pelle Berglund, då dramaturg på SF, presentera ett manus.

Det skickades till Reidar Jönsson som gick ­i taket.

– Vad i helvete är detta? Det är inte bokens handling, det är ingenting. Jag läste upp kontraktet för SF där det stod tydligt att jag skulle få godkänna manuset och detta kunde jag inte godkänna, säger Reidar Jönsson.

Manuset dömdes ut också av SF:s dåvarande vice vd Conny Plånborg.

– Det var för tunt. Det fanns liksom ingen substans och inget djup, säger Waldemar Bergendahl.

SF beslutade att skjuta upp filminspelningen i sex månader. Under sommaren som passerade hann den 13-årige Manfred Serner, som var klar för huvudrollen som Ingemar, växa tolv centimeter och komma i målbrottet.

– När de ringde och sa att jag hade blivit för stor och i stället kunde få spela Ingemars storebror kände jag stor lättnad över att slippa stå i centrum, säger Manfred Serner.

Jag ringde till Lasse och sa att ni måste skriva om manuset, ni måste ta honom

Sommaren och hösten 1984 kom händelser i Manfred Serners liv att överskugga det som drabbar filmens Ingemar.

Manfreds pappa, den aktade skådespelaren Håkan Serner som bland mycket annat varit med i Bo Widerbergs Mannen på taket, separerade från Manfreds mamma och gick in i en djup de­pression. I slutet av oktober tog Håkan Serner sitt liv.

– Det här var en fruktansvärd period i mitt liv. Först många år senare, efter lång tid i samtals­terapi, har jag förstått hur det som hände har påverkat mitt liv. Om jag dessutom skulle ha spelat huvudrollen i Mitt liv som hund och fått all den uppmärksamhet som sedan följde, vet jag inte om jag hade klarat det, säger Manfred Serner.

För filmteamet var den stora frågan nu vem som skulle ersätta honom i rollen som Ingemar.

När sex veckor återstod till inspelningsstart i mitten av januari 1985 saknades fortfarande den viktigaste pusselbiten.

Regiassistenten Catti Edfeldt, som bland annat hade hittat Hanna Zetterberg till rollen som Ronja Rövardotter, tipsades om en ung pojke – Anton Glanzelius – som hade varit med i Carin Mannheimers tv-serie Tryggare kan ingen vara … 

– Jag satte mig på tåget till Göteborg med min jättekamera och konstaterade snabbt att Anton var pytteliten i förhållande till Ingemar i boken och i filmens manus. Men samtidigt hade han en så fantastisk närvaro. Han var magisk. Jag ringde till Lasse och sa att ni måste skriva om manuset, gör vad som helst, ni måste ta honom, berättar Catti Edfeldt.

Två veckor efter provfilmningen ringde telefonen hemma hos Glanzelius.

– De sa att jag inte hade fått rollen. Jag var för liten. Jag fick ett sånt glädjerus att jag stack ut och sprang tio varv runt Karlsrofältet, där IFK Göteborg grundades en gång i tiden. Jag hade ingen dröm om att bli skådespelare, vare sig då eller senare. Jag ville bli fotbollsproffs. Det vill jag fortfarande, sex knäoperationer senare, säger han.

Efter ytterligare två veckor hade filmteamet ändrat sig. Manuset hade skrivits om. Ingemar hade krympt från 13 till 10 år. Hallström hade övertygats om att Glanzelius var rätt. Glanzelius tackade ja. Det förklarades för honom att filmen skulle innehålla några fotbollsscener.

Akt II: Inspelningen

Lasse Hallström visste vad som stod på spel och insikten gjorde honom hypokondrisk.

– Jag hade ett märke på benet och trodde att det var cancer. Jag tänkte ”om jag dör nu så att jag inte hinner göra klart filmen, då är det en jävla otur”. Jag var medveten om att det här var det bästa jag någonsin hade varit inblandad i, säger han.

Hallströms oro kretsade bland annat kring det som Reidar Jönsson hade gett uttryck för när han dömde ut Hallström som lättviktig.

– Det är en personlig katastrof om du försöker vara rolig och ingen skrattar åt dig. Men det är nästan ännu värre att vara seriös och ingen tar dig på allvar. Jag var så rädd för att folk skulle flina. Och samtidigt var jag livrädd för att bli melodramatisk och sentimental, säger Lasse Hallström.

Få märkte Hallströms rädsla och prestationsångest under inspelningen, men Ing-Marie Carlsson berättar om en urladdning när scenen med en vinterbadare skulle spelas in i småländska Åfors.

– Lasse har ett så otroligt lätt handlag och glatt sinne, men då blev han fullständigt skogstokig, som jag aldrig hade sett tidigare. För mig blev det tydligt hur mycket han brann för den här filmen, berättar hon.

Lasse Hallström kände ibland inte igen sig själv.

– Inspelningsledaren Ann Collenberg påpekade försiktigt att vi låg efter tidsschemat och jag fick ett vredesutbrott. Jag trampade därifrån och gick runt och skrek. Fotografen Jörgen Persson blev förbannad på att jag blev förbannad och kallade mig divig. Jag skämdes mycket för det där och bad om ursäkt i flera dagar. Väldigt svenskt, säger Hallström.

Samtidigt visade han prov på den lyhördhet som sedan har kommit att göra honom populär i Hollywood. Johnny Depp har en gång sagt att Hallström kan höra ett löv falla på 400 meters håll. 

– Han har ett öga för när det är äkta. Det gick aldrig att lura honom, att låtsas, det avslöjar han, säger Anki Lidén.

En av de starkaste scenerna i Mitt liv som hund är när hon ligger på sjukhus, allt svagare, och Ingemar tvingas vänta i en korridor utanför hennes rum innan hon orkar ta emot honom. Vi anar att det är ett avsked, men det uttalas aldrig. 

Medan hon kämpar för att inte falla i dvala berömmer hon Ingemar för hans nya galonjacka med reflexer. ”Det är bra med reflexband”, upprepar hon.

– Scenen är så fruktansvärt sorglig. Jag gråter varje gång jag ser den och nu gråter jag bara jag tänker på den. Den är genialt skriven. Det kunde så lätt ha blivit för mycket om inte Lasse hade klarat den balansen, säger Anki Lidén. 

För att komma bort från överspel ­hade Hallström studerat sin idol Bo Widerberg, som en gång hade skällt ut Tomas von Brömssen för att han väntade överdramatiskt. ”Vänta som folk, för fan”, sa Widerberg. von Brömssen tyckte att han satt helt stilla.

– Jag var inspirerad av jakten på det autentiska, säger Lasse Hallström.

Det är ingen slump att han valde just Tomas von Brömssen till rollen som Ingemars morbror i Mitt liv som hund. Ett år före inspelningen hade von Brömssen arbetat med Widerberg i Mannen från Mallorca.

– Lasse var nyfiken och ville hela tiden höra med mig hur Widerberg jobbade. Vi diskuterade alla de olika sätt man kan göra en scen på, och hur man kan höja eller sänka temperaturen beroende på vilken väg man väljer, säger Tomas von Brömssen.

– Tomas hade lärt sig av Widerberg att lita på kameran. Man behöver inte visa allt. Det kan nästan räcka att du känner en sak för att kameran ska registrera det, säger Lasse Hallström.

Anslaget märks också i hur Hallström jobbade med Anton Glanzelius. Två gånger före tagning fick Glanzelius läsa manuset, sedan togs det ifrån honom.

– Inför varje scen berättade Lasse lite löst och ledigt för mig vad det handlade om, hur det skulle gå till och ungefär vad jag skulle säga. Han ville inte lägga orden i min mun. Han ville inte att jag skulle låta som en styltig barnteaterskådis, säger Anton Glanzelius.

När det närmade sig tagning läste han därför Kalle Anka i stället för att försöka lära sig repliker.

– Det var väldigt lärorikt att se Anton gå direkt från serietidningen och in i scenen. Han lyckades få det så levande och fräscht. Det är ju så man ska göra! Sedan dess har jag försökt tänka på det när jag spelar teater. Jag anstränger mig för att komma i sista minuten, rusa in på scenen och nästan lura mig själv för att försätta mig i ett fräschhetstillstånd, säger Tomas von Brömssen. 

 Sommaren 1985 avslutades inspelningarna och i oktober var Hallström klar med klippningen. Två månader återstod till premiären. Första visningen skedde i SF:s lokaler på Söder Mälarstrand i Stockholm.

Efteråt reste sig Waldemar Bergendahl direkt.­ Han var röd i ansiktet när han gick fram till Lasse Hallström: ”Vad i helvete har du gjort med filmen?”

– Ibland kan det vara svårt att förklara varför en film är bra. Det är betydligt lättare att förklara om den är dålig. Den här filmen var dålig. Jag visste att det fanns humor, spänning och värme i historien, men inget av det fanns med. Dessutom var den orytmisk, säger Waldemar Bergendahl.

Akt III: Efterspelet

Reidar Jönsson såg också den första versionen av Mitt liv som hund. Filmen inleddes med att Ingemars storebror väcker honom genom att rikta ett luftgevär mot Ingemars panna och trycka av. Ingemar kissar på sig och pojkarnas mamma blir rasande när hon upptäcker pyjamasbyxorna som har gömts under diskbänken.

– Det var som att kasta en tegelsten rakt i ansiktet på tittarna, konstaterar Reidar Jönsson.

Det kallades till krismöte. Hallström tvingades klippa om filmen. Anslaget gjordes mjukare och idén om ett återkommande tema lades till, där Ingemar i sin olycka upprepar att det kunde ha varit värre.

”Tänk på Laika eller på den där killen som skulle snedda över Hallesås idrottsplats. Han fick ett spjut genom bröstet. Han måste blivit väldigt förvånad. Man måste hela tiden jämföra.”

Den 13 december 1985 hade filmen, i den omklippta versionen, svensk biopremiär. Mottagandet kan beskrivas som ljummet. I Aftonbladet gav Jürgen Schildt Mitt liv som hund tre plus och kallade den ”en bulgarisk film på göteborgska”.

Britta Svenssons recension i Expressen (tre getingar) kan Hallström – 30 år senare – citera ordagrant:

”Det är trevligt att se på, men lite väl lättviktigt. I Lasse Hallströms idyll är det inte ens riktigt hemskt att bli föräldralös.”

Recensionerna kan ha bidragit till att Hallström julen 1985 bröt samman.

– Jag satt bara och grät i flera dagar. Det var något med filmen som drabbade mig så hårt. Inte förrän den var färdig insåg jag hur personlig den var. Historien låg mycket närmare mig än vad jag hade förstått. Jag hade inte en mamma som var sjuk, men hon var författare och fick inte störas. Jag hade känt den där pojkens ensamhet mer än vad jag hade erkänt för mig själv. Någonting brast inom mig och sorgen vällde ut, säger Hallström.

En anledning till sammanbrottet kan ha varit att hans värsta fasa tycktes besannas: När han äntligen ville vara seriös, var det då ingen som tog honom på allvar? 

Men det fanns de som såg hans ambition. I DN skrev Hanserik Hjertén:

”Vad regissör Hallström beträffar har han kanske också tittat in i sin barndom. I varje fall tycks han ha vågat möta det allvar han gärna skyggat lite för i sina komedier.”

Guldbaggegalan blev början till upprättelse. Mitt liv som hund utsågs till årets bästa film och Anton Glanzelius fick pris för bästa manliga huvudroll.

Men det var egentligen först när filmen började ta fart internationellt som den omvärderades även i Sverige.

För mig har filmen mest varit till besvär. Jag hade levt ett lugnare liv om jag hade bott kvar i Sverige

Land efter land köpte in filmen och snart strömmade hyllningarna in. Dustin Hoffman berättade att han vacklade ut från biografen gråtande, stödd på sin fru. Jack Nicholson kallade den för årets bästa film. Clint Eastwood förklarade att han skulle offra sin högerarm för att få jobba med ”den där regissören”. 

På filmfestivalen i Miami stod publiken upp och applåderade i två minuter efter visningen. Mitt liv som hund tilldelades en Golden Globe för bästa utländska film (före giganten Bertoluccis Den siste kejsaren) och nominerades till två Oscar.

– Det är den bästa film jag har gjort, säger Lasse Hallström i dag, trots senare framgångar med bland annat Gilbert Grape och Ciderhusreglerna.

För honom och flera av de inblandade har Mitt liv som hund kommit att förändra deras liv.

– Allt som har hänt senare har blivit möjligt tack vare den. Jag hade inte träffat Lena (hustrun Lena Olin) annars. Vår dotter Tora hade inte funnits och jag hade inte haft en karriär i Amerika i 20 år. När jag får riktig hemlängtan till Sverige brukar jag spela Björn Isfälts musik från filmen på pianot hemma i Bedford, säger Lasse Hallström.

Efter framgångarna med filmen flyttade också Reidar Jönsson till USA.

Han skrev filmmanus, gifte sig, skilde sig och fick hatbrev från Sverige från människor som tyckte att han som proletärförfattare hade svikit arbetarklassen. Han fick se Hollywoods baksida och blev till sist orolig för att han skulle tappa sitt svenska språk.

– Min succé har väl bara varit en millimeter av Lasse Hallströms. Det skrevs artiklar om mig med rubriken ”Mitt liv som rik”. Jag blev fanimej inte rik. Filmen har spelat in överlägset mer pengar än Ingmar Bergmans alla filmer tillsammans, men för mig har den mest varit till besvär. Jag hade levt ett lugnare liv om jag hade bott kvar i Sverige och fått fortsätta att skriva romaner. Jag hade helst haft filmen ogjord, säger Reidar Jönsson.

En stund senare ångrar han sig.

– Jag tar tillbaka det där. Filmen har varit bra för mig. Och jag tycker att Hallströms arbete var lysande. Han skapade faktiskt ett mästerverk. 

För Melinda Kinnaman öppnade Mitt liv som hund dörren till ett liv som skådespelare. Filmen har lett till märkliga situationer på de mest oväntade platser.

Som när hon en kväll på den thailändska ön Koh Phangan träffade en man från Australien. När han fick höra att hon var från Sverige utbrast han:

”Har ni sett Mitt liv som hund? Den är så absurt bra. Kommer ni ihåg den där lilla tjejen i filmen? Jag har hört att hon fick massor av erbjudanden om roller och att bli fotomodell, men att hon tackade nej till allt.”

”Det är jag som är den där tjejen”, svarade ­Melinda Kinnaman.

För Anton Glanzelius öppnades dörren till en ny värld. När Michael Jacksons agent ringde hem till Änggården i Göteborg visste Glanzelius inte ens vem popstjärnan var.

– Jag sprang över till mina grannar och frågade, säger Anton Glanzelius.

Vid tre tillfällen kom han att träffa Jackson.

– Michael berättade hur mycket han tyckte om Mitt liv som hund. Eftersom filmbolaget inte skickade ut privata kopior av filmen hade han tagit på sig en förklädnad och gått på offentliga biografer i Los Angeles för att se den. Jag tror att han väldigt lätt kunde identifiera sig med Ingemar och med känslan av att vara ett utsatt barn, säger Anton Glanzelius.

Han har funderat mycket över hur filmen har ­påverkat den han är och vad han har gjort med sitt liv. 

– Det är inte helt lätt att vinna en Guldbagge ­­när man är elva år. Det blir som att börja i fel ände. I andras ögon riskerar man att aldrig kunna överträffa det, säger han.

Ofta har Anton Glanzelius tvingats förklara och försvara varför han inte fortsatte som skådespelare. ”Du är ju mycket bättre på det än på att spela fotboll”, har han fått höra. Själv tyckte han tvärtom.

Påminnelserna om hans ”felval” har lett till att han har känt sig tvingad att överprestera inom de områden han har valt i stället. Först under sin fotbollssatsning och senare under yrkeskarriären i tv-branschen (han är i dag biträdande kanal­direktör på TV4-gruppen).

– Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att bevisa att jag inte har fått min anställning inom tv-världen på gamla meriter. Det har fått mig att satsa stenhårt och att vara extremt målinriktad. Det enda jag inte har varit målinriktad med är film, säger han.

Man sätter sig ner och äter mat. Det saknas några kring bordet, men man måste fortsätta leva

För Manfred Serner, pojken som växte för fort för att spela Ingemar och förvandlades till storebror, har livet varit fyllt av prövningar.

När han hade kommit över sorgen efter sin pappas självmord, och förstått att han måste sluta att skuldbelägga sig själv, drabbades han av ett nytt bakslag.

I en bilolycka omkom hans mamma, syster, hennes man och parets två barn.

Manfred Serner säger att det gjorde så ont att han trodde att hans hjärta skulle stanna. 

– Om jag har lärt mig något med åren så är det att efter tårarna och den akuta sorgen så hackar livet i gång igen. Man sätter sig ner och äter mat. Det saknas några kring bordet, men man måste fortsätta leva för det finns inget alternativ. Det finns andra saker att leva för och må bra av, säger Manfred Serner.

Är det också budskapet i Mitt liv som hund?

Livet blir aldrig som man hade tänkt. Livet är inte rättvist. Men i det kompakta mörker som följer efter en förlust tränger så småningom strimmor av ljus in. 

Kanske är det konstens mest angelägna uppgift att tända den där strimman och visa att det finns en väg framåt. 

Läs mer:

Fredrik Sahlin: Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon

Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favorit?