Yukiko Duke: ”Glädjen i översättandet är borta”

När Yukiko Dukes mamma gick bort i januari innebar det även slutet på en epok. Deras arbete med att översätta från japanska till svenska tog slut. I en personlig essä berättar Yukiko om deras relation och hur ett telefonsamtal förändrade allt.

I januari gick min mamma, Eiko Duke, bort. Hon somnade stilla in, 98 år gammal. Det var ett hårt slag för hela min familj, men allra värst var det för min 91-åriga pappa Christer. Han och mamma hade varit gifta i sextio år, och nu var det som om han inte bara mist sin älskade utan också själva förankringen i livet. Plötsligt blev de sjukdomar han kämpat så tappert mot i flera år – cancern, diabetesen och hjärtarytmin – alltmer påtagliga och aggressiva. I maj förenade han sig, lugnt och fridfullt, med mamma. För mig innebar mina föräldrars bortgång inte bara slutet på en epok i mitt liv, utan också det definitiva slutet på en del av mitt yrkesliv: översättandet. 

Det började våren 1991. Jag bodde i Tokyo och höll på att skriva min masteruppsats i sociologi, när Otto Mannheimer, en kär kollega från DN Kultur, ringde. Han gick rakt på sak.

”Kan du översätta?”

Jag trodde att Otto skämtade och började gapskratta, men insåg snart att han var fullt allvarlig. På den tiden hade jag tolkat åt kollegor under intervjuer, men att översätta ett litterärt verk var ju något helt annat.

”Jag har aldrig ens tänkt tanken. Jag vet inte om jag kan”, svarade jag uppriktigt.

Otto, som var ansvarig för Bonniers prestigefulla Panache-serie, berättade att han hade ett problem. En översättare från japanska hade hoppat av och nu satt han med en viktig roman som måste översättas pronto, annars skulle optionen – översättningsrätten –gå förlorad för Bonniers.

”Skulle inte du kunna ta dig an den?”

Jag sa som det var, jag tordes inte. 

”Men kan du tänka dig att översätta tillsammans med någon då? Du måste ju rimligtvis ha någon du skulle kunna jobba med?”

Nu hade en lätt desperat ton insmugit sig i Ottos röst. Jag tänkte febrilt på människor i min om-­givning. X var för slarvig, Y hade inte tid, Z skulle inte vara road … Det var då tanken slog mig. ­Mamma! Mamma hade ju faktiskt översatt flera avancerade fackböcker i sociologi, tänk om hon skulle kunna tänka sig att göra detta… Jag frågade Otto vad det rörde sig om för bok.

”Det är en helt fantastisk roman av Kenzaburo Oe, den sortens verk som bara en äldre, erfaren författare kan skriva.”

”Aha”, tänkte jag. ”Precis den sortens verk förstagångsöversättare av skönlitteratur inte ska ge sig på.”

Fast till Otto sa jag förstås bara att jag skulle ringa och fråga mamma i Stockholm, vilket var helt med sanningen överensstämmande. Jag var ju så tryggt förvissad om att hon skulle slå ifrån sig och säga att vi skulle låta bli. Mamma var en typisk japanska ur den äldre generationen, för vilken försiktighet var en dygd och övermodighet ett tecken på dumhet. Och att det skulle vara snudd på suicidalt att ta sig an en av Japans främsta efterkrigsförfattare som första skönlitterära översättningsuppdrag, det kunde ju vem som helst fatta. Det visade sig dock att jag totalt hade miss­bedömt mamma.

”Det är klart att vi ska översätta Oe… Då kanske vi kan träffa honom, det var ju åratal sedan han och jag umgicks i vänsterkretsarna i Tokyo”, sa hon.

Vänta lite nu… Varför hade mamma aldrig berättat att hon kände Kenzaburo Oe? Eller att hon hade varit engagerad i den japanska vänstern på 1950- och 60-talet? 

”Du har ju aldrig frågat”, sa mamma. Sedan tillade hon: ”När börjar vi?”

Hur skulle vi göra med Oes farmors breda dialekt? Skulle hon tala gotländska, skånska eller västerbottnisk bondska?

Till en del berodde min mammas entusiasm kanske på det faktum att vi hade bott åtskilda en längre tid och bara haft sporadisk kontakt. Att vara ensambarn till en invandrad förälder innebär att man får axla många roller, i synnerhet om föräldern – i likhet med min mamma – saknar släkt i sitt nya hemland. Jag var på en och samma gång barn, syster och förtrogen till mamma, vilket emellanåt var tungt. Under min tonårstid revolterade jag mot alla roller på en gång, vilket ledde till att min mamma och jag hade fruktansvärda, upprivande gräl. Min stackars pappa led alla helvetets kval: båda kombattanterna krävde att han ställde sig på deras sida. Det permanenta krigstillståndet upphörde när jag flyttade hemifrån: mammas och min relation blev genast betydligt bättre. Helt ­normaliserad var den dock inte när jag fick ett flerårigt stipendium till Japan och reste dit. Kanske såg vi båda omedvetet översättningen av Kenzaburo Oes roman som en möjlighet att komma varandra nära igen. Nåja, hur som helst övertalade mamma mig och vi tog oss an översättningen.

Otto Mannheimer hade inte överdrivit. M/T och berättelsen om skogens under är en av Kenzaburo Oes bästa romaner. Det är på samma gång en uppväxtskildring, en hyllning till hembyns muntliga ­berättartradition och historien om ett författarskaps tillblivelse. Det kändes lustfyllt och kul att få möjlighet att översätta den. Men hur skulle vi bete oss rent praktiskt? Mamma satt ju i Stockholm och jag i Tokyo. Vi enades om att göra en grovöversättning först, bara för att känna in Oes språk och dess rytm. Hundratals e-postmeddelanden skickades fram och tillbaka mellan Sverige och Japan, men arbetet gick trögt. De japanska meningarna måste monteras ner helt, orden kastas om och skruvas ihop på nytt. Kulturella fenomen måste förklaras, de krångliga Shikokuorden och namnen kollas så att de blev rätt stavade. Vad var det egentligen vi hade gett oss in på? Efter en månads arbete hade vi kommit ynka ett och ett halvt kapitel in i boken. Vi tragglade heroiskt på, men arbetet kändes alltmer sisyfosartat.

”Herregud, med den här takten kommer vi aldrig att klara vår deadline”, kved mamma.

Det blev sommarlov och jag reste hem till Sverige. Mamma och jag satt sida vid sida under sommar­husets lindar på Gotland och arbetade ihop. Hon läste texten högt, vi diskuterade och jag skrev ned en grovöversättning. Aldrig har det väl gått åt så mycket kaffe, te och choklad i huset som då, men plötsligt flöt allt. Det var i det närmaste magiskt. 

Berättelsen om den lilla byn mitt på ön Shikoku och dess motstånd mot centralmakten – lett av olika kombinationer av matriarker (M) och tricksters (T), respektlösa lurifaxar – tog form. Men också den andra skildringen: den av den lille Kenzaburo Oe, som sitter vid sin farmors sjuksäng och skräckslagen tvingas svära att han ska föra byns berättelser vidare.

Vi märkte hur väl vi kompletterade varandra, mamma och jag. Hon hade en suverän språkkänsla för japanskan, men var lite osäkrare på svenskans ­nyanser och för mig var det precis tvärtom. Men tillsammans kunde vi knäcka även de svårare meningarna genom att intuitivt leta oss fram. 

”Nej, han är inte sentimental”, kunde mamma irriterat säga om någon romangestalt. ”Han är liksom Eugène Jansson-blå.”

”Nostalgisk, då?”

”Ja, det blir bra!”

Så där höll vi på och kalibrerade stämningar och ­känslor i romanen med hjälp av referenser till konst och musik – ”mera jazz än rock’n’roll”, ”som Bach, inte som Beethoven”, ”Skagenmålarfeeling” – och det fortsatte vi med under vårt nästan trettioåriga samarbete.

M/T och berättelsen om skogens under var ett ovanligt svåröversatt verk av Oe. Vanligtvis skrev Kenzaburo Oe en rak, med flit okonstlad prosa, men i den här romanen hyllade han det muntliga berättandet och återberättade uråldriga sägner. Det gav mamma och mig mycket att tänka på. Skulle vi ha en ordlista för alla ålderdomliga japanska begrepp eller skulle läsaren själv kunna klura ut vad som åsyftades? Och hur skulle vi göra med Oes farmors breda dialekt? Skulle hon tala gotländska, skånska eller västerbottnisk bondska? Vi enades snart om att ha en ordlista, men tyckte båda att det lät buskis om våra dialektala försök. Till slut fick farmodern prata rikssvenska, men behålla ett sirligt, ålderdomligt sätt att uttrycka sig på. 

När vi hade forsat fram genom halva boken kände vi oss oövervinnerliga. Vi vågade till och med ta ledigt delar av arbetsdagarna för att plocka smultron eller gå och bada. Det gick ju så bra! Det var då vi stötte på ett ord, ett litet lömskt ett, som fick oss att gå i däck.

”Du, hjälten sitter alltså på engawa”, sa ­mamma och skulle precis berätta vad han gjorde där, när jag frågade henne hur hon tyckte att vi skulle översätta ordet. En engawa är en sorts taktäckt veranda som löper utmed ytterväggarna i ett traditionellt hus.

”Vad tror du om… veranda?” försökte jag.

”Nejmen, det blir ju helt fel association. Då ­kommer alla att se något i stil med svenska eller amerikanska verandor. Det är ju inte alls rätt. ­Korridor!” protesterade mamma.

För en gångs skull blev hon riktigt sur när jag inte ville ge mig. Vi började försöka definiera detta banala ord för att kunna förklara det – och gick bet. I traditionell japansk föreställningsvärld är engawa en sorts bro eller övergång mellan en inre värld – hemmet –och yttervärlden. 

”Ja, just det – och det är alltså en korridor mellan den ena och den andra världen!” sa mamma triumferande.

Men försök att få en svensk läsare att se den här verandan/korridoren framför sig. Till slut enades vi om att den fick heta engawa med en ordförklaring.

Så småningom delade mamma och jag upp bokens kapitel i två hälfter och började putsa på meningarna på var sitt håll: vi ändrade ett eller annat ord, flyttade på komman och punkter för bättre rytm. Efter några månader bytte vi kapitelbunt och fortsatte finkalibreringen. Slutligen tog jag hand om hela romanen, gick igenom den från början till slut och bad sedan pappa kulturredaktören läsa korrektur. När vi någon gång emellanåt blev oense i familjen, ringde vi Kenzaburo Oe – som mamma hade återknytit kontakten med – för att höra vad han tyckte. Han bistod oss tålmodigt med förklaringar till dialektala ord och berättade bakgrunder till olika sägner. Det utdragna manusarbetet gjorde att vi med tiden blev riktigt goda vänner med honom och hans familj. 

M/T och berättelsen om skogens under gavs ut i ­Panache-serien 1992, fick fina recensioner och påstås ha påverkat Svenska Akademiens beslut att tilldela Oe Nobelpriset 1994. Priset innebar att hela vår familj fick gå på Nobelfest med familjen Oe, men framför allt att mamma och jag blev uppmärksammade på ett sätt som översättare sällan blir. Det paradoxala är ju att när en översättare har gjort sitt arbete ordentligt, då har hen gjort sig själv osynlig. Då ligger översättningen så nära originalet att alla nästan tror att verket är skrivet på svenska – eller att det är så lätt­översatt att vem som helst hade kunnat göra det.
Det stämmer naturligtvis inte. 

I dagsläget finns det ingen översättningskritik värd namnet: översättare får vara glada om de ens blir nämnda i recensioner. Och blir de det, heter det oftast att deras översättning är ”följsam”, ”känslig” eller ”lyhörd”. När kritiker ska visa sig på styva linan kan de hävda saker som: ”Visserligen talar jag inte ­originalspråket, men författaren låter ändå mer autentisk i andra översättningar.” Det är så korkat att man inte ids säga något om det.

För att se lite hur andra hade löst det, läste vi den amerikanska utgåvan. Och blev förbryllade. Språket lät inte alls som Murakamis

Efter arbetet med M/T och berättelsen om skogens under trodde mamma och jag att vår översättarkarriär var över, men vi hade fel. En dag ringde den legendariske bokförläggaren Per Gedin och undrade om vi ville översätta en fantastisk japan åt honom. Han trodde inte att japanen skulle sälja, men var själv mycket förtjust i honom och tyckte att han borde finnas på svenska.

”Vad är det för japan?” undrade vi nyfiket.

”Han heter Haruki Murakami och har blivit stor i vissa kretsar i USA. Jag tycker att han är helt ­strålande.”

Så kom det sig att vi fick översätta Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser. Här handlade det om att hitta formen för ett helt annat språk än Oes: ungdomligare, urbanare, mer influerat av popkultur. Mamma och jag provade oss fram. För att se lite hur andra hade löst det hela, läste vi den amerikanska utgåvan. Och blev förbryllade. Språket lät inte alls som Murakamis japanska original. Det var oerhört mycket rappare, snärtigare, men också mindre poetiskt. Vi ringde till författaren och frågade vad som hade hänt med språket.

”Mja”, sa han lite generat. ”Jag lägger mig inte i mina översättares verk. Jag har pratat med dem och de och förlaget menar att mitt tempo är för sävligt för amerikanska läsare. Och eftersom jag själv översätter, tänker jag att alla översättningar är tolkningar. Det där kanske är jag på upphottat, amerikanskt vis.”

Vi frågade honom om han ville bli upphottad i svensk version också.

”Nejnejnej, om svenska läsare kan acceptera mig som jag är, så föredrar jag såklart det.”

Några år senare skulle mamma och jag upptäcka att amerikanerna hade tagit bort ett och ett halvt kapitel i Fågeln som vrider upp världen. Det var inte Haruki Murakami så glad över, men förlaget sa att det måste bort – annars skulle det bli svårt att ge ut romanen. För Murakami, vars första, stora litterära och musikaliska kärlekar var amerikanska, låg det ett stort värde i att bli översatt till engelska. Så stort att han kunde tänka sig att få sin text omilt friserad. 

Med tiden blev det fler verk av såväl Oe som Murakami, men även av författare som Yoko Ono, Yu Miri och Taichi Yamada.

Eftersom Haruki Murakami översätter själv, har han – i likhet med Oe – varit hjälpsam och lätt att arbeta med för mamma och mig. Problemet är bara att han är så produktiv och dessutom hyfsat intuitiv när han skriver. Han minns inte alltid hur han har tänkt när han har skrivit. I Kafka på stranden finns en scen när det regnar en fiskart som inte finns i Sverige. Hur skulle vi lösa det? Vi ringde Murakami, som bara sa: ”Fanns det med en sådan scen, den minns jag inte. Asch, vi säger att det regnar ­makrillar, det har ni i Sverige, eller hur?”

När jag skrev till paret Murakami för att berätta att mamma och pappa gått bort, fick jag ett kort meddelande tillbaka: ”Vi beklagar din sorg, som också är vår. Vi kan tyvärr inte göra något för dig på långdistans, men vi sörjer med dig. /…/ Ni verkar alltid ha haft så roligt när ni översatte, och er glädje gjorde oss så glada i sin tur.”

Och så var det verkligen, vi hade kul. Mamma och jag njöt av att vistas i Murakamis universum och brottas med hans ord, pappa såg fram emot att få läsa och korra. Det var den bästa sortens family business. Men nu har både mamma och pappa försvunnit och med dem glädjen i över­sättandet för mig. Så nu, arton böcker senare, sätter jag punkt.

Ur Vi Läser nr 5 2024.

Läs mer av Yukiko Duke:

Vattenbrist och usel kollektivtrafik – allt ”ordnar si” på Gotland

Nobelpristagaren Jon Fosse: ”Jag bär ett Vestland inom mig jämt”