Vattenbrist och usel kollektivtrafik – allt ”ordnar si” på Gotland

I slutet av 1960-talet köpte Yukiko Dukes föräldrar ett hus på Gotland utan vare sig vatten eller brunn. Sedan dess har hon lärt sig att allting löser sig på ön – även om en fasan flyger in genom fönsterrutan.

I vår sommarserie Vykort från… tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

Jag kan inte vara borta från Gotland länge förrän jag drabbas av längtan. Ön är mitt andra hem, där har jag bott i långa perioder sedan jag var två år. Är jag inte där, längtar jag mig sjuk efter ljuset på ön, den kontrastrika naturen och mina gotländska vänners tillbakalutade, positiva livsinställning. Inga problem tycks omöjliga att lösa. ”Dei ordnar si.” Det ordnar sig. På ett eller annat vis, förr eller senare. Det var ”dei-ordnar-si”- inställningen som gjorde att min familj överlevde på ön de första åren vi bodde där.

I slutet av 60-talet fick mina föräldrar syn på ett vackert litet kalkstenshus på Gotland. Det var kärlek vid första ögonkastet, dessvärre en ganska blind sådan. Huset var milt uttryckt ett renoveringsobjekt, som saknade all annan uppvärmning än några läckande öppna spisar. Det låg dessutom långt från Visby, båda mina föräldrar saknade körkort och kollektivtrafiken var redan då usel. Till råga på allt elände fanns det inget indraget vatten. Faktum var att det inte ens fanns någon borrad brunn. Mina föräldrar var nära att ge upp efter att i någon vecka ha släpat vatten i hinkar från källan i grannens kohage. Hur skulle de klara av tillvaron med ett blöjbarn när de måste koka allt vatten som skulle användas i hushållet?

”Dei ordnar si”, lugnade grannarna Gun-Britt och Olof och såg snabbt till att en gigantisk vattentank kom på plats på tomten innan brunn borrades och vatten drogs in.

Många år senare skulle grannen Börje hjälpa oss att gräva upp en gigantisk trädrot – och lyckades gräva av vår elkabel. Det var dagen innan midsommarafton och vi skulle ha lunch för våra vänner. Vi såg framför oss hur vi skulle bli tvungna att ställa in kalaset: matvarorna vi förvarade i kylen och frysen skulle ju bli fördärvade. Dessutom skulle vi ju inte kunna använda spisen eller ugnen för att tillaga dem.

”Dei ordnar si”, sa Börje och ringde visslande sin kompis elektrikern. Kompisen kom någon timme senare, lagade den trasiga kabeln, önskade oss en glad midsommar och körde hem i ilfart.

En annan gång ringde fönstermakaren Lisen, som just hade hjälpt oss att renovera våra köksfönster. Hon hade åkt förbi vårt hus och sett att en fönsterruta såg konstig ut.

”Vet ni om att det ligger en död fasan på ert vardagsrumsgolv? Den måste ha flugit rakt in genom glasrutan och skurit halsen av sig.”

Herregud, vad gör man med en halshuggen fasan på Gotland när man befinner sig i Stockholm?

”Dei ordnar si”, sa Lisen tröstande. Hon tog ut fågeln, städade bort spåren efter den och satte raskt in en ny fönsterruta.

Dit skickar jag alla vänner som vill uppleva det unika med ön

År efter år har min familj återvänt till Gotland: för ljuset, människorna och naturen. Inte minst för de 80 mil av vacker kust, som på bara några få ställen drabbats av den annekteringssjuka som brett ut sig i Stockholms och Göteborgs skärgårdar. Där kommer man ju numera knappt ner till vattnet, eftersom boende har spärrat av de strandremsor som rimligen borde omfattas av allemansrätten.

Cykla, åk bil eller vandra längs den karga, vackra Stenkusten på norra delen av Gotland, så förstår ni vad jag menar. Dit skickar jag alla vänner som vill uppleva det unika med ön på en heldagsutflykt. Denna drygt milslånga väg bjuder på unika naturupplevelser, men även på ett antal möjligheter till bad och avstickare för den som är kulturhistoriskt intresserad.

Stenkusten börjar vid Bläse, det lilla brukssamhälle vars en gång så blomstrande kalkbruk i dag är museum. Från Bläse följer vägen kusten och löper fram till Ar. Njut av kilometer efter kilometer av kritvita stenstränder och en rikedom av vacker hedväxtlighet: blåeld, backtimjan, gulmåra, gul fetknopp, mattfibbla, lavar och mossor i olika färger.

Vid Ar kan den badsugne lätt göra en avstickare in till naturreservatet Bästeträsk och Blå lagunen. Det är ett av de större kalkbrotten i Ar som vattenfyllts och i dag är en populär badplats. Från Ar är det inte långt till udden Saxriv och fiskeläget Graustäde, klassat som kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Där finns vindpinade fiskebodar från 1900-talets början, byggda i stolpverksteknik, som vittnar om fiskarnas hårda levnadsvillkor förr på ön.

Stressa inte, lägg bort lummläuren (mobilen), njut av skönheten och vänligheten ön bjuder på. Och glöm inte att klucku tei (förmiddagsfika) och otendag (eftermiddagsfika) är obligatoriskt på ön, gärna med bullfika (en ituskuren gotlandsknut av vetebrödsdeg med ditt favoritpålägg). Hinner du inte med allt du tänkt dig, så vet att dei ordnar si. Gotland ligger kvar till ditt nästa besök.

Läs fler artiklar ur serien:

Anna Charlotta Gunnarson: ”Jag älskar måsar – och äggost”

”Hårda bud att växa upp i ett samhälle som luktar fis”