”Vi såg ett tredje plan störta in i Pentagon”
I ett utdrag ur Jan Eliassons bok Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst berättar han om morgonen i Washington den 11 september 2001, då världen förändrades för alltid.
Lyssna på artikeln
I ett utdrag ur Jan Eliassons bok Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst berättar han om morgonen i Washington den 11 september 2001, då världen förändrades för alltid.
Efter sex år som UD:s kabinettssekreterare flyttade jag i augusti 2000 till Washington för att efterträda Rolf Ekéus som Sveriges USA-ambassadör. Den 5 september överlämnade jag, som det diplomatiska protokollet kräver, mina kreditivbrev till president Bill Clinton i Vita huset. Kerstin deltog i ceremonin tillsammans med en USA-baserad del av vår familj: vår dotter Anna, vår svärson från Argentina Hector Schamis och vårt barnbarn Max, 2 år gammal.
Max lättade upp stämningen i ovala rummet, som tidvis blev ganska uppsluppen. Vi berättade för presidenten att Max imponerats av den armerade stora amerikanska regeringsbilen som eskorterad av motorcykelpoliser tog oss till Vita huset. ”Big car” hade han sagt och lagt till ”I like this”. ”Max, remember, it is not for keeps”, det är inget som du får behålla, sa Clinton, som själv bara hade fem månader kvar som president. Anna överraskade med att kommentera valrörelsen som då pågick mellan Al Gore och George W. Bush. ”Det ser bra ut för Demokraterna nu, eller hur?” Jag noterade på skämt att vår dotter nu intervenerat i USA:s inre angelägenheter. ”Inte alls, herr ambassadör”, sa Clinton. ”Hon talar i omsorg om Max, som ju är född i USA och är amerikansk medborgare.” Clinton höll med om att Demokraterna hade en god chans att ta hem valet. Men i politik kan vad som helst hända, sade Clinton, uppenbart luttrad av politikens berg-och-dalbana. Vi var alla då omedvetna om den osäkerhet kring valet som skulle följa.
Valresultatet i början av november blev oerhört jämnt och kunde inte avgöras på valnatten. Rösträkningen tog lång tid. Till slut återstod att vänta på slutliga siffror i Florida. Där granskades de avgivna rösterna av observatörer från båda partier i sex veckor. Jag kände igen republikanen John Bolton, blivande FN-ambassadör, med sin valrossmustasch på tv-bilderna, noggrant studerande varje hålkort.
Först den 8 december avslutades denna utdragna process med att Högsta domstolen indirekt avgjorde valet genom att inte tillåta att rösträkningen fortsatte efter 14 december då det så kallade elektorskollegiet enligt USA:s författning skulle träffas i Washington för att fastställa valresultatet. Då ledde Bush antalet elektorsröster och utropades till segrare.
Den förlorande kandidaten Al Gore erkände genast och stilfullt ställningstagandet av Högsta domstolen – trots protester från en del partikamrater. George W. Bush kunde något försenad börja förbereda sin nya administration som skulle tillträda den 20 januari 2001.
I januari 2001 tog Sverige över ordförandeskapet i EU. Jag fick då som ordförande för EU-länderna i Washington en nära och naturlig kanal till den nya regeringen i USA. Jag hade flera möten med utrikesminister Colin Powell och nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice. Samtalen var positiva och substantiella och bekräftade deras vilja att utveckla förbindelserna mellan EU och USA.
Vid en lunch hemma hos mig på residenset fick emellertid EU-ambassadörerna ta emot en kalldusch från Condoleezza Rice. Franske ambassadören, François Bujon de l’Estang, frågade vad den nya administrationen ansåg om Kyotoavtalet och arbetet för att bemöta klimatförändringarna. ”Det avtalet var dött vid ankomsten (dead on arrival) till Vita huset”, svarade Rice abrupt. Jag såg hur mina kolleger ryckte till, vände på den utlagda tryckta menyn och noterade vad som efter lunch säkert blev chiffertelegram till alla EU:s huvudstäder. Två dagar senare kom lunchdiskussionen med Rice ut i media som en huvudnyhet. Time Magazine ville till och med veta vad vi hade haft till lunch för att kunna krydda sin artikel. Vi hade bjudit på lax.
President Bushs tid vid makten blev till en början trevande. Allt ändrades dramatiskt strax före klockan nio på morgonen den 11 september 2001. Jag hade haft en lugn morgon men möttes vid ankomsten till ambassaden av nyheten att ett passagerarplan just hade flugit in i ett av Twin Towers i New York. Alla mina medarbetare var samlade kring tv-apparaten i biblioteket. Efter en stund såg vi ett andra plan flyga in i det andra tornet. Alla förstod då att det vi såg var en stor och allvarlig terrorattack. Denna insikt sjönk definitivt in när vi en stund senare såg ett tredje plan störta in i försvarshögkvarteret Pentagon – bara några kilometer från vår ambassad.
Jag och några av mina medarbetare såg strax därefter röken från nedslagsplatsen från gatorna utanför vårt kansli. All flygtrafik stoppades. Kerstin, som tagit sig hem till residenset från ett möte med de nordiska vetenskapsattachéerna på danska ambassaden ringde mig och sade att allt var så kusligt tyst och lugnt i luften denna soliga klara dag. Inte ett flygplan i sikte. Vi vet alla hur denna katastrof chockade en hel värld och blev en vändpunkt i vår nutidshistoria. En uppslutning skedde kring president Bush både inrikes- och utrikespolitiskt. Han besökte genast New York och mötte de poliser och brandmän som bekämpat och överlevt katastrofen. Han sade de rätta, lugnande orden. Den 17 september besökte han den stora moskén vid Massachusetts Avenue i Washington för att hejda en antimuslimsk opinionsvåg efter terrorattacken. Det hade då blivit allmänt känt och erkänt att al-Qaida-ledaren Bin Ladin, baserad i Afghanistan, låg bakom attacken.
På det utrikespolitiska planet skedde en solidaritetsaktion i FN:s säkerhetsråd till stöd för USA:s militära operation i Afghanistan. Denna operation blev på kort sikt militärt framgångsrik. Talibanregimen föll snabbt. Men på längre sikt blev operationen en börda med stora förluster och stora kostnader för USA och bidragande länder, inklusive Sverige.
Afghanistan befann sig egentligen aldrig i fredstillstånd under denna tid. Talibanerna och andra terroristgrupper utsatte befolkningen för stort lidande. De amerikanska bombningarna och drönarattackerna skördade oerhört många afghanska liv. Ändå gjordes stora framsteg främst för kvinnor och flickor under denna tid. Det är uppenbart att dessa framsteg och landets relativa modernisering sedan 2001 kommer att utraderas efter USA:s misslyckade tillbakadragande och talibanernas återkomst till makten i Afghanistan 2021.
Terrorbekämpningen blev efter den 11 september 2001 en nyckelfråga i USA och i internationell politik och inom våra länder. Motsättningarna mellan och inom religioner växte och bidrog till den rädsla och polarisering som blev allt djupare i våra samhällen under de år som följde. Efter den 11 september blev det lättare för olika politiska krafter att demonisera minoriteter, att inskränka fri- och rättigheter och att beteckna omvärlden som ett hot.
Ödesdigert blev också det stora misstag som USA gjorde när man attackerade Irak 2003 föregivande att Saddam Husseins Irak hyste sunnitiska terrorister som låg bakom 11 september-terrorn. Dessutom hade Irak, trodde man i USA, egna massförstörelsevapen. Saddam Hussein var helt klart en av vår tids största och farligaste despoter. Men bevis på dessa två punkter fanns inte. Irakkriget blev en stor belastning för president Bush och än mer för vicepresident Dick Cheney som envist hade förordat attacken mot Irak. USA:s civila ståthållare i Bagdad, Paul Bremer, och hans medhjälpare blev notoriska genom sina felbedömningar och sin kulturella okänslighet.
Det var egentligen förvånande att Bush under det växande kaoset i Irak vann presidentvalet 2004 när han ställdes mot den utrikespolitiskt erfarne demokraten, senatorn John Kerry. Detta visar att utrikespolitik sällan avgör val i USA. Debaclet med USA:s påståenden om massförstörelsevapen i Irak som visade sig vara grundlösa lämnade inga större inrikespolitiska avtryck. En person som personligen drabbades var dock utrikesminister Powell som på grundval av bristfälliga underrättelserapporter dramatiskt lade fram frågan för USA i FN:s säkerhetsråd. Senare förstod jag att Powell efteråt kände sig sviken och förödmjukad och allvarligt hade övervägt att avgå. Jag erinrar mig oroliga och irriterade frågor från USA:s utrikesdepartement om vapeninspektören Hans Blix kommande rapport till FN:s säkerhetsråd som skulle avges några dagar senare. New York Times hade haft en artikel om kritik av USA i Blix rapport. Jag vägrade gå in på sakfrågan och hänvisade till Blix som på FN:s uppdrag och med integritet utförde sitt arbete.
Detta samtal med State Department ägde rum en fredag eftermiddag. På lördag morgon ringde jag Hans för att förvarna honom om den kritik av rapporten som USA förberedde på grundval av New York Times-artikeln. ”Det var intressant att höra”, sade Hans. ”Jag sitter här i New York i min pyjamas och skriver min rapport.”
Historien belyser kontrasten mellan den amerikanska nervositeten i frågan om massförstörelsevapen i Irak och Hans Blix egna plikttrogna och professionella ansträngningar att etablera fakta i denna internationellt heta och känsliga fråga.