Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Jan Eliasson.

Bilderna Jan Eliasson aldrig glömmer

Foto: Fredrik Hjerling

Sveriges meste diplomat sammanfattar sitt liv i nya memoarboken Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst. Jan Eliasson räds en värld där dialoger upphör och omvärlden anses hotfull.

Jan Eliasson känner en enorm sorg och vrede när han ser barn i krig, som i Ukraina. Själv föddes han i september 1940, när andra världskriget hade pågått i ganska exakt ett år. Sverige höll sig utanför kriget och Eliasson beskriver sin uppväxt som harmonisk. Det var en tid av framtidstro och optimism, bland annat genom bildandet av FN.

– Men jag minns också mörka skuggor från barndomen. Ett minne jag har är att jag gick ner i källaren i Kålltorp och satt där med min mamma som hade hjälm på huvudet. Det var tyska flyg som flög över oss, de måste ha varit på väg mot Norge. Då var jag fyra år. Så minns jag att min pappa satte mig i sitt knä och visade mig bilder från nazisternas folkmord vid Auschwitz och Theresienstadt i tidningen Se. ”Skräm inte pojken, det kan stanna hela livet”, sa mamma. ”Det är ju det som är meningen”, svarade pappa, och de fick båda rätt. Jag tänker fortfarande på de bilderna. Men efter kriget försökte vi lämna mycket av det hemska bakom oss och bygga en ny värld på humanistiska principer. Man ritade upp en riktning för ett bättre, fredligare samhälle genom bildandet av FN och Kol- och stålunionen som senare blev EU. Och den sociala och ekonomiska utvecklingen i Sverige på 1950-talet var ju fantastisk.

När förstod du att du ville arbeta med diplomati?

– Jag var utbytesstudent i USA och båtresan hem var som ett mini-FN, kan man säga. Jag umgicks med människor från alla möjliga länder. Dag Hammarskiöld var en stor idol för mig i ungdomen, och dagen efter att jag hade fyllt 21 fick jag veta att han hade dött i en flygkrasch. Då tänkte jag att jag ville arbeta med internationella frågor.

Vad trodde du dig kunna åstadkomma?

– Jag ville ta Sverige ut i världen, och världen till i Sverige. Jag brukar säga nu: man ska ha en stark känsla för sina rötter men man ska också ha vingar, vilja äventyret, och våga ta lite risker ibland. Nyfikenheten och lusten att upptäcka har varit en stor drivkraft för mig genom livet.

Vad har du åstadkommit under ditt liv i diplomatins tjänst?

– Titeln på min bok är högst avsiktlig: Ord och handling. Orden har varit mitt viktigaste arbetsinstrument, men det får inte stanna vid ord utan måste leda till handling. Får jag ta ett exempel? 1993 arbetade jag för FN i Sudan. Befolkningen var isolerad av krig och landminor och hotades av svält, vi behövde få till ett eldupphör för att kunna flyga in vatten och mat. Regeringen i Khartoum vägrade eftersom de menade att motståndarsidan var terrorister. Då bytte vi ord i förhandlingen: vi begärde inte längre ett eldupphör utan en humanitär korridor. Båda parter gick med på det inom en vecka och flygplanen från Kenya kunde flyga in förnödenheter till civilbefolkningen som led så svårt. Det var tack vare ett ordbyte.

Några ord man ofta hör idag är att ”FN inte fungerar, säkerhetsrådet gör ju aldrig något”. Vilka ord svarar du med?

– Jag säger att FN trots dess brister är oundgängligt. Dels är FN en spegling av världen som den är, och dels en spegling av världen som den borde vara. Där har vi FN-stadgan, kampen för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. FN-systemet finns för detta. Dessutom, om man fokuserar för mycket på generalförsamlingen och säkerhetsrådet glömmer man hur mycket viktigt arbete FN gör på marken runt om i världen. Jag har själv besökt över 100 länder och sett hur FN-kollegor vaccinerar barn, borrar brunnar och tar hand om flyktingar. Kritiken mot FN är överdriven, känner jag då. Å andra sidan: jag är den förste att erkänna att vetorätten missbrukas av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och det finns all anledning att reformera FN.

Vad vet du idag som du inte visste som ung diplomat?

– Jag hade som ung mina dubier kring Sveriges politik under andra världskriget, tyckte att vi gjorde för stora eftergifter gentemot tyskarna. Sedan läste jag, när jag var kabinettssekreterare, Erik Bohemans memoarer (kabinettssekreterare på UD under andra världskriget) och förstod vikten av att vi höll oss utanför kriget. En majoritet av Sveriges riksdag ville ha den politik som fördes och politiker företräder väljarna och verkligheten. Jag har också blivit än mer övertygad om vikten av det internationella samfundet med åren. Man måste nästan ta bort gränsen mellan inrikes- och utrikespolitik nu och se hur allt hänger samman: eftersträva internationella lösningar på klimat och migration, förstå att de globala lösningarna också ligger i det nationella intresset. Vi tycks tyvärr vara på väg mot ett tänkande där omvärlden ses som ett hot, där varor, idéer och människor från andra länder anses hota oss.

Vad tänker du om läget idag när västvärldens nationer, så också Sverige, åter rustar upp och höjer anslagen till militärmakt och vapen?

– Jag anser att vi i Sverige har försummat försvaret och behöver rusta upp nu. Samtidigt lade världen förra året 1983 miljarder dollar på militära utgifter och nu ökar de ytterligare. De pengarna hade naturligtvis kunnat användas till andra saker: att bekämpa klimatkrisen och hantera de växande ekonomiska klyftorna både mellan och inom länder.

Om du varit ung idag och kunnat välja karriär – vad hade du velat arbeta med?

– Jag hade gjort samma sak. Jag kan inte tänka mig något mer givande. När jag skrivit boken har jag läst mina gamla dagböcker och diskuterat med min fru. ”Herregud, har du gjort allt det här?” sa hon under arbetet.

Du har nyligen lämnat över uppdraget som ordförande för Fredsforskningsinstitutet SIPRI till Stefan Löfven – blir det duvmatning på parkbänken nu?

– Nej, men den mest aktiva fasen av mitt arbetsliv är över, även om jag är kvar i en rådgivande roll på SIPRI. Jag har tre barn och nio barnbarn och det är en fröjd att få vara med dem, jag har mycket att kompensera där. Jag promenerar också mycket med min hund och vill attackera högarna med olästa böcker jag samlat på mig.

Titeln på boken är lite James Bond-inspirerad, eller hur?

– Medarbetarna på förlaget hittade ett gammalt foto av mig som vi länge tänkte ha på omslaget, och tydligen tyckte några där att jag liknade James Bond på den bilden. Vi bytte bild, men då hade vi lagt till det där, I diplomatins tjänst till titeln. De tyckte väl att det lät lite spännande och häftigt.