Varför tog OS-hjälten sitt liv?
Lyssna på artikeln
Det är 20 år sedan gick brottaren och OS-medaljören Mikael Ljungberg gick bort. Markus Wilhelmson möter Mikaels bror Jonas, och tänker tillbaka på en eftermiddag 2004.
Åren går, men vissa människoöden lämnar dig aldrig.
”Mitt liv är slut nu”, sa Mikael Ljungberg.
Hans kärlek Katarina Gustafsson förstod inte vad han menade. ”Det är ju nu det börjar”, svarade hon.
Jag har inte kunnat släppa den där fredagseftermiddagen för 20 år sedan då jag stod i det frostfrusna gräset framför en föreningslokal i Göteborgs utkant. En håglös flagga på halv stång. Muskulösa pojkar och män ur olika viktklasser kramade varandra sammanbitet i en öronbedövande tystnad.
Den störste och starkaste hade plötsligt lämnat dem och alla famlade efter ord. Vad fanns att säga, mer än varför? Nu gällde det att inte bryta ihop och detta är idrottare tränade i. Trycka tillbaka smärta. Blicka framåt. Men om inte ens den störste och starkaste orkade?
Mikael Ljungberg hade just förlovat sig och han hade inte bara Katarinas kärlek, utan också folkets. Efter OS-guldet i brottning i Sydney år 2000 hade han hyllats av kungen och återvänt till Sverige för Eriksgata. När han klev in på restauranger i Göteborg hände det att samtliga gäster reste sig och började applådera.
Mikael Ljungberg var djupt deprimerad. Jag har ofta tänkt på de sista dygnen i hans liv, när han föll fritt. Som ett varsel om hur skört livet är. Att medaljer, framgång – till och med kärlek – väger lätt när mörkret får ner dig i parterr.
Christian Rück,professor i psykiatri och forskningsgruppledare vid Karolinska institutet, konstaterar i sin nya bok Ett liv värt att leva att känslan av meningslöshet är svår att sätta sig in i för den som inte haft den själv.
Han skriver att en persons sista handling, en sista minut av ett liv, blir det vi minns. Ett gissande som föder skuld. Och ingenting gör en människa så närvarande som en evig frånvaro.
I mars 2008 blev Sverige först i världen att anta en nollvision för suicid. Vi har en bit kvar. I snitt tar tre människor om dagen sitt liv i vårt land. Flest på nyårsdagen.
För Mikael Ljungberg blev tillvaron en förvirrande omställning; ena dagen brottade han omkull fysiska praktexemplar på 95 kilo, nästa orkade han inte ta sig ur sängen.
Men det tycktes som om han hade hittat en väg ut ur mörkret. Han var uppskattad expertkommentator i Sveriges Television. Hade blivit erbjuden jobb som sportchef i Svenska Brottningsförbundet. Hade träffat Katarina. Men kanske var det bara ömtåligt flämtande lågor i ett mörker som inte ens de närmaste anade djupet i.
Pappa satt här varje fredag.
Nu, när två decennier passerat, träffar jag Mikael Ljungbergs bror Jonas på Fässbergs kyrkogård i Mölndal. Jonas borstar bort några löv från den liggande, runda stenen där en brutal matematik visar att lillebror Mikael blev 34 år.
– Pappa satt här varje fredag. Det var hans grej, berättar Jonas.
Brödernas liv var så tätt sammantvinnade att de knappt visste var den ene upphörde och den andre tog vid. Alla dessa bilresor. Tävlingar. Träningstimmar. På parkeringsplatsen vid Åbys travbana, i det lätta uppförslutet, brukade Mikael knuffa bilen framför sig med Jonas bakom ratten. Timme efter timme. Nog fanns det mål och mening. Den bästa dagen var en dag av törst. Mikael var oövervinnerlig. Så sårbar.
I januari 2015 drabbades Jonas av leukemi. När han såg pappas förtvivlan lovade Jonas:
– Du ska inte behöva begrava din andra son också.
Löftet infriades. Nu är pappa död och bara Jonas kvar. Arbetet med stiftelsen Mikael Ljungbergs minnesfond är en del i sorgeprocessen och ett sätt att påminna om sin lillebrors liv, när så mycket kommit att handla om hans död.
– Mikael finns med mig hela tiden. Det är lätt att gräva ner sig, börja älta. Jag gick i terapi, åtta tillfällen. Det hjälpte. Men framför allt tränar jag bort ångesten. Två pass om dagen, det första klockan sex på morgonen. Då släpper jag tankarna på allt som kunde ha varit annorlunda, säger Jonas.
Ibland, men inte ofta, väller ilskan fram.
– Jag brukar åka till Nordnorge och fiska med två kompisar. När jag sätter mig på en sten med en kopp nykokt kaffe och tittar ut över allt det vackra kan jag tänka att det här skulle Mikael ha älskat. Fan också. Varför gjorde du så här?
I sidledsregnet och västkustdimman där vi står och huttrar bryts tystnaden av klockorna från kapellet som ringer in ett annat avsked. Ljudet ekar ut över Fässbergs ödsliga kyrkogård med dess rutnät av prydliga grusgångar som obönhörligt leder till samma slutstation.
– Livet går vidare, säger Jonas. På något sätt går livet vidare.
Det är vackert och obegripligt på samma gång.
Ur tidningen Vi #2 2024.
Läs mer av Markus Wilhelmson: