Min syster har flyttat 57 gånger

Adresserna vi bott på kan berätta historien om ett liv. När Lotta flyttar för 57:e gången bestämmer sig tidningen Vi:s Markus Wilhelmson för att följa i fotspåren på sin systers rastlöshet.

Det är femte gången i år som min syster ska flytta så jag erbjuder hjälp.

– Behövs inte. Det är bara de här grejerna, säger hon.

Bohaget ryms i två genomskinliga plastlådor som stuvats in i baksätet på hennes lilla Volkswagen: En keramikgumma som vår mamma modellerat. En ljusgrön glasvas efter mormor och morfar. En duk med fransar som hennes son vävt. Askan efter en saknad shih tzu.

Resten lämnas till bättre behövande, möbler köper hon nya.

– Jag säger som i Sagan om ringen: ”Vi dvärgar färdas fort och lätt.”

Vi står vid min systers blivande adress på Storgatan i Sundsvall och jag undrar om hon har hittat hem nu.

– Ja. Den här lägenheten har allt. Läget. Planlösningen. Stort kök. Nyrenoverat badrum.

Jag inflikar att orden låter bekanta. Var det inte något liknande hon sa när hon hade flyttat in på Vänersborgsvägen, Högbergsgatan, Kalmarvägen, Östra Långgatan, Kungsbackavägen, Trafikgatan, Granvägen, Norrmalmsgatan, Söndagsvägen, Nygatan, Vikingavägen, Nya Hamngatan, Fölvägen och… så… vidare.

– Jo, det kan säkert stämma. Har jag berättat att jag träffade en brevbärare på en fest en gång? När jag presenterade mig så utbrast han: ”Är det du? Jag har varit nyfiken på dig eftersom du alltid har nya adresser. Men du får inga brev från Polisen eller Kronofogden, så det har varit lite av en gåta för oss på Posten varför du flyttar så ofta.”

Min syster har inte fått nycklarna till sin nya tvårummare, så vi står en stund och tittar på ­fasaden, när hon säger:

– Jag har faktiskt ställt mig i kö till en av lägenheterna de bygger på Norra Kajen. Det är något speciellt med nybyggt ändå.

I bilen vrider hon upp volymen på stereon och sjunger duett med Magnus Uggla:

”Rastlösheten brinner i min kropp
Och ingenstans syns en gnutta hopp
Och imorrn när jorden brinner opp
Då är det för sent att söka målet i sitt liv”

Låten heter Panik. Jag tittar lite nervöst i backspegeln.

– Skäms du för mig, undrar hon.

Min syster har korta minnesfragment – som oskarpa diabilder – av att vi bodde under samma tak i en trerumslägenhet i Kristinehamn.

När hon var fem år och jag två flyttade vår gemensamma mamma och min pappa isär. Vårdnadstvisten utföll till min pappas fördel och jag placerades i välstädad eternitvilla med moraklocka och ryamattor man kunde gå vilse i.

Jag minns ingen oro, bara en sövande förutsägbarhet. Ett överflöd av måndagar. Havregrynsgröt och sirapslimpa. Dubbelgarage och oljepanna. Stadsbussen som stånkade i uppförsbacken mot Folkets park klockan fem över halv och fem över hel, timme efter timme, år ut och år in. Varje kväll, efter Sportnytt: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Jag slumrade in i förvissningen om att nästa dag skulle se exakt likadan ut. Det mest dramatiska som hände var att vi skaffade vävtapet.

Vår mamma gjorde sitt bästa, men hon var ung.

Min syster hamnade i en annan värld, fast bara 850 meter därifrån. Var fjärde helg – så hade tingsrätten bestämt – doppade jag tårna i den alternativa verklighet som pågick parallellt och på en annan frekvens; som om jag hade råkat nudda ratten på min svarta transistorradio och kastats från Povel Ramel till Sex Pistols. Högre volym, större frihet och något som var svårt att sätta fingret på; en underliggande oro, och en känsla av att allting var i rörelse, att vad som helst kunde hända.

Vår mamma gjorde sitt bästa, men hon var ung – bara 16 när hon födde min syster – och längtade bort. Hon pratade om att flytta till Amerika; drömmar som i den andra verkligheten – Povel Ramel-världen – framstod som så spritt språngande tokiga att de knappt behövde kommenteras. Amerika? Det är livsfarligt redan i Karlskoga.

Min syster hade förstås också en pappa. Frånvarande redan vid hennes födsel och sedan imponerande uthållig i sitt ointresse av faderskap. Som kompensation utlovade han ett ansenligt arv efter sin bortgång, vilket skulle bli hans sista svek.

Vår mamma kom aldrig till Amerika. Hon flyttade hem till Sundsvall med min syster. 850 meter blev 50 mil, men i min vardag spelade avståndet ingen roll. Moraklockan fortsatte att slå, vävtapeterna hängde kvar. För min syster däremot. Den stora katastrofen skulle dröja ytterligare några år, men redan var det som om hon skuggades av ett orosmoln. Hon rymde. Hon ville bort. Eller hem. Det vill hon fortfarande.

”Det är en grym orättvisa: Det barn som haft ett första riktigt hem, tycks överallt finna ett nytt. Det bär den första tryggheten med sig, som ett tält att slå upp längs vägen. Och det barn som aldrig hade ett hem, kan leta i ett helt liv.”

När Ida Ölmedal, i dag kulturchef på Sydsvenskan, skrev de raderna i Expressen för några år sedan formulerade hon grundförutsättningarna för två syskons liv, min systers och mitt.

Jag har bott på nio adresser under ett halvt sekel. Jag minns varenda vrå, från städskrubben i rivningskåken på Rådagatan i Lidköping till den avgasimpregnerade balkongen på Fountain Avenue i West Hollywood. Jag har trivts överallt. När jag har flyttat har det varit för ett lockande jobb eller för att familjen vuxit.

Min syster har bott på nio adresser de senaste 18 månaderna. Varje gång vi pratar i telefon känns det som om hon är på väg, någonstans, vart som helst. Vi pratar ofta i telefon.

Hon inleder och avslutar varje dag med samma ritual. Hon skannar lokala hyresvärdar och bostadssajter i bokstavsordning:

Amasten, Balder, Blocket, Diös, Drakstaden, HomeQ, HSB, Hemnet, Hedern, Lilium, Mitthem, Svedin, Spinetten, Tvättbjörnen.

Hon har ingen aning om hur många adresser hon har bott på. Jag frågar henne om vi ska ta reda på det och därför kör vi nu, en solig sommardag, norrut från Sundsvall mot Landsarkivet i Härnösand. Längs vägen ringer min systers vän och berättar att hon ska titta på en lägenhet.

– Det är den där trean i Sidsjön. Man kan ju alltid kolla, säger vännen.

– Den lägenheten är ganska mysig, säger min syster. Etage. Du kommer in i köket, går runt ett hörn, sedan är det en trappa ner till två sovrum och ett badrum.

– Hur är badrummet, undrar vännen.

– Det är kaklat. Svart och vitt. Så tråkigt.

Vi rullar in i Härnösand.

– Titta vilka fina trähus. Här skulle man faktiskt kunna bo, säger min syster.

På telefon har en arkivarie förklarat att det kommer att gå snabbt att få fram adresserna, 10-15 minuter. Vi hänger på låset när Landsarkivet öppnar klockan 10.00. En handläggare får min systers personnummer och försvinner. Och som hon försvinner. En halvtimme går. En timme. Har hon gått vilse i en kulvert? En och en halv timme passerar. Min syster och jag tittar på varandra. Ska vi kontakta Missing people? Efter nästan två timmar återvänder handläggaren.

– Jag har inte glömt er. Och jag kan försäkra er att jag har jobbat hela tiden. Det var några adresser, säger hon, märkbart tagen av uppgiften, redo för lunch.

Vi stoppar ner resultatet av den arkeologiska utflykten i ett kuvert och bestämmer oss för att pricka av anhalterna på den resa som utgör min systers liv.

Vad är det vi hoppas på? Att ett mönster ska framträda om vi ritar ett streck från punkt A till B till C på en karta? Att vi ska få ett svar på den brännande frågan: Är hon framme snart?

Vi behöver en nystart, säger Agnes Bain i Douglas Stuarts prisbelönta debutroman Shuggie Bain innan hon bryter upp och drar vidare med sin lojale son Shuggie i släptåg.

Agnes försöker inte bara lämna de baktalande grannarna och misären bakom sig, utan också en del av sig själv.

I Oscarsbelönade Nomadland läser huvudpersonen Fern – innan hon drar vidare i sin husbil – texten som en kollega på den tillfälliga arbetsplatsen låtit tatuera in på underarmen:

Ӏr hem bara ett ord?
Eller är det något du bär inom dig?”

Flytten som flykt, frihetstörst eller pånyttfödelse.

I Sverige flyttar vi mellan sex och tio gånger under en livstid, enligt SCB. Och vi flyttar allt oftare. EU:s statistikkontor berättar att nästan hälften av oss i Sverige flyttar under en femårsperiod, mer än någon annanstans i Europa. Svensk fastighetsförmedling konstaterar att det bakom en flytt nästan alltid finns koppling till en viktig händelse i ens liv: studier på annan ort, tillökning i familjen, nytt jobb, skilsmässa, eller att man plötsligt bor för stort när barnen flyttat hemifrån.

”Får du egen tvättlina?” undrar en av Agnes Bains grannar.

Ibland har min systers flyttar klätts i liknande praktiska detaljer, som om en toppmatad tvättmaskin skulle vara pusselbiten som saknats.

– Två veckor efter att jag har flyttat in i en ny lägenhet börjar jag leta fel. Det är då jag hittar silverfiskar, kommer på att det är för dyrt, för långt till tvättstugan, för mörkt, för ljust. Det är som en förälskelse som svalnat. Jag mår som bäst när jag är på väg. Jag mår otroligt bra på en tågstation. När jag har packat en resväska. Eller flyttkartonger, säger hon.

”På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång”, skriver Karin Boye i dikten I rörelse.

I juli skulle min syster ha flyttat in i en lägenhet i stadsdelen Haga. Kontraktet underskrivet, möbler förhandsbeställda på Ikea. Hon hann aldrig flytta in innan hon flyttade ut.

Rastlösheten brinner.

Vi kryssar fram mellan Sundsvalls stadsdelar: Granlo och Granloholm. Södermalm och Östermalm. Skönsberg och Skönsmon. Norrmalm och Nacksta. Bergsåker och Bredsand. Korsta och Birsta. Haga och Stenstan. Min syster har bott överallt.

Vi krypkör på innergårdar, längs parkeringsplatser med motorvärmare, segar oss uppför Södra och Norra stadsberget – och rullar utför igen med utsikt över bron, fabrikerna och Bottenhavet.

Min systers liv får konturer på resan mellan bergen.

Lägenheten där hon födde sin son. Skogsgläntan där hon fällde en julgran med kökskniv. Lägenheten där hennes livs stora kärlek spelade Still loving you med Scorpions. Trottoaren där hon bar 30 000 kronor i kontanter i innerfickan – insatsen till första bostadsrätten. Trappuppgången där hon brevväxlade med en granne – upp till 30 handskrivna A4-sidor i veckan som de stoppade ner i varandras brevlådor. Lägenheten dit hennes åttaårige son plötsligt kom cyklande från sin pappa med en röd ros i bröstfickan på sin nya jeansjacka. Vindsvåningen där hon gifte sig. Fönstren hon slog upp på vid gavel klockan fem på morgonen och såg en granne springa naken i snön och ropa på hjälp sedan huset rökfyllts. Trevåningshuset där hon balanserade på taknocken mitt i natten för att klättra in genom ett vindsfönster. Lägenheten där en man försökte strypa henne.

Vi adderar adresserna från då till nu. Räkneverket stannar på 57. Min syster säger att det är sjukt. Jag säger att det är som det är. Och vem bestämmer vad som är friskt? Alla kan inte rymmas inom ramarna för SCB:s profil över medelsvensken.

Så länge jag kan minnas har min syster rört sig lite snabbare än omvärlden. Hon har liksom levt ett liv på språng och när hon forsar fram är det som om hon är på väg åt tre håll samtidigt. Om hon hade tävlat i gång skulle hon ha blivit diskad direkt eftersom man måste vidröra marken med någon av fötterna. Det finns säkert bokstavskombinationer som förklarar en del av det där, men de bokstäver jag tänker på när jag hör hur kärleksfullt hon pratar med åldringarna på demensboendet eller ser henne flöda över av skratt, de bildar ordet överlevare.

– Det är faktiskt lite av ett under att jag inte är död. Som jag har levt. Många av dem jag har umgåtts med är borta i dag. I grund och botten har mitt liv handlat om att söka… nej, jaga trygghet. En desperat jakt på trygghet. Jag har alltid trott att jag skulle hitta den tryggheten på en annan plats eller hos andra människor, säger min syster.

Hon har stängt av motorn och parkerat utanför adressen vi gruvat oss för att åka till.

Fridhemsgatan 94 G. Det var hit min syster flyttade med vår mamma när 850 meter blev 50 mil. Tredje våningen. Jag minns planlösningen från mina två årliga gästspel, på sommarlov och kring nyår: Från hallen kunde man gå vänster in i ett avlångt vardagsrum med vit hörnsoffa. Till höger låg köket där radion spelade mammas favoritlåt, Bright eyes med Art Garfunkel. Fortsatte man rakt fram i hallen kom man till badrummet. Min systers sovrum med utsikt mot innergården till höger och mammas sovrum med den avlutade gustavianska, utdragbara sängen till vänster.

Mamma hade sökt en nystart och fått den. Börjat på läkarlinjen, fina betyg.

Min syster stod i köket när morfar hade tagit på sig uppgiften att berätta att mamma hade två tumörer i äggstockarna.

– Det var som om allt blod försvann och rann ner i fötterna, minns min syster.

Vi tittar upp på balkongen. En sval sommarnatt nio månader efter blodfallet satt min mamma och min syster tillsammans och rökte John Silver där uppe, tittade ut mot tallarna och Kubikenborg. Om de hade rest sig upp hade de kunnat se spiran på Sköns kyrka där mamma snart skulle få vila.

”Lotta, jag ska dö”, sa mamma.

Jag bilades norrut, 50 mil, för ett avsked.

I morfindimmorna viskade mamma, knappt hörbart, att hon älskade mig.

Sedan bilades jag söderut, tillbaka till vardagen, tryggheten, moraklockan och vävtapeterna. Min syster blev kvar. Hon var 17 år. Föll fritt. Vem skulle hon nu rymma ifrån?

– Några dagar efter att mamma dog såg jag plötsligt min pappa. Han körde grus. Jag berättade att mamma var död. Han blev så chockad att han tömde hela gruslasset mitt på vägen, fast det skulle tippas någon helt annanstans. Att plötsligt se honom där efter alla år… Jag var nästan psykotisk och trodde att det var ett tecken, att han var ditsänd av Gud. Det var han inte.

Jag ringer den klokaste människa jag kan komma på, psykoterapeuten och författaren Allan Linnér, programledare för Radiopsykologen i Sveriges Radio i sju år.

Jag förväntar mig inte att han ska skriva ut en mirakelkur mot rastlöshet, men undrar om han tror att alla kan hitta en plats längs vägen där de kan slå upp ett tält och hitta hem.

Han inleder med att citera den grekiske filosofen Bias: Omnia mea mecum porto. Alla mina ägodelar bär jag med.

Jag tror han menar att det bagage man har tilldelats genom arv och miljö blir ditt att bära, vare sig du vill eller ej, och det där bagaget kan vara både en ryggsäck och en verktygslåda.

– När du berättar om dig och din syster tänker jag på en sak som Elsie Johansson har skrivit om tillit. Hon menar att vi ofta pratar om tillit till andra människor. Men andra människor sviker, slarvar, glömmer, ljuger. Vi kan inte räkna med andra människor. I bästa fall kan man räkna med sig själv. Tillit är förmågan att bära sig själv. Det är där man ska lägga krutet. Uppmärksamheten bör ligga på att bygga sin egen styrka, säger Allan Linnér.

Och så ger han exempel på hur man inom psykoterapin arbetar med människor som genomgått någon form av kris.

– Då försöker man att utifrån klientens historia skapa en trygg plats. Det kan vara en verklig eller fantiserad plats som personen kan använda som mental tillflyktsort när hon jagas av mardrömmar, minnen och ensamhet.

Vad är hem för dig?

– Det är de viktiga relationerna. Hem är även de minnen jag bär på.

Allan Linnér menar att det som kan framstå som svaghet – rastlöshet, svårighet att knyta an till platser eller i relationer – också kan vara en styrka.

– De egenskaperna kan få dig att tveka mindre inför att släppa taget om något. Du har vanan inne att gå vidare, är mer beredd än andra att ge dig ut på utflykter och äventyr och det gör dig mer nyfiken. Det kan bli ett rikt liv, kanske ännu rikare än om du hade stannat kvar på en plats eller i en relation i rädsla för förändring. Dolly Parton har sagt: Move your ass and your mind will follow. Det händer något med oss människor vid en förflyttning. Å andra sidan kan det hända saker även om vi stannar kvar. Jag har bott i samma hus i 25 år, säger Allan Linnér.

Under tystnad rullar min syster och jag Fridhemsgatan ner mot centrala Sundsvall.

Plötsligt – en minnesblixt – från en bilfärd på samma gata för mer än tre decennier sedan. Min syster, jag och vår morfar bakom ratten i hans rostiga och håglösa Volvo 142 med överfulla askkoppar.

– Jag längtar till Kristinehamn, sa min syster.

– Man kommer alltid att längta någonstans, svarade morfar.

– Vart längtar du?

– Till havet.

Hela livet drömde han sig tillbaka till båtarna och hamnen i den norska kuststad där han växte upp. Han ville segla jorden runt med oss barnbarn.

Dessa förbannade drömmar som aldrig förverkligas för att livet eller döden ställer sig i vägen. Så fattigt det hade varit utan dem.

– Jag kanske är naiv, säger min syster, men jag har alltid trott att det finns en plats för mig där jag kan hitta hem. Idealet vore en billig etta och en husbil. Eller ett stall. En dag, brorsan. En dag…