Varför så mycket mammaskuld?

Vi blir allt mer närvarande som föräldrar, samtidigt som skuldkänslorna ökar. Hur går det ihop? Maria Sveland är tillbaka med Nu njuter Maggan, bok om mammaskuld, förväntningar – och att vara Sveriges sämsta fotbollsmorsa.

För ett drygt decennium sedan syntes Maria Sveland överallt. Sedan blev det ganska tyst, men faktum är att hon hunnit göra en hel del under tiden. Sedan den senaste debattboken Hatet utkom för drygt tio år sedan har hon skrivit flera romaner, gjort reportagepodden Body Rights för RFSU, dokumentärer för både SVT och SR, och just nu arbetar hon med filmmanus. Men ja, det stämmer att hon inte väckt någon debattstorm på länge. Under några år, från att hon utkom med debattromanen Bitterfittan (2007), till att hon lyfte skilsmässors fördelar i antologin Happy, happy (2011) och skrev om antifeministrörelsen i Hatet (2013), var hon en av Sveriges största feministiska ikoner, alternativt ett rött skynke, beroende på vem man frågade. Hon hamnade bland annat i topp på en lista över ”Sveriges farligaste kvinnor” på nätforumet Flashback.

– Även om det fanns andra kvinnor i debatten så var min känsla då att jag var ganska ensam. Folk hade väldigt starka åsikter om mig, mitt föräldraskap och äktenskap och gjorde en total sammanblandning mellan berättarjaget och verkligheten. Det var en stundtals märklig känsla. 

Nu säger hon att hon blivit van, luttrad. Det skrämmer henne inte om folk blir provocerade av den nya boken Nu njuter Maggan. 

– Det finns alltid någon som kommer att tycka att det jag skriver är upprörande.

Nu njuter Maggan handlar om mamma-skuld, orimliga förväntningar och att aldrig räcka till. Den tar avstamp i Svelands egen mamma Maggan, en på många sätt typisk arbetarklassmorsa på 70-talet. Rökning under fläkten, deltidsjobb och självuppoffring. En mamma som togs för given och inte ens fick ett tack när hon blåste upp barnens gummibåt för egen kraft. Och samtidigt: en kvinna som sträckte ut sig i solstolen, sippade på ett glas rödvin och njöt i fulla drag av de lediga stunder hon hade. 

– Det har varit en stor personlig revolution att inse hur skön hon har varit som mamma. Visst, det har funnits ett martyrskap, men hon har samtidigt varit väldigt fri från skuldkänslor och kroppskomplex, och ältar aldrig. ”Det är som det är”, är hennes devis.

Boken är en hyllning till Maggan och alla andra mammor som inte varit perfekta – men som duger som de är.

Varför tror mammor att de inte duger, vad beror denna ständiga mammaskuld på?

– Jag tänker faktiskt att det är en patriarkal konspiration. Precis som att patriarkatet har fått oss att hata våra kroppar och vårt utseende har det fått oss att bli osäkra i moderskapet, säger Maria Sveland.

Det har skapats en skuldkultur vars främsta budskap är att mammor är otillräckliga, menar hon.

– Så fort en kvinna har en längtan som inte inkluderar familjen får man – uttalat eller outtalat – höra att ens intressen står i konflikt till barnen. ”Visst, gör karriär om det är så viktigt för dig, men då blir det på bekostnad av barnen.” Det får oss att hela tiden förminska oss själva, att inte leva ut våra drömmar. Självklart har man ett ansvar för att ta hand om sina barn. Men det har ju männen också. 

Samtidigt som dagens mammor ofta är långt mer medvetna än Maggans generation, och på många sätt bättre föräldrar, så är de paradoxalt nog mer osäkra i sitt föräldraskap. Trots att man bokar in barnen på mer aktiviteter, är noga med ögonkontakt, tänker på barnsäkerhet, chattar med andra mammor på nätforum – och absolut inte röker inomhus.

– Jag bara tjejgissar här, men på 70-talet fanns en aktiv kvinnorörelse som problematiserade myten om moderskapet på ett grundläggande sätt. Under det senaste decenniet har vi däremot inte sett någon stark, enande feministisk rörelse. I stället har det uppstått nykonservativa trender, där ideal som hemmafruliv, långkok och att inte jobba så mycket lyfts fram. 

Fenomen som soft girl och tradwife har fått fäste, och värdet av att vara hemmamamma har återigen börjat romantiseras.

– Hela det här ouppnåeliga hemmafru-idealet påverkar känslan av att aldrig vara tillräcklig för sina barn, hur mycket vi än gör. Om tio år ser vi nog en stark motrörelse där en ny generation kvinnor börjar ifrågasätta sin situation. 

Ja, pendeln har sannerligen svängt sedan Bitterfittan kom ut i en tid då Feministiskt Initiativ etablerades och partierna slogs om vem som hade den mest feministiska agendan. Men Maria Sveland har varit konsekvent oavsett trender – hon återkommer ständigt till frågor om jämställdhet och föräldraskap. 

Var kommer din envisa kampvilja ifrån? 

– En förutsättning för att kunna driva en yttre kamp är att ha en viss trygghet i sitt privata liv. Jag är en av de mest harmoniska människorna jag känner, det är väl ett arv från mamma Maggan. Just därför kanske jag orkar engagera mig. Och eftersom jag ändå har någon sorts plattform, en röst, känner jag att jag har en skyldighet att göra den rösten hörd, att fortsätta skriva. 

Det är Maria Svelands förhoppning att mammor och döttrar läser och diskuterar Nu njuter Maggan tillsammans. 

– Jag skulle önska att det blev ett uppror. Att kvinnor, från 25 till 80 års ålder, plötsligt sa: ”Vad fan är det här? Vi är så gaslightade, både tagna för givna och samtidigt utsatta för en massa krav.” Då tycker jag att vi får göra som mamma Maggan – ta ett glas vin, tända en cigarett och bara sitta en liten stund, klappa oss på axeln och konstatera att vi duger. För det gör de flesta mammor. 

Själv börjar Maria Sveland acceptera det faktum att hon är Stockholms, nej Sveriges, nej kanske världens, sämsta fotbollsmorsa. Olyckligt nog älskar alla tre sönerna fotboll. 

– Jag har aldrig följt med på matcher, men jag har gjort andra saker, till exempel tagit med dem på resor, teater, museum – och älskat dem förbehållslöst. Då kanske jag inte behöver tycka om just fotboll?

Ur Vi #1 2025.

Läs mer:

Yukiko Dukes vinterläsning: ”Oj, vilken fantastisk historisk roman!”

Lasse Åberg: ”Inger bara försvann”