Vanna Rosenberg: ”Jag är 51 och lost”

Regidebut, ny bok och hajpad revy på Scalateatern. Därtill en allt bättre relation med sin far. Allt tycks gå Vanna Rosenbergs väg just nu. Ändå kämpar hon med att pussla ihop alla bitar av sig själv.

Intervjuer kan förberedas på olika sätt. Ska man möta Vanna Rosenberg kan man med fördel ta med en hembakad blåbärspaj. Inte för att detta är hennes älsklingsdessert – det är morotskaka, som hon kan vräkäta tills hon gråter av glädje – utan mer som en förhoppning att Henrik Dorsins tes håller. Den att problem går att lösa med just blåbärspaj. 

Världens tillstånd ropar efter paj, mycket paj.

Lugn, det kommer en förklaring. Också till att jag skriver ”blänket” högst upp i mitt anteckningsblock. Som en påminnelse att det måste vi också prata om. 

Hon möter i dörren till sitt sommarparadis på Österlen, huset som hon och hennes man delar med hennes far, författaren Göran Rosenberg. Blöt i håret efter ett bad. Med kaffet klart och barn och hund utfordrade. Väluppfostrat nickar hon till min insmickrande uppräkning av hennes olika talanger: Att hon är skådespelare och sångare – ja, det stämmer. Att hon i höst ska spela revy på Scalateatern med Henrik Dorsin och Johan Ulveson – ja, det är också sant. Därtill har hon kommit ut med sin andra bok, Stjärntecknarna, och i våras debuterade hon som regissör på Norrbottensteatern, med sin egen Ulla Billquist-föreställning – sant, så sant. 

Är det något vi har glömt?

Hon tvekar, pratar runt med många ord, får till slut ihop dem:

– Ska jag ärligt beskriva var jag befinner mig just nu, då kan jag bara säga att jag är 51 år och lost. 

Hon hejdar sig, rädd för att bli missförstådd. Vill betona att hon är själaglad över de chanser hon fått och får. Som nu att få jobba med Henrik Dorsin. Igen. 

– Jag är verkligen medveten om hur privilegierad jag är. Men det här är något annat. 

Grannarna kan höra henne repetera kupletter i närmaste äppelodling, under de dagliga promenaderna med hunden Poppe. Hon kan prata också. Med sig själv. Inne i huvudet.

– Det känns som att jag försöker komma fram till den version av mig själv som jag tycker är rimlig när man är 51 år. Jag vill få ihop mig. Alla bitar: Den allvarliga, vuxna Vanna men också den spontana och livfulla, den jag alltför många gånger hållit tillbaka.

Hon ger olika ”pepp-exempel”:

– I går kom jag på att jag ska skriva ett brandtal, eller snarare en kärleksdikt, till mig själv. Tänk dig Romeo under en balkong. Nu bygger jag en liten balkong till mig själv, står där och tar emot mina egna ord.

Alla roller under åren, hon börjar förstå hur stor plats de tar inom henne. Inte kan hennes kropp skilja på om hon är Vanna Rosenberg eller, som nu senast, Anna-Lisa Björling i Kulturhuset Stadsteaterns Jussi Björling-föreställning. Åtminstone under de två och en halv timme som pjäsen varar. När hon står där i försynt blå dräkt vid sidan av sin världskände man.

Andra karaktärer kan ligga henne närmare. Som den rädd-för-att-sticka-ut-ängsliga Frida i humorserien Kvarteret Skatan, som älskats som både tv-serie, film och krogshow. Först, vågar hon erkänna, kopierade hon sin karaktärs ursäkter för allt och alla från en kär bekant, sedan hörde hon hur hon själv kan låta.

– Och nu … det jag talar om är kanske en 50-årsstädning. Att jag röjer ut sånt jag inte vill ha eller behöver. Fattar du eller låter det bara galet?

Jag förstår och tycker det låter klokt. Har man år efter år fått andra att skratta måste man kanske pausa, åtminstone på en sommartrappa, och ta sig själv på allvar.

För snart brakar ju revy-Vanna ut på scen igen.

Det är dags att ta in blåbärspajen.

Scalateatern några veckor tidigare.

Det är morgon den tredje repetitionsdagen och på teaterns scen sitter några människor i ring och försöker få ihop en text om blåbärspaj. Melodin spritter, klackar på nypåtagna sommarskor steppar mot scengolvet men sedan blir det svårare. För det är ju det där med vaniljsåsen. Om ordet ska sjungas vackert eller rakt ut.

Mycket dränks i skratt men inget behöver höras ut i salongen, där jag agerar solopublik. Mot löftet att inte ställa några frågor. Bara sitta med en stund för att nudda vad som kommer att hända den 15 september. När Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Vanna Rosenberg alltså brakar loss i Svenska revyn: En nationell angelägenhet. 

Det är två år sedan jag var en av dem som satt dubbelvikt av skratt – en sällan utnyttjad kroppsställning – åt gängets Scalarevyn.

Hur nervöst det är att försöka upprepa en succé? Även om jag skulle våga fråga så har gruppen redan brutit upp. Sångarna ska öva för sig, Vanna, Johan, Henrik och regissören Anna Ståhl trycker ihop sig runt ett bord i baren för att slipa numret som ska utmynna i blåbärspajsången. Det går sådär. Eller rättare sagt: det går alldeles utmärkt tills diskussion uppstår om sketchens alla ord behövs. Kan det inte bli fel – eller tungt? Krocken mellan en hyllning till det som en gång var och det som blivit. Nationalromantik mot miljonprogram. Nedlagda vårdcentraler mot fler uteserveringar i innerstan. Henrik Dorsins jubel över att han simmat hem både Guldgrodan och Baddaren och Vanna Rosenbergs spelade glädje över sjötomter och gårdsförsäljning av alkohol. 

Henrik Dorsin hinner tjura till lite, det är ju han som skrivit texterna. Tjura är kanske fel ord, men han blir lite röd i nacken, innan han lugnar både sig själv och kollegorna med att de nog kommer att hitta en väg till pajen.

Till slut tror jag de är överens, åtminstone för dagen. Att de ska vara sig själva och bara konstatera att det var tufft förr – liksom nu. 

Som Dorsin sammanfattar det:

– Vi ska ju inte övertyga varandra om att det löser sig med blåbärspaj, vi ska övertyga publiken.

Sedan måste Vanna Rosenberg iväg och filma och de andra går på lunch.

Vid sitt sommarbord medger Vanna att pajen har sina begränsningar. Naturligtvis löser den inte några världsproblem, men kanske vardagens skrubbsår. De små bedrövelserna.

”Inget ger kurage som blåbär ger” lovar en av textraderna. En annan slutar med att pajen ”smakar Sverige”. 

Finns inte en risk, frågan måste väl ändå ställas, att en hejdundrande hyllning av Sverige från fornstora dar över Grindslanten till en Johan Ulveson i folkdräkt också kan tolkas politiskt?

Vanna Rosenberg stillnar, medger:

– Jag förstår vad du menar: att vi spelar nationalisterna rakt i händerna. Men jag tror det blir tvärtom, det är åtminstone vår tanke och förhoppning. Henrik Dorsin är en stor och sann humanist. Nu tittar vi på svenskarna historiskt, på var vi kommer ifrån, men gör också en drift av vad som påstås vara ursvenskt. Samtidigt, det är viktigt, finns små kärleksbrev instuckna mellan spjälorna i folkhemmet, uppsatta på anslagstavlorna i miljonprogrammens höghus. Brev som berättar om det mänskliga och djupt medmänskliga, det som alltid funnits i oss. 

Skratten hjälper förhoppningsvis till att stärka deras intentioner.

– Kan man med humorns hjälp få människor att öppna upp lite, i stället för att sluta sig, slå igen – då har man nått ett viktigt steg.

Att hon själv såg EU-valutgången – där Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna gick om Sverigedemokraterna – som ett friskhetstecken ”mitt i detta skottskadade och privatiserade land som vi numera lever i”, säger hon gärna högt. Och står för. Annars drar sig Vanna Rosenberg för politiska uttalanden. 

Jag förstod ingenting. Tills Benny förklarade att jag har samma blandning av skratt och allvar

– Jag har en tvekan. Eller kanske är det feghet. Sociala medier är fyllda av självutnämnda experter, i allting. Vi har hamnat i ett kommunikationsläge där responsen blivit viktigare än innehållet, kunskap får stryka på foten för likes och snabba tummar upp eller ner. Det känns farligt, skrämmande.

Hon själv blev en gång jämförd med skådespelaren Dustin Hoffman. Det var Benny Fredriksson, han som ”upptäckte henne” på Scenskolan och tog henne till Stockholms stadsteater, som drog den hisnande parallellen. 

– Dustin Hoffman? Jag förstod ingenting. Tills Benny förklarade att jag har samma blandning av skratt och allvar. Han, Benny alltså, hade en suverän förmåga att se oss skådespelare. I sina tal efter premiärerna kunde han förklara vad vi spelat mycket bättre än vad vi själva förstått.

Vad betydde han för dig?

– Från början allt, rent yrkesmässigt. Sedan kunde man förstås hamna i väntrummet, utanför hans lyskraft. Då blev det svårare. Men ibland behöver man vänta, bida sin tid på en trapp. Att några, som fick sitta där alltför länge, blev ledsna och arga … ja, det var ju vad som hände … men … 

Hon avbryter sig själv, vill hellre tala om den fot hon har kvar på teatern. Två tjänstlediga år är vikta för Scalateatern, sedan är tanken att hon ska återvända. 

När hon nyss talade om Benny Fredriksson studsade några verb ut i presensform, nutid.

– Gjorde de? Det hörde jag inte själv. Men Bennys ande lever i högsta grad kvar på Stockholms stadsteater.

Att hon med ojämna mellanrum går ut i sin tambur och talar in i en kappa kan bero på att hon smyger in en snus. Men jag kan ha fel, hon kanske bara behöver andningspaus. Nu har vi hur som helst lämnat både Skåne och teatern. Letat oss till en lägenhet på Östermalm i Stockholm, där Vanna Rosenberg bodde sina första år. 

Att hon tidigt insåg att hon kunde få människor att skratta var inte bara en längtan efter bekräftelse, applåder. 

Genom livet har hon också behövt roa sig själv. 

– Jag har varit omgiven av så mycket död. Mamma var bara 61 år när hon dog i cancer. Båda mina farföräldrar överlevde Auschwitz men efteråt, väl i Sverige, tog farfar sitt liv. 

Kvar blev hennes farmor Hala, som en trygghetspåle genom ett köksgolv i Årsta. Det ”lilla judiska” som Vanna fått med sig, det är hennes egen sammanfattning, kommer från farmodern.

– För henne handlade det mer om att vårda barndomens traditioner än att utöva en religion. Av fem syskon var bara hon och hennes syster kvar efter kriget. Därför firade vi den judiska påskhögtiden pesach och höll noga reda på det judiska nyåret. Men annars … jag har vuxit upp i en absolut ursvensk familj. Med fragment av de fasor som farmor och hennes syster bar med sig; deras minnen av människor som försvann, mördades.

Hur mycket talade din farmor om det?

– Mycket lite. Hon talade heller aldrig om någon skuld för att tillhöra de överlevande, även om hennes sätt att stänga till vittnar om allt som var outhärdligt. 

Och du själv?

– Jag har alltid känt mig jättevilsen i det judiska. Som om jag kommit till en skola och inte kan någonting, saknar svar på nästan allt. 

När Hamas angrep Israel den 7 oktober förra året jobbade Vanna Rosenberg på Norrbottensteatern i Luleå. Satt i en hyreslägenhet och blev så skräckslagen av nyheten att hon bommade igen fönster och dörrar.

– Jag blev livrädd. Det kändes som ett drabbande hat som fick mig att undra: Är jag inte önskvärd längre? Vad händer nu? Också här i Sverige?

Aldrig någonsin, hon säger det med tacksamhet i ögon och röst, har hon känt sig förföljd eller hotad för sitt judiska ursprung. Inför framtiden kan hon bara hoppas och be att det ska fortsätta så. För henne och för alla andra judar.

– Antisemitismen är ju i högsta grad en aktuell fråga.

Rent privat, som människa och medmänniska, kan hon ”slita sitt hår och gråta sina tårar” i förtvivlan över det krig i Mellanöstern som aldrig verkar ta slut, men bakgrunden känns för komplex för att hon vill säga så mycket mer. 

– Det finns så många som vet så mycket mer. Till exempel min far. Men det är klart att Israels motattack har skapat en humanitär katastrof.

De delar alltså sommarhus och min första tanke var att möta dem tillsammans. Idén föll pladask i ett rapsfält. Göran Rosenbergs mejl var vänligt men bestämt: ”Inte min grej riktigt att göra familjeintervjuer. Allt ljus på Vanna.”

Vad hade hänt om han varit med? Hade han tagit över?

– Det tror jag absolut inte. Pappa har en väldig respekt för mitt jobb och det jag står för. Då hade han nog mer tänkt; jag vill inte lägga mig i.

Han är pappan som hon gradvis fått lära känna eftersom hon bara var drygt ett år när föräldrarna skildes eller, rättare sagt: när hennes pappa lämnade hennes mamma. En juridisk tvist följde, som slutade med att hennes mamma fick vårdnaden. I dag, med egna barn, kan Vanna Rosenberg förstå att den som blir fråntagen möjligheten att ta hand om sitt barn, den backar. Förlusten gör för ont. 

För henne blev Göran Rosenberg pappan som hon kunde vinka till framför tv-rutan.

– Men det är historia. I dag tycker jag att vi har en fantastisk relation. 

Hur var det innan ni nådde fram till den?

– I många år var jag rädd för att inte duga när jag mötte honom. Vi hade inte delat vardag, så mycket var osäkert. Därför vågade jag aldrig bråka eller be om saker. I stället försökte jag hänga på det som hände i hans familj. Jag ville ju så gärna höra till.

Hon berättar ”man kan skratta åt det eller gråta hejdlöst” om alla gånger när pappan och hans nya familj berättade om saker de upplevt. Hur hon, som inte varit med, försökte skriva sig in i deras minnen. Skrattade de åt en gemensam resa till Klippiga bergen kunde hon se hur hon stod där bredvid dem i ravinerna. 

– Samlar man på sådana inre bilder tror man till slut att de är sanna.

Må vara att Vanna Rosenberg inte vill utmana sin far kunskapsmässigt men tveklöst har hon följt i hans författarspår. I vintras kom hennes andra bok, som handlar om barnen Dora och Franz som möts under brinnande krig, när en stad krackelerar och tåg efter tåg för bort människor som aldrig återkommer.

Det är här ”blänket” kommer in. För det är vad barnen delar; förmågan att höja sig över fasorna, se över trädtopparna, hitta utvägar. För att leva och överleva.

I bokens efterord skriver hon: ”Jag önskar på papper fånga det magiska blänk som måste funnits och alltid måste finnas, för barnens gåva som kan möjliggöra flykten och räddningen när världen blir obegriplig.”

Det är ett blänk som vi måste vårda, bevara, säger hon. Just denna dag är hon själv kanske mindre blänkande, men dagen före, åh hon måste berätta:

– Då var allt sprudlande, som förklarat. Som om jag hade rustat upp en gammal folkpark med kulörta lyktor över en dansbana. Och snart var orkestern på väg in – liksom gotlandsrusset jag köpt – och i en kvällsbris kryddad med doften av varmkorv och mynta dansade älvorna till Wizex. 

Att hon började skriva verkar ha varit den naturliga följden av att hon tidigt lärde sig läsa. Inom henne föddes dikter och berättelser som måste komma ut. Första publiceringen är oförglömlig. Den skedde på sista sidan till Aftonbladets söndagsbilaga.

– Det var en dikt jag döpt till – jag tror inte ens svenskan stämmer – Med medsols och motsols är livet skrivet.

Hon var sprickfärdig av stolthet, förstås. Även om det blev lite fel på åldern. Under stod ”Vanna Rosenberg, 9 år, Stockholm”. Hon hade hunnit fylla 10.

Hennes semesterglädje är mer ogrumlad och utanför fönstret möter himmel hav, det är en utsikt nästan overkligt vacker och bakom träddungarna gömmer sig, vet vi som känner trakten, husen till andra välkända Österlensförfattare. Som en Lundell och en Östergren.

Detta är ett Skåne som hon älskar. Ett Skåne dit hennes mamma så småningom flyttade. Ett Skåne som Vanna Rosenberg kan sakna så mycket under mörka, slitiga vintermånader att hon måste förtränga sin längtan. 

– Annars blir jag rädd för att allt försvinner. Att jag aldrig mer kan komma hit.

Som nyinflyttad, för tio år sedan, hade hon en dröm. Att hon svävade högt ovanför marken men plötsligt ändrade riktning, skar ner genom molnen, för att landa ungefär där vi nu sitter och äter paj.

– Hela färden fylldes jag av ett skrik. När jag öppnade munnen vrålade jag rakt ut: Mamma, mamma! Hon är kvar här, så känns det. Lite vemodigt, absolut. Men inte sorgset. För här är hon fri, här är hon nära.

Några hus bort ligger kyrkan och den kyrkogård där flera av mina egna släktingar ligger begravda. Till höger en bit in på kyrkogården står bänken som känns helig. Det är dit jag kan cykla från mitt eget sommarhus i grannbyn för att få stillna, bli kraftpåfylld. 

För egen del tror jag att det förstärkt mitt orosstråk, katastroftankarna

Nu finns ingen tid att gå dit, hund och son börjar röra sig oroligt i Vannas hus. Men hon hinner prata om sin mamma som var bra på lek, på att ta för sig.

– Min yngste son var bara sex månader när hon dog. Jag hade honom med mig de sista nätterna när vi vakade över henne. Att förlora en mamma så pass tidigt i livet, jag undrar vad det gör med en? För egen del tror jag att det förstärkt mitt orosstråk, katastroftankarna som vaknar så fort. När jag i stället skulle vilja att det gjort mig stark, mer benägen att klara mig själv.

Kvar på bordet står en halv blåbärspaj som Vanna propsar på att jag ska ta med hem. Men hallå, var det inte hon som skulle träna på att ta för sig? Spräcka det hon först kallar sin ”korrekthet”. Att hon i alla år varit så tränad i jobbet på att vara korrekt.

Korrekt?

– Det var fel ord. Seriös menar jag. Klara de uppgifter som jag tagit på mig. För några år sedan kunde jag säga att jag kunde allt, hade den yrkesmässiga erfarenheten att spela de mest olika roller. Nu vet jag inte. Det känns som att jag vill lära något nytt.

Du ska kanske vänta till efter de två åren av förväntad publiksuccé på Scalateatern?

– Jag vet att det är förmätet av mig, att det inte finns något utrymme för missnöje, att det är en ynnest att få jobba med de roligaste människor jag vet i ett så fantastiskt sammanhang … 

Ändå kan man väl, säger jag, efter livets alla loopar få känna sig lost.

Hennes svar är kort, som om hon fått en present:

– Tack.  

En sista glimt genom dörren till hennes farmor Hala i Årsta, visdomsorden hon lämnade vidare till barnbarnet Vanna: Som du är när du är 7 år, så kommer du att bli när du är 70.

Som sjuåring hade Vanna Rosenberg mycket bus och kviller i sig. Och än har hon långt kvar till 70. 

Löftet är stärkt av blåbärspaj:

– Innan dess ska jag ha målat mig själv i ljusare och gladare färger. Med lite mer mod och schwung. 

Ur Tidningen Vi nr 7, 2024

Läs mer:

110 dagar med Greta Thunberg: ”Kampen har bara börjat”

Elisabeth Åsbrink: ”Rädslan får inte styra mig längre”