Elisabeth Åsbrink: ”Rädslan får inte styra mig längre”

Hennes biografi över Victoria Benedictsson är en av höstens kulturbragder. Vi träffar Elisabeth Åsbrink i Köpenhamn för ett samtal om priset för att ge sig hän och oron för att dö bitter.

Ur Vi läser nr 5 2022.

Nymornad sensommarsolöver Kongens Nytorv i Köpenhamn. Elisabeth Åsbrink har just skickat ett sms att hon är fem minuter sen, det räcker för att jag ska förflyttas 135 år tillbaka i tiden. För visst är det väl Victoria Benedictsson som skyndar där över torget, på väg till Det Kongelige Teater. Eller är det hon som kommer ut från en av tvärgatorna, med ivriga steg, trots sin benskada. Hon är förälskad, kroppen skvallrar. I Sverige har hon – postmästarhustrun från Råbygatan 6 i Hörby som trotsat könets och landsortshålans begränsningar med sin penna – redan blivit känd som författaren Ernst Ahlgren.

Här är hon Victoria, kvinnan. Med nyklippt pannlugg och nyinköpta cigariller.

Det var den 1 oktober 1886, klockan 11 på förmiddagen, som hon för första gången mötte Georg Brandes, författaren och kritikern, känd bland annat som teoretikern bakom den skandinaviska kulturens ”moderna genombrott”.

Efteråt kommer hon att skriva ”Förr betydde Köpenhamn för mig teater och uppköp, nu betyder det endast Georg Brandes.”

Kärleken, hinner jag tänka. Kärleken till både Köpenhamn och en dansk man. Är det kanske det som främst förenar 1800-talsförfattarinnan med Elisabeth Åsbrink, hon som nu kommer ut med en biografi över Victoria Benedictsson; Mitt stora vackra hat.

För även Elisabeth mötte kärleken i den danska huvudstaden.

Först blev hon intervjuad av den danske journalisten och författaren Joakim Jakobsen. Sedan möttes de igen, i ett jobb som inte blev av. I stället satte de sig på ett kafé, pratade om sina liv. Han drack kaffe, hon en läsk smaksatt med ingefära. Efteråt åkte hon hem till Stockholm, hörde sig själv säga till tonårssonen som undrade hur hon haft det i Köpenhamn: ”De har så himla god läsk där. Jag tror jag ska flytta dit.”

I dag, tio år senare och med dubbelefternamnet Åsbrink Jakobsen, kan hon bara konstatera:

– Det är nog det konstigaste jag hört mig själv säga, någonsin. Freud måste ha jublat.

Om hon och Victoria Benedictsson har fler likheter? Nja, det verkar tveksamt. Det Elisabeth däremot slogs av under skrivandets gång, som förklaring till att hon hade så lätt att förstå sin huvudperson, var något annat:

– Hon är väldigt lik min mamma. Lika snabb, impulsiv, med ett temperament som gör att hon blir svår ibland. Dessutom delar de det dåliga självförtroendet, av olika anledningar fick inte heller min mamma gå på universitetet – och de återkommande dödstankarna. Delar av min mammas historia finns i min förra bok Övergivenheten. Den behövde skrivas, jag var tvungen att sätta ord på krafterna som format mig, historiska och privata. Men efter den tycker jag om att vara mer tillbakadragen, slippa mer ljus på mig. Därför tycker jag vi talar om Victoria, även om vi hänger ihop nu för tiden; jag och gamle Ernst.

Vi har hittat en fredad vrå längst in på ett kafé. Sitter där med biografin mellan oss. Elisabeth Åsbrink tittar mot de 545 sprängfyllda sidorna och medger att hon inte riktigt förstår att det är hon som skrivit dem. Kanske för att det gick så lätt, var så lustfyllt. Efter hennes förra, självbiografiska Övergivenheten blir alla författarvåndor lätta, i jämförelse.

– Om jag inte först hade skrivit mitt eget drama hade jag nog varit mindre förberedd på hennes, och hade jag inte skrivit ur min egen vrede, hade jag haft svårare att lyfta fram hennes.

Så här efteråt kan hon se sambandet:

– Det var journalisten Karen Söderberg, vän till mig sedan många år, som gjorde mig uppmärksam på att titeln Mitt stora vackra hat är en direkt fortsättning på sista meningen i Övergivenheten. Där jag skriver: ”Jag förlåter inget.” Så fort hon sa det insåg jag; såklart, de hänger ihop.

Det var en bokidé Elisabeth Åsbrink grep i flykten. Hennes förlag undrade om det inte var dags för en ny och uppdaterad Benedictsson-biografi och efter en veckas betänketid sa hon ja.

Coronapandemin gav skrivro.

– Det kändes som om jag gick in i ett sorts
tillstånd av oavbruten … jag kallar det besatthet. Där jag fick lära känna inte bara Victoria utan också Axel Lundegård, Georg Brandes, August Strindberg och flera av de andra som fanns runt henne. Jobbiga typer på många sätt, men också roliga att umgås med.

Hur mycket kände du till om henne?

– Inte mycket. Kanske hade jag läst något av henne i skolan. Men det jag mest kände till, som så många andra, var hennes fruktansvärda självmord. Och hennes koppling till Georg Brandes. Sedan är det ju så att min man Joakim är litteraturvetare och när vi gått runt här på våra promenader i Köpenhamn har han berättat: Här satt Brandes och skrev, här hände det och det. Joakim har hela den danska litteraturhistorien aktuell, kopplad till staden. Nu fick jag chans att komma närmare det han gläntat till.

Första steget blev att ta del av det som redan forskats fram om Victoria Benedictsson. Resultatet gjorde Elisabeth Åsbrink förbannad:

– Jag insåg att så många fixerat sig vid hennes sexualitet. Eller rättare sagt hennes bristande sexualitet.

Stämplat henne som onormal, neurotisk, fylld av självhat.

Det man hänvisade till var Victorias rädsla inför samlivet med sin blivande make, att hon redan inför förlovningen med den nästan 30 år äldre Christian Benedictsson skriver att hon vill att de ska vara som bror och syster för varandra. Mötet med andra män gör hon också om till en bror-syster-relation. Fram tills hon möter Georg Brandes.

– Sedan kom den feministiska litteraturforskningen som, med rätta, lyfte fram henne. Men också nu blev det en oavbruten fixering vid hennes sexuella liv. Det kändes som alla satt henne i en gynstol. Det var det jag reagerade på. Jag vill ta upp Victoria Benedictsson ur gynstolen!

Elisabeth Åsbrinks röst höjs över en brummande kaffemaskin. För hon vet ju att Benedictsson var den sista som skulle vilja hamna i litteraturhistoriens ”gynstol”.

– Hon ville vara en individ, en stark och kraftig konstnär. En närläsning av hennes texter visar också att hon inte alls hade någon neurotisk inställning till sex. När hon är runt 35 år skriver hon en väldigt vacker passage om vad som krävs för att hon ska ge sig hän. Den hon behöver är en likasinnad, eller överlägsen, man. Det är ett samtal och en intellektuell gemenskap som kan leda fram till en meningsfull kroppslig förening, menar hon.

Elisabeth Åsbrink lutar sig tillbaka, säger ”Tack!” Så skulle hon också kunna formulera sitt ideal.

– Även om jag själv en gång kunde hoppa i säng med folk som jag inte hade något intellektuellt gemensamt med så delar jag Victorias tankar.

Den faktaspäckade biografin är svår att sammanfatta, särskilt som Elisabeth Åsbrink vävt in dåtidens debatter och idéströmningar i sin historia.

Huvudpersonen själv hinner växa, klarna, blomma och vissna. Hon är tösen från gården Charlottenberg strax norr om Trelleborg som växte upp i ett hem präglat av en äldre broders död. Tidigt blir hon ”fars pojk”, följer honom hack i häl. Fram tills han dömer henne för att hon är rädd på hästryggen. Så återtar hon sitt kön, och sin underordning. Drömmer om att måla, men nekas av sin far. Drömmer om att studera, men nekas av samhället. Räddningen blir äktenskapet med Hörbys postmästare, han som är änkling med fem barn.

Penseln har hon förlorat, pennan återstår. En benskada gör henne sängliggande – och det är nu författaren Ernst Ahlgren föds.

Här finns väl ändå en koppling mellan Victoria Benedictsson och Elisabeth Åsbrink. Hon som började som undersökande journalist på SVT och först så småningom övergick till att skriva böcker. Efter att hon varit så allvarligt sjuk att varken läkarna eller hon själv trodde att hon skulle överleva.

Hon nickar, håller med:

– Ja, där kände jag igen mig i Victorias liv. Min sjukdom blev en vändpunkt, som jag i dag är tacksam för. Står man inför att livet kan ta slut måste man fundera på vad som är viktigt och vad som inte är viktigt. För mig … det blev akut att bara göra det allra viktigaste.

Och vad var det?

– Jag insåg att jag behövde skriva, helt enkelt måste, för att inte dö bitter.

Hennes debutbok Smärtpunkten kom 2009, då var hon 44 år. Varför hon inte börjat skriva tidigare? Hon slår ut med händerna, säger att hon var ”jätterädd” för att inte duga. Vara medelmåttig. Dessutom hade hon fått några avslag, bland annat från Bonniers.

– Jag skickade in två diktsamlingar men de ville inte ha dem. Jag var inte good enough.

Först när hon nästan var på väg att dö vände det.

– Jag är fortfarande rädd för dåliga recensioner, för att folk ska tycka att jag är dum, dålig eller ful. Men jag kan inte låta det styra mig längre. Samma tror jag hände med Victoria Benedictsson. Hennes inre tryck att få uttrycka sig blev för starkt. Precis som för många andra som väljer fria konstnärliga yrken. Gunnar Ekelöf har sammanfattat det så bra: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden.”

Är det något du själv känner igen?

– Absolut.

Men vänta, jag kan inte släppa det hon nyss sa.

Att hon känner sig ful och dålig. Det är inte bara en protest, jag kan också känna sorg över kvinnors kritiska ögon – på sig själva.

Hon nickar, håller med. Säger att känslan av att vara ”värst i världen” hänger ihop med hennes uppväxt, all sorg och smärta som hon vände inåt. Allt detta hon skrev om i Övergivenheten. Den som börjar med ”Jag föddes flyktberedd” och berättar om tre generationer kvinnor där hon är den yngsta, flickan som växer upp med en ensamstående mamma – och med de hemligheter och tabun som överförts mellan släktleden.

Victoria Benedictsson gick ett steg längre, hon tog sitt liv. En orsak var säkert att hennes nyutkomna roman Fru Marianne avfärdades som en ”dame-roman” av Georg Brandes, han som uppmanat henne att skriva en riktigt bra bok. Romanen fick också en nedlåtande recension i tidningen Politiken av Edvard Brandes, bror till Georg.

– Efter att Victorias barndomshem fick säljas var hon ohyggligt rädd för fattigdom. Visste att den slår sönder tryggheten. När hon tyckte det blivit bevisat att hennes konstnärlighet inte räckte såg hon bara fattigdom som framtid.

Enligt Elisabeth Åsbrink kan självmordet också höra samman med Victorias broders död.

– Hon tyckte inte att hon hade rätt att finnas till. Det var en känsla som följde henne hela livet och gjorde att hon blev kluven. Parallellt med hennes starka livskraft fanns denna starka självförintelsekraft.

Elisabeth Åsbrink ser inte motsättningen som grund för att Victoria Benedictsson blev författare:

– Men jag tror alla konstnärer behöver förmågan att kunna se på sig själva och sin omgivning utifrån, ställa sig vid sidan av, skärpa blicken. Det var sådana samtal jag kunde ha med Lars Norén. Han tittade mycket på vilka bilder han gav genom sina teaterföreställningar. Victoria, med sitt starka främlingskap, fick tidig träning i att se på världen med dubbla blickar.

Elisabeth Åsbrinks vänskap med Lars Norén finns med i boken Tack och hej, leverpastej. Om han var hennes motsvarighet till Victorias relation med Georg Brandes avfärdar hon med ett gapskratt. Nej, nej, verkligen inte.

– Vår vänskap var underlig, med långa uppehåll. Men det var Lars som uppmuntrade mig till att skriva dramatik, det är jag honom uppriktigt tacksam för. Samtidigt var han en elak jävel, och när han skrev ner mig i en av sina dagböcker blev jag sur. Eller rättare sagt trött på att han skulle ha formuleringsprivilegiet att beskriva det som också var min verklighet. Den ville jag själv beskriva. Men jag håller fast vid att jag beundrar hans författarskap, fortfarande. Som min man säger: Varje gång en Norén-bok recenseras blir texten lite bättre än vanligt, rent språkligt. Man blir förhöjd av Lars språk. Så fungerar god litteratur.

Vi ska snart lämna kaféet, gå vidare till Hotel Leopold där Victoria Benedictsson tog sitt liv den där julinatten 1888. Men först måste jag ta upp något av det jag inte förstår med henne. Som att hon strider för kvinnors frihet samtidigt som hon förespråkar monogami. (Jo, hon går till sängs med Brandes till slut. Samtidigt som hon vet att han kommer att lämna henne efteråt.)

Elisabeth Åsbrink ser ingen motsättning. Eftersom hon menar att Victoria Benedictsson inte var intresserad av sexuell frihet.

– Det hon ville var att förflytta den kvinnliga identiteten från en erotisk varelse till en juridisk varelse. En fri människa.

Många talade om frihet under den här tiden, och la in olika betydelser i begreppet.

– För Georg Brandes innebar kvinnors rättigheter en frihet att knulla hur mycket de ville. Med vem de ville. När de ville. Han tillät människor att vara svaga och skröpliga, begå fel och misstag. Det är därför man älskar honom. Han förstår vad det är att vara människa.

Du hann bli lite kär i honom?

– Ja, ja. Jag tror inte på den renhet som Victoria Benedictsson förespråkade. Där går hon och jag åt olika håll.

Slutet av 1800-talet var en brytningstid, på olika sätt. Elisabeth Åsbrink ser många paralleller till det som händer i dag.

– Vi brottas fortfarande med frågor som rör manlig och kvinnlig sexualitet. Om vem som har makten över sexualiteten. Tanken om ”renhet” är också mer aktuell än någonsin. Många starkt idealistiska krafter söker rena ideal, från talibaner till högerextremister och rasister. Så idén med renhet – att det inte får finnas motsättningar, gråzoner eller brister, misstag eller svaghet – lever kvar i högsta grad.

Skrämmer det dig?

– Mycket. Jag tror på svaghet och smuts! Att frysa ut människor med avvikande åsikter ger inte bara ett hårt samhälle. Det är också ett brott mot demokratin, som bygger på röster och motröster. Det låter som en kliché, men det är sant. Fast nu måste vi kanske gå vidare. Hotel Leopold låg bara runt hörnet här.

Hovedvagtsgade är en kort gatsnutt, men här på 6A låg det hotell där många svenska författare tog in i slutet av 1800-talet. Inte bara Victoria Benedictsson. I dag rymmer huset en mängd företag, porten mot gatan är låst. Men precis när vi når fram kommer en kvinna ut genom dörren och vi slinker in efter henne. Går stegen upp till första våningen där Victoria tog sitt liv i rum nummer 17.

Varsamt låter jag min hand glida över den blanka ledstången, samma som hon måste ha hållit sig i när hon tog sina sista steg uppför trappan.

Elisabeth Åsbrink har varit i rummet. Eller i det rum som hon och en förvaltare identifierade som dåtidens nummer 17. Hon talar om känslan av gravkammare: tjocka väggar, ett fönster mot en gård, bara en skymt av himlen och tyst, tyst – trots att det larmande storstadslivet fanns, och finns kvar, runt närmaste hörn.

– Victoria skriver själv att det är som att befinna sig på en mörk hed. Där ingen hör hennes rop på hjälp.

Att självmordet måste ske i Köpenhamn, inte hemma i Hörby, var nödvändigt. Redan den 14 juni skriver hon: ”Det är endast fåfänga som gör att jag inte vill att tidningarna ska innehålla en notis om att jag dött i den avskyvärda lilla hålan. Det är inte fint nog.”

Hon blir hittad på förmiddagen den 22 juli, i en pöl av blod. Med en handspegel och en rakkniv intill. På halsen fyra skåror, de tre första var för ytliga, först det fjärde snittet ledde till döden.

Allt har hon förberett, som att Axel Lundegård skulle ärva hennes texter. Det blev också han som under de efterföljande åren gav ut hennes privata anteckningar i upplaga efter upplaga.

– Det är de texterna som visar att Victoria är en av våra riktigt stora författare, i klass med Strindberg.

Och om hon inte hade dött, vad tror du hade hänt då?

– Jag tror hon hade fortsatt skriva. Men mer hämmat, mindre ärligt, än hon egentligen ville. Samhället krävde det av kvinnliga författare, som också saknade mäns stöttande nätverk. Så är det, tyvärr, fortfarande. Jag har i hela mitt yrkesverksamma liv letat efter en äldre, god kvinna som säger: ”Du duger, du är bra.”

Är kvinnor snåla mot varandra?

– Kanske, i min generation i allafall. Nu är jag 57 år och det är ingen stor sak, jag kan bara känna: Tänk om äldre kvinnor var bättre på att stötta yngre och begåvade.

Vi letar taxi för att åka vidare till Vestre Kirkegård där Victoria Benedictsson på egen begäran blev begravd. Elisabeth Åsbrink talar hellre engelska än danska, trots all tid i Köpenhamn. På frågan om hon är annorlunda i Danmark, jämfört med i Sverige, svarar hon blixtsnabbt:

– Jag är lyckligare här. Om någon sagt att jag skulle möta min stora kärlek först vid 47 års ålder hade jag kanske tyckt det lät deppigt. Men jag tror jag behövde bli så gammal för att våga bli kär i Joakim. Han är en stark person.

Hon hade svårt för kvinnor.

Taxin har stannat vid kyrkogårdsgrinden. Elisabeth Åsbrink har varit här många gånger, hittar lätt fram till stenen. Den som vilar ensam under ett träd där murgrönan klänger längs stammen. En sten, fyra ord: Ernst Ahlgren och Implora pace, en bön om frid.

In i döden behöll hon sitt författarnamn, det som enligt Elisabeth inte var nödvändigt. Flera kvinnor publicerade sig under sina egna namn i slutet av 1800-talet. Men för Victoria gav pseudonymen större frihet.

– Själv växlar jag mellan Victoria och Ernst när jag talar om henne. Men mest älskar jag ”mamma Ernst”, det säger allt om hennes liv.

Hon tittar mot graven, och alla pennor som är nedstuckna framför stenen. Talar om tomheten som följde efter att hon skrivit klart sin biografi.

– Det kändes som om en god vän hade dött.

Frågan kvarstår vad Victoria Benedictsson skulle ha tyckt om alla timmar de tillbringat tillsammans?

Elisabeth Åsbrink har sina farhågor:

– Jag är inte säker på att hon skulle ha gillat mig. Hon hade svårt för kvinnor.