Thomas Hanzon om den åtta timmar långa succépjäsen

Pjäsen Arv på Dramaten är 8 timmar och 20 minuter lång. Thomas Hanzon berättar om en unik upplevelse där skådespelarna och publiken närmar sig varandra.

”Manuset fick jag hem i pappersform. Tungt som en tegelsten. Min första tanke var: Kan man spela teater så här länge? Kommer folk orka titta? Jag började läsa en tidig eftermiddag och tänkte bara ögna igenom ett par scener. Plötsligt hade det gått två timmar och min fru Åsa sa att vi måste äta middag. Jag sa att jag kommer snart. Tiden rann i väg och Åsa gick och lade sig. Jag kunde inte lägga manuset ifrån mig. Där satt jag och skrattade högt i mörkret, och grät. Jag slutade läsa klockan två på natten, och kände att det inte spelar så stor roll vad jag gör, men jag vill vara med och berätta den här historien. 

Pjäsen utgår från en grupp yngre homosexuella män i New York efter aidsepidemin på 80-talet. En tid då folk behandlades som om de hade pest, för att alla andra var livrädda. Jag minns själv 80-talet med skrämselpropaganda och människor som jag kände dog. 

Det var också en tid då vi förlorade briljanta män som inte fick chansen att berätta om sitt förflutna eller sina erfarenheter. Pjäsen handlar om den här gruppens gemensamma arv och det finns några repliker som ställer frågan vilka vi hade varit om vi inte blivit berövade de här människorna. Om de hade kunnat dela med sig av sina liv. Vilket arv hade vi då fått?  

Det är viktigt att veta varifrån man kommer, att ta ansvar för att skildra sin tid och vilka vi är i dag, som ett brev till framtiden. 

Efter första genomläsningen tänkte jag: Pjäsen handlar om mig. Efter en föreställning träffade jag en 16-årig kille som tyckte att pjäsen handlade om honom. En 92-årig kvinna sa detsamma. Pjäsen slår an någonting mänskligt eftersom den handlar om livet och kärleken, vilka vi är, vad som är viktigt och vad vi ska göra med våra liv. 

Homosexualitet är fortfarande förbjudet i stora delar av världen och det finns än i dag hatiska människor som inte tycker att man får älska vem man vill. Det är svårbegripligt att man kan ha den ståndpunkten, och att det är dödsstraff i vissa länder om man älskar fel person.

Vi var alla ödmjuka inför berättelsen, och såg oss som verktyg för den. Det är verkligen ett grupparbete när pjäsen är så lång. Det tog oss en vecka att repetera bara första akten av sex. Arbetsdagarna var sjukt långa, och det var otroligt tufft att komma hem och inse att vi under morgondagen skulle jobba lika länge nästa dag fast med helt nya scener. Ändå älskade jag det. När vi väl tagit oss igenom hela pjäsen hade det gått så lång tid att vi inte kom ihåg vad vi gjorde i början. Länge var vi osäkra på om vi skulle klara av att spela teater så länge, om vi skulle minnas. Ingen av oss hade tidigare jobbat med en så lång pjäs, och det var svårt att få en överblick. Därför var vi tvungna att lita på varandra, att var och en kunde sin del. Ingen av oss klarar att stå själva. Den tilliten i en grupp är ovanlig. Jag har på 40 år aldrig varit med om något liknande. 

När man arbetar med en så lång pjäs nedprioriteras det privata livet. Det fanns ingen möjlighet att hinna med något annat. Personerna i Arv var de jag träffade mest. Det blev mitt sociala liv.

Premiären var första gången vi körde allt rakt igenom. Skitstressigt, minst sagt. Jag sprang bakom kulisserna och letade efter mina byxor och försökte minnas vilken sceningång jag skulle ta. Det var som en egen föreställning bakom scen. Vi förstod nog inte heller förrän premiären vilken respons pjäsen skulle få. Vi blev chockade när publiken grät under applåderna. Men av lycka, såklart.

Det händer även något mellan scen och salong när man spelar under så lång tid. Människor som gått till Dramaten i flera decennier kommer fram till mig och berättar att de aldrig sett något som den här föreställningen, och jag håller med om att den är unik. Man känner att det påverkar människors liv och jag vet flera personer som har sett den flera gånger om. 

Publiken gör också något fantastiskt i att de sitter där så länge. Vi delar den långa tiden. För varje paus luckras publiken upp och kommer närmare varandra. Folk mjuknar och pratar med vem som helst. Det skapas en slags kärlek vilket är unikt. Man kommer i kontakt med saker man gjort i livet, både dumma och fantastiska, vilket är renande. Det mänskliga. För pjäsen handlar om oss alla.” 

Berättat för Ylva Wennerström

Ur Tidningen Vi 2025 #1.

Läs mer:

Från Kina till Norrdans: ”Här är alla jämlika”

Teater Tapir: Nonsens, punk och en Augustpristagare som rymdkalkon