Från Kina till Norrdans: ”Här är alla jämlika”

Chang ”Leo” Liu var dansare i den kinesiska armén. Efter ett chockerande sjukdomsbesked har han hittat både glädjen och sig själv i ett danskompani i Härnösand.

”I Kina kan man inte ha några djupa samtal med andra människor, för de vågar inte undersöka sitt innersta. Det är ju ett samhälle där mycket sker i grupp, samtidigt som alla försöker vara så osynliga som möjligt som individer. Men det insåg jag inte förrän jag kom till Sverige och Norrdans. Här är alla jämlika och var och en har sitt eget värde. Vi arbetar tillsammans, men som en grupp av enskilda individer, med olika åsikter och olika förmågor. Och jag pratar inte bara om dansarna nu, utan om hela Norrdans – scenografer, städare, tekniker, de som jobbar med administrationen och så vidare. Alla respekterar varandra och varandras olikheter. Visst, vi har koreografer, men det finns alltid utrymme för att ifrågasätta, uttrycka sina egna åsikter, bidra. Norrdans strävar efter att anlita koreografer som vill arbeta så, kollektivt. Det var svårt och läskigt i början, eftersom jag kom från ett hierarkiskt samhälle där allt går ut på att följa en ledare. Men nu älskar jag det.

Under de fem år jag varit med i Norrdans har jag haft väldigt många kollegor på danssidan, eftersom många av dansarna bara stannar något år. Men det har ändå alltid funnits en stark gruppkänsla. Alla är så stöttande och öppna med sin kunskap och det har hjälpt mig otroligt mycket i mitt sökande efter min identitet. När jag kom till Sverige hade jag bra koll på min kropp och vad den kunde göra. Men jag kunde inte uttrycka mig själv och min själ i dansen. Det kan jag nu. 

Fascinerande nog, med tanke på att Norrdans har sin hemvist i en liten norrländsk stad, är det en väldigt internationell ensemble. Just nu kommer dansarna från Finland, Frankrike, Danmark, Kanada, Sverige, Argentina och Belgien. Och jag från Kina, då. 

Jag kommer från en liten stad i Wuhan, där pandemin startade. Men då hade jag lämnat Kina och just kommit till Sverige. Mina föräldrar är poliser och vi bodde i en stad som hade byggts upp för fångar, poliser och deras anhöriga. Min mamma har alltid varit intresserad av att måla, sjunga och dansa. När jag var fyra hittade hon en dansskola till mig. Men det fanns absolut inte någon plan att jag skulle ha det som yrke.

När jag var åtta-nio år var jag den enda pojken kvar i dansklassen. Då insåg mamma att det verkligen var min grej. Så varje helg reste vi fyra-fem timmar in till själva staden Wuhan för att jag skulle få chans att fortsätta utvecklas på en riktig dansstudio. 

Efter några år kom jag in på en dansskola för blivande proffsdansare. Vi tränade klassisk kinesisk dans, folkdans, stridsdans. Och modern dans, vilket jag tyckte var fantastiskt. 

Jag gick ut som toppelev därifrån. Då tyckte mina föräldrar att jag borde utforska hur långt jag kunde nå. De lånade pengar för att jag skulle kunna flytta till Beijing och gå en högskoleutbildning i dans. Det gick väldigt bra för mig där också, men det var något som skavde. I skolan var jag väldigt öppen med att jag är queer, men på scenen kunde jag inte uttrycka min personlighet på samma sätt. 

Och sedan, när jag var 22, fick jag ett telefonsamtal som förändrade mitt liv. Det var min doktor som berättade att jag var hiv-positiv. Jag blev så deprimerad att jag inte tog mig ut ur min lägenhet. Då föreslog mina föräldrar att jag skulle ta ett statligt jobb, i kinesiska arméns danstrupp. Jag var med där ett år innan jag sökte mig vidare. Så småningom blev det dansstudier i Utah, USA. Men så blev det svårare att vara invandrare i USA, jag kände mig inte välkommen längre. Jag gjorde en audition för Norrdans och blev antagen. 2019 flyttade jag till Härnösand. Jag har egen lägenhet och en katt som heter Fiskar. Jag vet vad det betyder, men jag tycker det är ett så gulligt ord. 

I början tänkte jag: ”Norrdans är ju en internationell grupp, jag behöver inte bry mig om det svenska samhället.” Men nu vill jag lära mig allt: hur tänker folk, vad jobbar de med, hur fungerar svensk politik, vad är svensk kultur? Inför en föreställning för några år sedan fick vi prova svensk folkdans. Så spännande! Och jag är helt fascinerad av att ni svenskar dansar tillsammans, till exempel på midsommar. Att dans inte bara är något för proffs och att man dansar ihop. Samtidigt måste man ju hitta en balans, jag vill inte förlora det kinesiska i mig. Därför har jag börjat göra små filmer där jag dansar till kinesisk populärmusik.

Jag känner mig superprivilegierad och lycklig över att vara en del av Norrdans och det svenska samhället.” 

Ur Tiningen Vi #10 2024.

Läs mer:

Ingen operapremiär utan fysioteamet

Ingrid Carlssons dagbok från statsbesöket i Kina 1987