Ingen operapremiär utan fysioteamet

Muskelbristningar, belastningsskador och hjärnskakningar. Naprapaten Yvonne Olsson berättar om hur Kungliga Operans fysioteam alltid är redo att rycka ut för att rädda en föreställning.

”Vissa av oss har jobbat tillsammans i snart 40 år. Jag började på Operan 1984, och Pirjo 1985. Dansarna och sångarna kommer och går, men fysioteamet består. De flesta av oss har varit här hela yrkeslivet, Jane har till och med en bakgrund som dansare på Operan. Vårt arbete syns inte, vi är doldisar. Vi jobbar i kulisserna – både bokstavligen och bildligt. 

Vi är ett tajt arbetslag som kompletterar varandra, jobbar tätt ihop och diskuterar tveksamma fall, och ofta skickar vi patienter mellan oss. Jag är naprapat så jag tar hand om akuta fall, masserar och manipulerar, jobbar med akupunktur och laser. Om jag märker att en patient är instabil skickar jag den vidare till någon av fysioterapeuterna som kan ge förslag på rehab. 

Vi brukar säga att vårt arbete påminner om att jobba med ett elitidrottslag. När jag tittar på landskamper i fotboll och en spelare har gjort sig illa, och läkare och fysioterapeut kommer in på planen, känner jag igen mig. Vi jobbar ju också med atleter, och vi har också ansvar för att de ska vara i form. Fysioteamet är liksom ett lag i laget, och vi känner verkligen att vi bidrar till hälsosamma dansare. 

Dracula är bland det värsta vi har varit med

Scenen är en farlig plats, och ibland sker det olyckor. En dansare tappar en annan, eller två dansare krockar. Höga lyft och lyft som roterar är särskilt riskabla, för båda inblandade. Nyligen blev det fel i tajmingen under en pas de deux (dansduett), och en dansare drabbades av muskelbristning. En annan skulle låtsas slå huvudet i en vägg, men råkade göra det på riktigt, och fick sys. 

Vissa föreställningar är mer skadedrabbade än andra. Svansjön är erkänt tuff, den sliter på dansarna. I La Bayadère gör de kvinnliga dansarna ett trettiotal arabesker, alltså när man står på ett ben och har det andra benet utsträckt bakom kroppen, på rad. Under sådana repetitioner har vi i fysioteamet mycket att göra. Inför Manon stämde vi av med kollegorna vid Royal Ballet i London. Den manliga huvudrollsinnehavaren har många svåra lyft, och vi ville jobba förebyggande med träningsprogram. 

Men Dracula, som spelades för några år sedan, är nog bland det värsta vi har varit med om – trots att det är en opera och inte balett. Det var en tekniskt avancerad föreställning med mycket tricks, flygande svärd, rök och en stor, snurrade säng mitt i alltihop. Folk sträckte sig och drabbades av muskelbristningar. Till slut började fysioteamet vara på plats i kulisserna under varje föreställning, precis som vi är under baletterna. 

Men vanligare än olyckorna är belastningsskador och överansträngningar. Var man har ont skiljer sig mellan olika yrkesgrupper. Orkestermedlemmarna är ofta stela i axlar och rygg. Att trycka en fiol mot axeln timme efter timme är påfrestande. Körmedlemmarna, å sin sida, får ont lite överallt. Scenen lutar ut mot publiken, ungefär fyra grader. Det kanske inte låter så mycket, men om du står snett så kommer snart belastningsskadorna. Dansarnas vanligaste problem är fötterna, att stå på tå i tåspetsskor är slitigt. Och de som jobbar i kostymateljén har ofta spänningar i nacke och axlar. 

Under balettföreställningarna har vi i fysioteamet en rullande jour. Vi står i kulisserna och hjälper till med små saker som att tejpa en lårmuskel eller massera en vad. Under repetitionerna dagtid blir vi också ofta inkallade. De ropar till oss via högtalaren: ”Fysio till scenen!” Då springer någon av oss ner. Jag brukar alltid ha med mig tejp, linda och ispåse. 

Samtidigt är det en fantastisk arbetsplats. Bäst med jobbet är att vi får höra och se så mycket opera och balett. Vi får tio personalbiljetter per år, dessutom får vi gå på alla genrep. Jag tröttnar aldrig, det är lika storslaget varje gång att se en ny föreställning. 

Vi i fysioteamet har också premiärnerver. Om jag vet att en dansare eller sångare inte är helt hundra är jag nervös. Och om jag tittar på genrepet och ser en dansare landa fel så hoppar hjärtat upp i halsgropen. Det är ju mycket som står på spel, i sällsynta fall måste en föreställning ställas in. 

Ibland händer något verkligt dramatiskt. För ett par år sedan drabbades en dirigent av en anafylaktisk chock, mitt under föreställning. På något sätt hade han fått i sig nötter. Som tur var satt Operans sjuksköterska i publiken och kunde snabbt ge en spruta. Det blev en lång paus, men han kvicknade till och kunde dirigera igen. Andra akten gick dock ovanligt snabbt – sprutan innehöll adrenalin.” 

Berättat för Anna Wahlgren

Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer:

”Att jaga med kvinnor känns tryggt”

Lugnet efter stormen på Svenska Akademien