Sven Olov Karlsson läser sin novell ”Juli”

Här följer en av novellerna i Sven Olov Karlssons ”Årsboken” som i år tilldelades Vi:s Litteraturpris. Boken innehåller en novell för varje månad. Det här är titelnovellen som placeras i juli, inläst av Sven-Olov Karlsson själv.

Skört, vasst, varnande. Så rasslade klibbalarna i åns brant: varnande. Som något som det gick att skära sig på. Eller sticka sig på.
Ändå lockade trädkronornas ljud på Emmy Mahr. Hon borde ha suttit därnere i sluttningens begärliga skugga.

Tittat ut över det stillastående vattendraget där fläckiga grenar och rötter stack upp som armar. Läppjat iste eller Resorb. Varför hade hon glömt att ta med dricka?

Och hon borde inte ha suttit där ensam. Skaffa hund.

Det var ett av alla råd.

Istället stod hon mitt i det fria, oskyddad mot den brännande solen, vid den smått nedsjunkna överfarten till Trekanten. Ögonen sved av ljuset. Hon försökte räkna ut hur hon skulle kunna göra balar av också denna pyk av vall. Liksom resten av fälten hade Trekanten stannat av i växt flera veckor i förväg. Det hade inte regnat på många veckor, en torka som strypt det som skulle vara grönskans höjdpunkt på året.

Håret var beige och gnistrade i dagern. Hennes skugga tunn som en pinne. Ovanpå Emmys långa ben balanserade en smalaxlad bål med insjunket bröst och kort nacke.

Hon var fortfarande stark, vig, hade sällan nämnvärt ont. Hon var som gjord för det motiga kroppsarbetet på en gård. Ögonens vänliga kisande och framförallt småleendet signalerade att hon bestämt sig för att gå vidare, göra det bästa av vad hon hade och allt det där.

Utägan Trekanten var gammal ängsträda. Alltså under normala omständigheter aldrig ägnad en tanke. Inte vänd eller gödslad på evigheter: hon föreställde sig jorden därunder.
Spår av fyrtiotalets kvicksilverbetade utsäden.

Oljerester. Tätt skiftade grums av näringslös, seg lera, som det var upp till henne att få liv i. Vissa somrar hade dögräset förblivit oslaget. Ända tills det rest sig i bleka härvor när nya tuvor pressat på underifrån. En gång – efter den sommaren – hade det till och med börjat skjuta upp granskott ur den vanskötta ängen.
Om Jordbruksverket fått nys om det så hade stödrätten rykt.

Såg just inget bättre ut nu. Ändå suktade Emmy till och med efter det här skräpet. Hon ville bärga det. En del häromkring ägde lite ängar och lyckor som var så små att de inte ens brydde sig om att arrendera ut dem. Hon hade sökt upp tre sådana ställen de senaste veckorna, fått ta vallen där, gratis mot att hon slog.

Bakom gamla kyrkogården, eller intill spåren, pendeln dånade förbi, eller där skrot skymtat i gräset så att hon hade måst lämna en halv bredd åt förgängelsen.

De som hade råg hade tydligen gett upp om att tröska den i augusti eller september, utan klippte rasket med slåttermaskin nu i juli, plastade in det hela, ax, strån, stubb. Något sådant hade hon aldrig förr sett: råg till djuren, inte till bagaren.
Ån porlade.

Eller inbillade hon sig? Surret, var det verkligt? Var det getingar? Hon hatade dem.

Klockan var ett. Det var åtminstone 33 grader varmt.
Kändes som … Egypten? Förbaskade väder. Emmy blev inte bara trögtänkt. Värmen tycktes få hjärnan att pladdra utom kontroll.
Så ordet Egypten fick förstås ett minne att hoppa upp. En sak hon hade sagt i början här, en hon ångrade. Det hon dragit till med hade varit träffande, men förstås inte snällt.

Det här är ju för helvete som att ha flyttat in i en pyramid, hade hon fräst till Seved. Så fort jag tror att jag lärt mig huset så hittar jag en till dörr. Och bakom den hittar jag ännu ett utrymme, proppat med ännu mera forntida bråte.

Hade det varit under första tiden på Backetorp? Kändes så. Husets vrår och prång, snedtak, skåp och luckor hade känts som ett svårfattligt system. Säg vad som inte fanns här. Ja, pengar förstås, det hade ju alltid fattats.

Det hade varit några felsatsningar baki nittiotalet. Och så krisen då på det. Så illa att Seveds föräldrar, som drev stället på den tiden, till och med försökt sälja. Men efter några annonseringar hade mäklaren sagt att frågan kunde få vila, och med åren hade Seved fått ta över det hela.

Emmy hade väl blivit irriterad över att det bokstavligt rasat ut gammal skit över henne när hon råkat öppna den smala dörren. Bland annat en papplåda, alldeles uppsprucken, som trillat ner från en hylla så att det dammiga innehållet spridits över golvet. Dussintals gula almanackshäften.

Alla likadana förutom årtalet, alla tummade, begagnade, fullklottrade med blyerts eller darrig kulspets.
På varje häftes framsida stod ”Vanliga almanackan för året efter frälsaren Kristi födelse”, följt av årtalet. Texten omgärdades av en fyrkantig krans i ett enkelt mönster av gröna, mjukt rundade blad och röda bär.

Hon hade skyfflat ihop alla lingonalmanackorna i en soppåse, ställt den ute på bron. När Seved senare kom in från lagården hade han burit in alltihopa igen.

Det där var årsböckerna, nämligen. Seveds farfars. De skulle allt vara kvar. Farfar hade ju själv fyllt i dem. Lite som ett livsverk. Börjat 1950 och tydligen fortsatt ända till 1986, då han dött.

I det lediga utrymmet vid sidan om varje datum hade han skrivit in den dagens temperatur och väder. Prick varje dag. Lingonalmanackorna måste bevaras, om inte annat så för dokumentationens själva summa.

En pyramid av årsböcker, tammefan.

Vägen och Trekanten bands samman av en trumma, övervuxen, smal. För smal. Emmy föreställde sig vad som kunde läggas intill som breddning: stockar ur vedlasset.

Eller de där gamla sprängmattorna. Då borde traktorn och balmaskinen gå att lirka in.
Sedan fick hon se upp för algrenarna vid ån. Men om allt gick som det skulle kunde det bli två balar ensilage. Det skulle kunna skjuta upp det oundvikliga, visserligen bara några dagar, men redan det föreföll värt besväret.

När undergången är uppenbar är det lätt att ge upp. Men minst lika frestande att fortsätta kämpa mot allt så kallat förnuft.

Emmy Mahr och Seved Almström hade träffats nitton år tidigare, på Norras skogsexkursion: en samling skogsägare söderifrån hade bussats runt i tre dagar för att förevisas satsningar på fördjupat trakthyggesbruk omkring Strömsund, och Emmy hade jobbat på cateringen. Den tredje dagen hade hon dukat till lunch på en avlång träskiva på bockar.

Platsen hade varit en nysladdad vändplan omringad av hög bolagsgran, en plats vald för att ge intryck av soliditet och engagemang, och han hade frågat varifrån laxen kom.

En liten kille, men vårdad, liksom oförstörd, en blå blick. Knubbig snarare än bred, och med ärligt nyfiken uppsyn. Alla andra var gubbar eller tanter: kanske hade han börjat prata med henne för att de två var de enda unga. Han hade sett ut att vara högst tjugo, vilket han också varit, och hon hade varit tjugotvå.

Emmy som aldrig brukade säga något om hon inte måste, hade plötsligt hört sig själv dra gamla historier apropå lax, fastän de ju inte var gamla för Seved, om hur drängar och pigor häromkring vägrat att äta älvlax mer än fyra dagar i veckan, fortsatt om hur hennes mormor minsann både fiskat och flottat, tänk vattenvidder svarta av flytande timmer, tanten hade faktiskt närapå drunknat ibland, och de två hade pratat på tills några karlar bakom Seved börjat mumla att det faktiskt var flera här som behövde äta innan bussen skulle vidare, och han hade gått iväg med sin fulla papptallrik.

Den där killen hade försvunnit sådär som en stor chans dyker upp och genast far sin kos, bara för att man ska minnas den och bitterljuvt grubbla på hur allt kunde ha blivit.

Men, cateringchefen hade noterat stoppet i kön och skrikit, Emmy, sätt fart! Seved hade uppfattat det som Emma, och när han hade stoppat i sig laxen och potatissalladen hade text uppenbarats på den kladdiga engångstallriken.

Flåsjöns Mat & Utkörning, Nyhamn. Han hade torkat av tallriken och stoppat det i fickan medan bussen skumpat vidare till nästa punkt på skogsägarutflykten.

Väl hemma på Backetorp, Bubbarsbo i Skinnskatteberg sextio mil söderut, hade han skickat ett vykort till cateringen, till henne. Så påhittigt och modigt, hade hon tyckt. Det hade blivit en liten brevväxling och en massa telefonsamtal innan de hade börjat resa till varandra. Snart nog hade hon åkt ner, från en myggig avkrok till en annan.

Var fanns förresten myggen denna sommar? Så hade Seved och Emmy satsat tillsammans här. En besättning på hundraåttio frigående Holstein. Ekologiskt, det stod på mjölktetrorna. Absolut ekologiskt, hade hon och Seved ofta sagt.
Så in i helvete.

På en gård händer mer under ett år än under ett helt liv i stan. Visst var hon bekant med naturens avigsidor. Det likgiltigt registrerande i viltets blick, ovädrens hånfulla slöseri, smittospridningens oförutsägbara förstörelse, avigheten hos varje fastvuxen åkersten eller ogräsrot.

Men hölls hjärtat öppet, eller åtminstone på glänt, ägde man också myntets ovansida. Kalvens första stapplande.
Chockkall morgonkyla kryddad av koskit och djurens vita andedräkter. Fälten som bytte färg och gestalt när hon gick över dem med maskinerna, när sådden grodde, reste sig och fyllde världen.

Hur en arbetsdag kunde vara som ett dragspel, i början dras ut i sin fulla längd, för att sedan klämmas ihop så att de tolv–tretton timmarna åstadkom en melodi som var unik varje gång den spelte upp.

Då var det värt alltihopa och tusen gånger om.
Säkert hade också Seved tyckt så.

En skälvning i ögonvrår och kinder överrumplade henne. Nästan som hicka. Hon vände sig om där hon stod, som om det gick att visa känslan ryggen.

Lugna dig. Någon kan komma förbi och se dig sådan här. Någon som undrar varför du alls håller på. Nu har du sett hur det står till med Trekanten.

Hem nu. Ta hand om djuren. Och om dig. Ett till sådant där gott råd.
Flickorna började bli stora. Andrea var fjorton nu, borta på Corazon Dance, ett kollo i Vansbro.
Och Görel nitton.

Volontär på Cypern, andra resan. Hon och Emmy skajpade ibland: flickan med solsvedd hud, enveten blick. Ett järnhårt allvar som såg ut som om det aldrig skulle gå över.

Det sades att man kunde bli deprimerad, eller tvärtom överaktiv. Görels mani för utsatta var väl ett utslag av det senare. Vem var Emmy att kritisera det? Men visst hade det varit bra med en till hemma nu, både för sällskaps skull och för att hinna hålla efter.
Emmy gick in i köket, fyllde en gammal ölsejdel till brädden med kranvatten och drack.

Hela kroppen kändes som täckt av något kliande puder. T-tröjan luktade så surt av svett att hon anade att det inte skulle hjälpa att tvätta den.

Två glas till. En granne hade blivit liggande i värmeslag, sade ryktena. Kanske slarvat med vätska.

Huset var tomt. Ändå höll Emmy på att börja prata om Trekanten. Den impulsen satt ändå i. Liksom känslan av väntan. En inbillning. Sorg var väntan, att vänta utan att få sluta vänta.

Första gången Seved blev stucken hade han nonchalerat det, i den mån det nu var möjligt. De hade attackerat honom när han gick och stängslade om längs ett skogsbryn.

Ett bo som uppstått inuti en gammal sophög av papperssäckar och sådant. Nio stick, fördelade över öron, panna, nacke. Inte på halsen: inga stora kärl hade påverkats, inte heller luftvägarna.

Men pannan hade sett ut som själva Frankensteins.
Och nacken hade svullnat till en puckel av röda plitor.
Ändå hade Seved inte velat åka in. Gått och stånkat istället.
Äsch, för fan.

Och visst, det hade gått över på någon vecka. Så hade en sommargranne som var läkare råkat höra om sticken.
Blivit till sig, hållit ett riktigt förmaningstal.

En sådan där som lade sig i. Förklarat att Seved inte bara hade blivit stucken, utan att han också garanterat led av en sorts allergi mot getingstick.

Slutligen hade läkaren inpräntat att detta var något som blir värre med åldern, en stabilt tilltagande känslighet. Det finns tabletter, men det räcker inte. Du måste ha sprutor. Adrenalin. Redo att hugga i låret så att du klarar dig igenom det. Alltid ha dem med dig.
På dig.

Mot det sista hade väl stått bland annat att det var så mycket att hålla reda på ändå. Och så nonchalansen. Inför risker, skador, åkommor.
Den inställningen stod på flera ben. En riktig karl, va.

Och söka vård när det var så svårt att komma ifrån? Halsfluss? Influensa? Migrän? Vrickad fot? Ut i lagården ändå. Den är ditt ansvar, din näring, din plikt. Åka till doktorn? Sitta på arslet dagen lång i väntrum? Nä tack.

Men han fogade sig, Emmy hade gett honom en handledsväska att ha adrenalinet i, de två röda askarna med texten Jext. Ett namn som en resebyrå eller ett flygbolag.

Folk fattade inte. Seved som alltid var försiktig. Hur kunde det gå så?
Seveds farfar hade alltså varje morgon alltsedan den tredje januari 1950 noterat temperatur och väder i hemmets lingonalmanacka. En mening om väderlek med fokus på nederbörden och en för temperaturen.

I kanten ibland något kort om nämnvärda händelser. ”Tranorna tidiga i år.” Eller ”Grävling i potatisen. Sätta fälla?”
Seved hade bläddrat igenom årsböckerna, läst upp siffror och datum och händelser, som på måfå, för att övertyga Emmy om att samlingen inte var skräp.

Hör här då. ”Tjugosju minusgrader.” Fatta hur det måste ha varit!

Eller här. Annandag påsk 1952: ”Eldsvåda, stallet förlorat.”

Det är allt. En katastrof. Hade vi ett stall av trä?
Det måste vi ha haft.
Ja, ja, spara dem då, hade Emmy sagt.

Så ja, så ja. Jaa då. Jaa då. Jag kommer, jag kommer! I brist på hund pratade hon med korna. Hon visste vad hon sade men hörde det inte själv: hennes hesa stämma överröstades med råge av den dova kören, de var hungriga.

Svankiga ryggar, horn, svansar, kantiga huvuden, summan av kroppar bildade ett smutsigt innanhav, som hävde sig makligt och osammanhängande. Klövarna skrapade.
Mockorna plaskade.

Luften inunder det blanka plåttaket var mättad. De rörde sig sparsamt mellan pelarna. En ko lade halsen över en annans nacke. Käkarna tycktes idissla extra långsamt.
För att bättre ta vara på näringen?
Nej, de visste naturligtvis ingenting. De höll vikten, de led ingen brist.

Jag matar er, tänkte Emmy. Startade trucken, började fodra ut. Ni ger mig er mjölk, ert kött. Så att jag ska ha råd att fortsätta mata er. Det är överenskommelsen. Ni kommer alltid att hålla er del av löftet. Ni skulle inte vägra att gå in i mjölkningsroboten. Och inga kritter kan undkomma slakteriet.

Löftets svaga del är jag. Om jag slutar mata er. Om jag inte kan få fram mat till er. Om jag inte kan få fram tillräckligt från markerna. Eller om priserna går upp så att jag inte har råd att köpa.

Ansiktet växte på skärmen, fyllde upp rektangeln.

Du ser sliten ut. Eller ledsen? Svårt att vara ensam hemma?

Ingen fara, älskling. Bara så jävla varmt. Du då?

Det kom en ny båt igår. Fatta, inte en enda av dem kan simma! Ändå gör de färden. Vänta, nu försvann du. Hallå!

Jag är här, Görel!

Görels skarpskurna ansikte – hon började likna sin mormor, till och med mormors mor, fick man säga det, i Emmys huvud flimrade en matriark i sjalett förbi – blev stelt som en tavla i några sekunder, började röra sig igen.

Mamma, är ditt wifi som det ska?

Oroa dig inte för det du. Det är väl därnere vid dig som det är dålig täckning eller kanske överbelastning.

Bilden stannade av igen. En illusion av trögtänkthet. När de börjat videochatta hade Görel propsat på ett program där hon kunde förse sig med kattnos eller kaninöron eller andra knasiga digitala prydnader. Nu var hon så stor att hon skulle rädda världen.
Såklart båtarna är överlastade, svarade Görel.

Som om hon var irriterad över att förklara något, samtidigt angelägen om att upprepa faktum. Flera sjunker ju.
Ändå bara fortsätter allt, mamma. Jag kanske stannar här ett tag till.

En olåt av tjatter och blippanden. Görel med halvöppen mun, mönstrad av tältets eller vindskyddets oregelbundna lampljus. Ansiktet rörde sig inte mer. Tjejen, så duktig du är. Så långt borta. Det var svårt att lägga ner telefonen.
Handen kramade den tills skinnet sved mot skalet.

Emmy funderade på att ringa ett till samtal. Till en annan bonde, Herman. Det kunde vara hur som helst med allt han sade, hon föredrog egentligen att vända sig till folk som det gick att lita på. Men vad gör man inte?

Eller nej, hon skulle inte ringa, det var smartare att hon bara stack dit och frågade.
Backetorps balmaskin var tre år gammal. Alltså modern, stor, och riskabel att ta ut på Trekanten. Det gick att skada underredet på den dåliga infarten, köra fast därnere mot ån eller fastna i algrenar.

Framförallt vore det mycket dåligt att förlora tid och pengar genom att ha sönder maskinen. Men Herman hade en äldre balmaskin som tydligen fortfarande fungerade, när hon nyligen kört förbi på väg till affären hade hon sett den spotta ut vita balar. Den var mycket mindre och lättare än Backetorps. Skulle hon kunna få låna den?

Två balar. Tänk på det.

Det var väl ingen större ordning inomhus på Backetorp nuförtiden när Emmy var ensam med allt och särskilt inte för tillfället när flickorna var borta. Men det var ändå ingenting mot hur Herman hade det.

Farstun var en djungel av jackor och overaller, när krokarna tagit slut hade Herman slagit i spikar längs väggarna. Köket hade varit under renovering ända sedan nollnolltalets mitt, och en doft av odiskade konserver fyllde luften, ravioli, chili con carne, gammal majs.

Kom in, kom in, sade han.

Hon hade hoppats hitta honom ute så att de kunde ha pratat där, men nickade och steg in. Han verkade ivrig och belåten, troligen över besöket, över att få lite sällskap.

I dörrarna inåt huset skymtade mörka allmogeskåp och en träsoffa täckt av ett berg av kläder. Hur kunde en ensam karl ha så mycket paltor?

Det var anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att han inte hade mer än ett par avklippta gamla jeans på sig, visade upp sig som om kulmagen och de solsvedda, fläckiga axlarna var värda att skulptera i marmor.

Ur en tvättkorg av grågrön plast stack en dunge kastspön upp. I ett annat hörn stod avbrutna gipsskivor, hölls på plats av en färgglad dammsugare hon mindes från reklam på teveshop.

Han borde ha tid att renovera klart, han hade avvecklat djuren, brukade säga att det var det smartaste han någonsin gjort, pratade lite om det nu också. Tänk vad mycket man slipper! Men visst, alla gör ju som de själva vill, va.

De satte sig på varsin obekväm stol. Han bjöd inte på någonting. Han hade tittat på teve när hon kom, från
vardagsrummet hördes apparatens röster. Om Europas ihållande högtryck, om värmerekorden, om grillförbudet.
Om foderbristen.

Hör du, sade han. Vi som knappt brukar finnas. Vi är på nyheterna.

Emmy nickade, började lägga fram sin idé. Du vet din gamla småbalspress? Kan jag få ha den? Hyra den? Till Trekanten? För det vanliga, åttahundra i timmen. Ersätter om något går sönder, remmar och sådant.

Herman höjde en handfull av skråmor. Tyvärr, den har jag sålt. Nyligen, faktiskt.

En glimt, förtjust, som om han var glad över den affären eller över att få göra henne besviken, ha makten att göra hennes resa hit förgäves. Kanske bådadera.

Hon var på väg att invända, säga att hon ju hade sett honom bala med den bara häromdagen. Men hon började tänka istället.
Han kanske bara hittade på. Som en förevändning för att slippa hjälpa till? Därute hade han så många apparater att Emmy aldrig skulle kunna känna igen balmaskinen om den var där.

Eller, han kanske hade sålt den och använt den innan köparen kom och hämtade. Eller också talade han sanning. Eller så ville han bara ha den för sig själv.

De studerade varandra. Hans blanka hår behövde klippas, spretade åt alla håll. Hans paus – kanske hade han en särskild mening också med det – fick Emmy att inse att hon naturligtvis varken var den enda som började bli desperat efter foder eller den enda som varit hit och frågat på sistone.

Han var skild sedan länge: hon mindes att Seved hade sagt att Hermans fru stuckit redan första året. Sällan den enes fel att två träter, hade han också lagt till.

Utanför persiennerna fanns bränd gräsmatta och en allé av krokiga äppelträd med bleknade blad. Nyheternas fraser svävade in i det obrukbara köket där luften var både sämre och hetare än ute: Värmerekord. Jetströmmen. Operationer skjuts upp då luften är för varm för att instrumenten ska kunna hållas steriliserade.

Ökad risk för dödsfall.
Allmänheten uppmanas att …

Minns du förra sommaren, frågade Herman.

Emmy nickade fastän hon inte kom ihåg mycket mer av just den tiden än hur hon kämpat på en minut i taget, lika plågad som någon som brutit benet i vildmarken och måste försöka gå hem på det.

Iskallt, utbrast han. Så kallt så jordpäronen fick svart blast av frosten. Man fick ju för fan lov att elda i pannan på midsommar. Så blött så jag körde fast.

Minns du inte det?
Ner till hjulaxlarna i sörjan – jämför det med nu, när backen är rena betongen. Tre förkylningar åkte jag på, den ena efter den andra. Och så snackar de där om global uppvärmning. Inte mig emot, fan, med tanke på hur jag frös förra sommaren så har jag inget emot att slippa göra det nu.

Emmy tvivlade på att förra sommaren verkligen hade varit så kall, men nickade, som om hon fortfarande skulle kunna få låna hans balpress.

Alla de där forskarna som säger att det blir varmare, fortsatte Herman. Vet du att de faktiskt känner varandra?
Att de är vänner som hjälps åt, för att tjäna ihop mera pengar till sig själva?

En förtjust min i hans runda, solbrända ansikte.

Emmy borde ha tackat och gått. Men hon var dränerad på energi, kanske på väg att få värmeslag. Ett pirrande töcken naglade fast henne på den hårda köksstolen. Medan Herman överröstade teven glömde hon sig. Glömde vara tapper, vara jämnmodig, och flöt in i minnena av Seveds död två år tidigare.

Han hade kört ut för att leta efter en grannes hund, en jack russell som jämt rymde. Kunde ju bli påkörd eller råka ut för något vildsvin, så Seved hade varit snäll. Säkert hade han tänkt titta till planteringarna på samma gång.

Året efter resan med Norra, då han och Emmy hade träffats, hade han kalhuggit tjugo hektar och låtit plantera tall och sedan skött röjningarna samvetsgrant, och de där ungträden tyckte han alltid att det var intressant att kika på. De var ju framtiden, investeringen, det man har i skogen, det har man, brukade han säga.

Hon lyssnade inte på Herman som knölade ner ena handen i fickan, slet upp en stor telefon och borrade ner blicken i skärmen, kanske för att hitta något att visa.

När Seved varken kom hem eller svarade i sin telefon så hade Emmy och flickorna gett sig ut. Hon mindes inte om det hade varit varmt eller kallt.

Hon hade bara minnet av högsommargrönskande natur, mossor, blad och barr i grälla nyanser, syntetiska som på en nytryckt reklamplansch.

Hur hon hade gått längs skogsvägen och fått syn på pickupen hans därframme, prydligt parkerad vid dikeskanten. Blåmärkesblå molntäcken skyndade ovanför trädtopparna.

Avtagande sol. Någon hade legat på marken intill den öppna bildörren.

Någon i likadana kläder som Seveds, hade hon tänkt.
Någon med likadant hår som Seved, tunt, rödaktigt.

Gud vad det gick att skrika i skogen. En röst hon aldrig anat att hon haft inom sig. Strax hade flickorna kommit ifatt. Stanna, hade hon skrikit då. Kom inte nära. Titta inte. Såklart de hade tittat ändå, kommit ändå.

Och också de hade börjat skrika. Oupphörligt, till henne, till den hopfallna skepnaden på marken, till Gud, skrikit stammande haranger som bubblade av gråt.

Stora intressen står emot oss. De säger att de tänker på miljön. Men de vill ju för fan att vi ska lägga ner gårdarna, sade Herman. Det är ju vad det innebär. Och de vill ta ifrån oss bilarna. De vill inte ens att vi ska få flyga iväg och vara lediga. Är det ett fritt samhälle, va?

Det var ont om flugor i sommar, till och med hos de som hade djur. Bara två stycken surrade omkring i Hermans kök – stora, svarta. De lät liksom roade. Han slog efter en som landade på hans axel.

Det hade inte gått att hitta boet. Det hade väl varit någonstans därute i markerna, och så hade Seved råkat trampa i det. Jordgetingar. Kunde bli stora som fan.

Märkena verkade vara hur många som helst. I obduktionsprotokollet stod summan: trettionio stick. Många hade gått igenom kläderna.

Seved hade alltså blivit illa stucken, lyckats ta sig tillbaka till pickupen. Där hade han, ironiskt nog med den lilla väskan med livräddande adrenalin inom synhåll, fått en allergisk chock.

Först kvävningen. Sedan hjärtstillestånd. Liggande i det gräsbevuxna, grova gruset. Minst en timme innan
Emmy hittade hans kropp. Väskans blixtlås hade varit en smula öppnat.

Hon vaknade fortfarande flera gånger varje natt med den synen i huvudet. Annat var desto dimmigare. Begravningensklumpiga ritualer.

Körningarna med en skakande Andrea till BUP. Generalized anxiety disorder,hade de förklarat där, förkortat GAD. Lät som gadd, som getingens vapen, som Seveds död. Associationerna gav henne ingen levandes ro.

Känslan av att vara iakttagen varje gång hon färdades genom byn. Att bli huvudperson i en tragedi är att förvisas till en scen utan utgång.

Övertagandet av Backetorp, omställningen till enmansbolag, allt det hade tydligen skett medan hon hade gått omkring och ibland hållit sig i väggarna, i smyg, som någon som försöker dölja sin svaghet, medan hon kämpat för att förbli en fungerande förälder, en som kunde fungera för två och inte tappa det, inte bli en frånvarande martyr eller svajig skrikkärring.

Hon gnodde sig i ögonvrårna, fick tillbaka uppmärksamheten, till Hermans lilla föredrag i det stökiga köket.

Hon borde ha vetat bättre än att gå hit. Vad ligger bakom den där svadan, tänkte hon. Herman är för pessimistisk och cynisk för att ha några illusioner om att kunna få över mig på sin sida. Han inbillar sig inte heller för en sekund att han kan få mig att börja tycka som han. Han talar delvis som på skämt.

Som både en gardering, ifall han skulle möta allvarligt motstånd, och ett tecken på att han inte säger de här sakerna för att argumentera för något, utan rätt och slätt vill platta till mig eller reta upp mig.

… och är alltså årets hittills hetaste dag, hördes från teven.

Herman fnös. Det där bevisar inget. Tittar man bakåt har vi faktiskt haft extremväder många gånger förut. Utan att någon trodde att jorden skulle gå under för det. Eller, folk svalt ju, men det var ju för att de var så fattiga, idag kan vi importera.
Det retliga i hans ögon falnade. Blicken blev osäker.

Ansiktet förlorade sin energi, som om hans hemligheter med ens visat sig vara värdelösa och ointressanta. Han lade armarna i kors. Skakade på huvudet, tittade långt åt sidan. Hans anförande hade nått sitt slut, men utan att han kunnat göra en bra poäng.

Emmy kisade mot honom. Det var inte bara arrogans.
Utan också rädsla.

Herman skulle visserligen tjäna en del i sommar. Kunna ta hutlöst betalt för foder som fått undermålig kvalitet på grund av torkan. Sedan då?

Hon och Herman satt där mittemot varandra. Som om de väntade. På att eftermiddagen skulle bli kväll, att hettan skulle avta.

Hoppas du fick ett bra pris, sade Emmy. För balpressen din.
Herman grymtade något till svar.

Hemma igen, en ny sejdel vatten. Bakom huset hammocken.

Emmy Mahr lade sig där, gungade. Granskade telefonen för att försöka komma bort från det hela. Ingen hade hörts av.
Hon skulle kunna ligga här och gråta en stund. Kanske somna lite och på så sätt få en lång kväll framför sig, använda de svalare kvällstimmarna till nya kalkyler. Sätta siffror på hur många djur som måste bort.

Panik är följden av att stå inför något som inte går ihop och som inte går att ignorera.
En kvinna och två flickor på knä vid en tung kropp i skogen. Fågelsång, brisens gång mellan grenar och blad, dofterna av myr och jord, mossa, alla smaker och lukter järnaktigt förtjockade av vanmakt och skräck.

Var det här allt? Det måste vara fel.

Den korte killen med pagefrisyr som hon serverat lax vid en vändplan i Jämtland. Han som hade ärvt en gård där allt var kvar, till och med farfars meningslösa årsböcker, fulla av darrigt präntade anteckningar om varje dags väder och temperatur, monotont dokumenterat i decennier, killen som blev Emmys karl och som hon fick flickorna med och fick Backetorp.

I filmer och berättelser brukade man sluta ögonen på den som dött. Seveds ögon skulle inte ha gått att öppna även om man hade försökt. De hade varit igensvullna, bullar av hud. Hans ansikte hade sett ut som på ett missfoster.

Kläderna hade stretat i knapparna, kroppen hade svällt bortom vad som går att leva med.

Sluta blunda. Det var en av de där sakerna hon hade för sig att hon eller flickorna ropat till hans livlösa kropp.
Borde hon ropa det igen? Fastän mer i största allmänhet, till omvärlden.
Klockan halv nio kvicknade Emmy till i hammocken.

Det var inte som att sömnen drog sig undan, utan snarare som att livet kraschade tillbaka över henne. Svalungar svischade förbi, uppiggade av den sjunkande temperaturen, övermodigt ivriga att lära sig flyga. Hon reste sig, satte sig igen, kliade sig, rådvill om vad hon borde ta itu med.

Platser som tidigare varit omöjliga att arbeta på skulle nu vara tillgängliga i några timmar.
Himlen ovanför Backetorp skimrade i orange och blåklockeblått.

Skogen dallrade inte längre, hade mörknat något, liksom lugnat sig. Luften var också förändrad. Den hade fått lite av en lättnad.
Nu skulle det gå att dra fulla andetag utan att riskera att bli hes. Hon skulle kunna se sig omkring utan att ögonen rann.

Hon tänkte på Herman, den tölpen, tänkte på Seved igen, den idioten, lämna sprutorna i bilen. Hon tänkte på djuren. På fodret, på framtiden och på att minnet är kort. Ett år, en sommar förrinner.

Aldrig får den sin rätta skepnad igen. Ingen kommer ihåg om det varit varmt eller kallt, torrt eller vått, trots att minnet är nödvändigt för att klara av det kommande, för att överleva. Och minnet behöver stöd. Äkta fakta, ovedersägliga.

Väderappen visade fortsatt hopplöst. Ett låst högtryck.
Sol. Ingen nederbörd. Inte en glimt av barmhärtighet i kommande veckas temperaturer.

Hon öppnade ett tomt dokument i Anteckningar, fipplade med nedbitna naglar. Dagens datum, 30 juli, sedan:

”Inget regn. 34,6 grader. Rekord!”
Mer?
”Försökt hyra balpress.”

Raderade. Istället:

”Skajpat med Cypern. Duktiga Görel!”

Emmy Mahr betraktade den lilla texten. Ett klent luftdrag, nästan synd att det kalla vind, svävade in i den bleknade trädgården. En smetig lukt av brasa. Sådana var förbjudna, men vad bryr sig bränder om det?

Hon var hungrig, stel efter hammockens skumgummi och stålfjädrar. Hon borde ta sig lite kvällsmat, sedan ut och sätta fart. Det där Herman sagt om att torkan gjorde marken hård som betong stämde ju.

Det var säkert bara att köra ut på Trekanten och slå. Nu skulle hon passa på.

Anteckningen i telefonen behövde bara sparas. Årsboken,fick den heta.