Han får Vi:s litteraturpris

Sedan debuten 2003 har Sven Olov Karlssons berättelser oftast utspelat sig i uppväxtens Västmanland.
Men i den senaste novellsamlingen vidgas hans universum.
Nu får han Vi:s litteraturpris för ”stilkänsla och stor berättarglädje”.

Det krävdes 14 års skrivande innan Sven Olov Karlsson debuterade. Som för så många andra begåvade unga skribenter fanns såväl ambition som talang, men själva berättelsen saknades. Livserfarenheten.

– Sedan började det hända saker i verkligheten, konstaterar han lakoniskt där vi sitter i frontlinjen av vårens och vinterns kamp om Bagarmossen i södra Stockholm.

Sven Olov Karlssons pappa fick lungcancer. Följden av ett mångårigt arbete med asbest.

– Det värsta jag kunde föreställa mig hände. Det var han som höll ihop vardagen i familjen. Han fick en mycket dramatisk sjukdomstid, men när jag var mitt upp i det, och var lika förtvivlad som alla är i en sådan situation, då tänkte jag att det här kommer jag att skriva om. Så fort som han hade gått bort satte jag igång.

Resultatet blev romanen Italienaren, modellerad på hans egen fars liv. För att vara en debut är den ett smått häpnadsväckande fullgånget litterärt verk. Karlsson skriver fram en Bergslagsbygd, där – som det hette i en recension – ”tegarna är små, skogarna stora och alla vet allt om varandra”. Huvudpersonens liv sammanfaller med folkhemmets storhetstid, även om de grundläggande knappa livsvillkoren där i välfärdens utkant förblir sig lika. Bilden av en familj, vars centrum imploderar, blir aldrig sentimental. Familjemedlemmarna skildras snarare med ett slags saklig värme. Att romanen inte nominerades till 2003 års samtliga litteraturpriser är en gåta.

I romanen har den äldste sonen lyckats fly hembygden, för det liv han själv vill leva. Ångestfylld inser han att ansvaret för gården kommer att falla på honom när fadern väl är borta. Det var ett öde han delade med författaren. När hans pappa insjuknade hade Sven Olov Karlsson flyttat till Stockholm, för att utbilda sig till journalist.

Några år som pendlande månskensbonde följde, innan han lyckades arrendera ut sina marker. Nu är den lilla släktgården i byn Nyhyttan utanför Norberg omvandlad till familjens fritidsboende.

– Det är ett fint hus, en fin gård, i en fin by. Jag har aldrig övervägt att göra mig av med det.

Men även om Sven Olov Karlsson sedan länge är skriven i Stockholm, så är det Västmanland han skriver om. För många kanske en lite vag del av inlandet. Det har inte samma semestertycke som Gotland, Österlen eller Västkusten. Det äger inte det litterära skimmer som Selma Lagerlöfs och Gustaf Frödings Värmland eller Sara Lidmans och P O Enquists Västerbotten.

Ett landskap mitt i Svealand, men med en mentalitet som storstadsbor skulle kalla norrländsk: ordknapp, självrådig.

– Stadsbor berömmer mig för mina fantastiska skrönor från landet, på landet tycker man att det är bra att jag skriver som det är. Dåligt beteende finns i alla miljöer och samhällsskikt, det blir bara tydligare på landsbygden. Den är glest befolkad, sammanhangen mindre, man ser varandra tydligare. I ett tättbefolkat område är det lättare att välja bort människor, men är man bara tio invånare, då får man dras med varandra.

Frågan var vad man skriver för roman, efter en debut som Italienaren?

I den hade ju Sven Olov Karlsson spelat ut några av sina starkaste kort – sorgen efter sin far, sin egen barndom, hembygden.
Svaret blev: Man skriver fel bok.

– Jag experimenterade och försökte skriva något helt annat, där jag lämnade det självbiografiska och hemmamiljön. Den romanen refuserades.

Han tillägger i samma andetag:

– Och det var rätt.

Sven Olov Karlsson återvände i stället till sådant han kände. Utgångspunkten för den följande romanen Amerikahuset blev ett ungdomstrauma: När han var 14 mördades hans bäste väns storebror.

– Det var inte ett lätt beslut att skriva en roman utifrån den händelsen. Man profiterar ju på någons olycka. Men jag försökte göra det med respekt. Inte som en deckare, utan genom att vända deckarintrigen ut och in.

Amerikahuset var dock mer än namnet på en roman. Det var också den Drottningholmspampiga men bedagade och obebodda kåk som Sven Olov Karlsson i sin barndom hade passerat med skolbussen. Övergivna hus, stadda i förfall, kittlar fantasin – de står där, gåtfulla, tysta, fyllda av förfluten tid. Sven Olov Karlsson bestämde sig för att ta reda på Amerikahusets historia; ett infall som resulterade i hans första reportagebok, Svenska ödehus. I den letade han tillsammans med fotografen Philip Pereira dos Reis upp övergivna byggnader. Med hjälp av intervjuer och arkiv återskapade han husens fascinerade historier.

– Platser som har ett förflutet men ingen framtid talar starkt till alla.

Boken blev en framgång och följdes av ytterligare en på samma tema. Men sedan ville Sven Olov Karlsson tillbaka till fiktionen. Det blev Porslinsfasaderna en krönika över den trassliga familjen Silver och dess auktionsfirma. Romanen nominerades till Augustpriset – och är enligt författaren hans sämsta.

– Det var knapert med arbetsron och den är inte helt lyckad. Jag tänkte att jag skrev underhållningsartad feelgood, medan recensenterna tyckte att det var Lars Norén.

Sedan började det åter hända saker i hans västmanländska verklighet. Den här gången i form av en gnista från en skogsmaskin. En gnista som tände den värsta skogsbranden i svenskt mannaminne. I den torra heta sommaren 2014 bredde branden snart ut sig över 147 kvadratkilometer – eller, för den som föredrar den måttenheten, 21 000 fotbollsplaner – och tvingade 1 200 personer att lämna sina hus. En av dem var Sven Olov Karlsson. I brandröksdiset lastade han in familj och fotoalbum i bilen. Över dem färgades himlen orange; släktgården krympte i backspegeln, prisgiven åt elden.

Gården klarade sig med en hårsmån. För Sven Olov Karlsson var branden emellertid en skärningspunkt för flera av de teman som har återkommit i hans böcker: Eldkaoset gjorde det pedagogiskt tydligt hur globala strukturer får återverkningar i det lokala, i hembygden. Och då inte minst den kortsiktiga vinstmaximerande kapitalismen, som underblåser klimatförändringarna. Skogsindustrin har skapat eldfängda monokulturer, förvaltade av stressade underentreprenörer utan ekonomiska marginaler. Brandberedskapen har i sin tur växlats in mot skattesänkningar, avsedda att få konsumtionssamhället att snurra än snabbare – just till den kortsiktiga kapitalismens fromma.

Det lilla livet, de stora strukturerna. Det beprövade kollektiva gedigna, mot rastlös, samvetslös egennytta. Att inte sätta pennan i det materialet hade varit tjänstefel.

Resultatet blev den mästerliga reportageboken Brandvakten, som nominerades till Augustpriset 2017.

Samma år tilldelades Sven Olov Karlsson Ivar Lo-priset. En välfunnen pristagare, som skriver i samma realistiska tradition som Ivar Lo. Även Karlsson tar den enskildes parti och låter samhällsengagemang genomsyra böckerna, utan att hemfalla åt plakatprosa.

Men av 1900-talets svenska litterära giganter är det inte Ivar Lo som haft störst betydelse för Sven Olov Karlsson. Än en gång får vi återvända till skogarna utanför Norberg och denna gång till en sommarstuga ett stenkast från Sven Olov Karlssons gård. I början av 90-talet köptes den av författaren Lars Gustafsson. För en ung man med litterära ambitioner var det en stor händelse.
– Min pappa gjorde en del jobb åt Lars, klippte gräset och så. Jag räknade ut att han skrev böcker, lånade några på biblioteket och blev rätt starstruck. När jag senare försökte få ut mitt första bokmanus snokade jag upp hans mejladress i Texas och frågade om jag fick skicka det till honom. Sedan var isen bruten, då var vi inte bara grannar längre. Det blev med tiden en fin vänskap. Han var alltid mycket uppmuntrande, alltid rolig och alltid glad. Jag saknar Lars.

Politiskt stod den lilla byns två författare en bit från varandra. Det var inget som störde vänskapen. Men Sven Olov Karlsson ser det som en författares uppgift att påtala orättvisor.

– Det är ju den minst originella spaningen, att Sverige blir allt mindre rättvist. När man växer upp ser man allt som normalt, men med tiden inser man att det var dåligt, ett klassamhälle. En författare får skriva om vad som helst, men om det finns något som inte vill ha ljus på sig, då tycker jag att det är intressant att komma dit med lampan. Det kan vara fattiga lantbrukare som jobbar ihjäl sig eller lägre medelklassjobb, som tidigare var hyfsade, men som nu hör till prekariatet.

I den senaste boken Årsboken får varje månad en novell. Tolv bitar av ett år. Men också bitar som kan sammanfogas till en kalejdoskopisk bild av dagens samhälle. Särskilt de hörn dit uppmärksamhetens ljus sällan riktas. En källarlokal där några äldre uteliggare har funnit skydd. En bröllopsfest där en flicka stängs in i ett rum med sin psykiskt instabile och våldsamme bror. En ung politisk karriärist, som fyller internet med populistiska osanningar. Småbrukaren som är utlämnad åt en osympatisk grannes välvilja.

Sven Olov Karlsson har hittills försörjt författandet genom olika journalistiska uppdrag. Nu ser han dock ett skifte på intäktssidan, där bokskrivandet betalar sig bättre än artiklarna.

– Snart är jag nog författare på heltid.

50-årsdagen skymtar vid horisonten. Det har hunnit hända ett och annat i verkligheten. Hans litterära universum har i Årsboken dessutom börjat att vidga sig något, bortom Västmanlands gränser. Det saknas inte längre berättelser.

Tur för oss.