Suzanne Brøgger: ”Jag var gammal redan som barn”

Om sin ålder vill Suzanne Brøgger inte prata. Men desto mer om kärleken, Knausgård och varför den feministiska kampen fortfarande är så viktig.

Suzanne Brøgger har tillbringat så gott som hela sitt vuxna liv i offentligheten, fotograferad och mytologiserad – och för all del ikoniserad. Nu fyller hon 80, vilket hon inte kunde bry sig mindre om. Åtminstone har hon noll intresse av att tala om saken. 

– Jag kände mig gammal redan som barn, nu är det mer som att jag faktiskt är min ålder. Allt man kan säga om åldrandet är klichéer. Men som min gammelmormor sa: Så länge du kan gå och stå och höra och se ska du vara tacksam. 

Vi träffas i Köpenhamn och det dukas fram små croissanter, karameller, choklad, te och kaffe. Kaffet serveras i kaffekannornas Rolls-Royce, från det tyska märket Alfi. Design är viktigt i Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige. 

Suzanne Brøgger själv har glidit in i basker, stora, markerade glasögon, en scarf runt halsen – hon berättar att det är Hermès, att det är hennes enda märkesscarf och att hon fått den av en grupp spanska journalister på 70-talet – och ett par regnbågsfärgade sneakers. Hennes signum, den extravaganta stilen, håller hon fast vid. Det första hon lägger märke till, och hellre vill prata om än sig själv, är mina ringar. Hon detekterar genast, snabb som en vessla, att det är riktiga ädelstenar.

– Är det där ametist och smaragd? Och den där, vad är det för någon?

Den sten hon pekar på är en rökkvarts. Vi enas om att det är en mycket fin ädelsten och en underbar ring. Jag känner igen beteendet – det är roligare att prata om annat än sig själv, och efter över 50 år i offentligheten föreställer jag mig att Suzanne Brøgger hunnit bli rätt så trött på både frågor och intervjusituationen i sig. Därför talar vi först ett tag om Kairo, där jag bodde som artonåring och där hennes dotter nu bor och arbetar, på UNFPA med kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter – vilket gör att Suzanne Brøgger hälsar på ganska ofta. Hon var där senast i maj och snart kommer barnbarn nummer två. 

Vem har du varit som författare?

– Redan med min första bok, Fräls oss ifrån kärleken, uppstod en offentlig bild av mig som en mycket frisläppt kvinna. Men egentligen arbetade jag på ett väldigt disciplinerat sätt.

Så du menar att det alltid varit stor skillnad på ditt privata jag och ditt offentliga jag? 

– Ja. 

Suzanne Brøgger har redan från start använt det självbiografiska materialet i sitt författarskap. I debuten 1973 argumenterade hon för upplösandet av privatlivet och kärnfamiljen, men i efterhand blev det känt att det enda hon längtade efter medan hon skrev den var man och barn. Ett tydligt exempel på skillnaden mellan det offentliga och det privata. 

Att Fräls oss ifrån kärleken blev så skandalomsusad i Danmark berodde inte bara på innehållet. Kort innan den släpptes spreds två självporträtt där Suzanne Brøgger var naken. De var från början publicerade i den lilla holländska tidskriften SUCK, en erotisk underground-tidning, och illustrerade en självbiografisk våldtäktsberättelse – men danska dagstidningen Ekstra Bladet stal dem och förvandlade porträtten och texten till en helt annan publicering. Det var fotografierna, och boken, som låg till grund för hur den offentliga bilden av Suzanne Brøgger formades.

Något år senare kom Crème Fraîche, och där introducerades läsarna också för den franske älskaren, diplomaten i Bangkok, som sedan återkommit i flera böcker i det drygt tjugofem böcker långa författarskapet. I verkligheten hette han Philippe Baude och träffade Suzanne Brøgger när hon var tonåring och han en bit över trettio. 

Min generation är ju ganska brydd över det där med äldre män som ligger med mycket yngre flickor. Du som skrivit massor om det, vad tänker du om det i dag?

– I alla tider har yngre kvinnor förälskat sig i äldre män. Och vice versa. Det är en naturlig relation. Sokrates skrev om unga pojkar som blev förälskade i sina lärare. Jag har alltid blivit förälskad i människor som varit klokare än jag, som vetat mer än jag och som jag kunnat lära mig något av. Och om det ska bli förbjudet, om det bara ska vara tonåringar som är dumma tillsammans, då är kärlek inte intressant, i min mening. 

Nä, men det är ju intressant för…

– Jag tycker förstås att metoo är bra, många unga kvinnor har blivit utsatta för övergrepp och tidigare har det varit naturligt att man ska finna sig i det och tiga om det. Men man ska tala högt. Det tycker jag. 

Så både och kan få existera?

– I båda fallen handlar det om att det är kvinnorna som ska få bestämma vilka relationer de vill ingå i. 

Du som skrivit så mycket om kärlek, vad har du egentligen lärt dig om kärleken?

– Jag har inte lärt mig så mycket om kärlek. Men jag har lärt mig mycket om världen, och om världens politik. 

Är inte det också väldigt kvinnligt, att studera världen via sina män?

– Jo, men du vet förr, så visste ju kvinnor ingenting. Man var tvungen att lära sig av sina män. Men allt eftersom har kvinnor blivit bildade och mer och mer intressanta. I dag tycker jag till och med att de är mest intressanta. Jag sitter helst bredvid en kvinna på en middag. 

Då hade han ju inte längre något behov av att förföra mig! 

Vi har kommit fram till den punkt där jag inte längre kan hålla mig, utan gör det som jag sett mängder av andra kvinnor göra när de intervjuar Suzanne Brøgger. Jag börjar berätta om mig själv. Varför gör jag det, och varför gör så många andra kvinnor det? Jag gissar att det har med hennes sanningsanspråk att göra, att hon så rakt talat utifrån sig själv, i hela sin karriär, och att det sätter igång en önskan om att förmedla sitt släktskap med henne. Instinktivt vill man – jag – visa att man är av samma sort. Eller är det att man önskar att hon ska ge svar? Kanske är det snarare det.

Jag berättar om romanen jag skriver nu, om att jag var intresserad av vad mitt ex sysslade med, men att han inte ville lära sig om mig på det sättet, och att han aldrig läste en bok.

– Ja, men alltså, nu har jag bott med min dotters pappa i nästan fyrtio år. Och jag har lärt mig så mycket av honom. Men jag säger till honom, du har inte lärt dig något av mig. Och då säger han: man kan inte lära sig något av dig. För han menar att det jag kan är så speciellt. 

Deras romans började som en brevväxling. I flera års tid skrev de till varandra utan några som helst intentioner att bli förälskade. Hon författare, han litteraturforskare. När de inledde sin korrespondens var han till och med gift och i breven diskuterade de mest sitt stora gemensamma intresse för litteratur. 

– I honom fick jag en otrolig läsare. Men efter att han flyttade in hos mig har han knappt läst mig. 

Vi skrattar högt båda två. Och förhoppningsvis inbillar jag mig inte: det är ett skratt i totalt, kvinnligt, samförstånd. Vissa saker bara är som de är, generation efter generation.

Är det sant? 

– Då hade han ju inte längre något behov av att förföra mig! 

Bekännelselitteratur, autofiktion, verklighetslitteratur. De senaste åren har svenska kultursidor debatterat det skrivsätt som Suzanne Brøgger återkommande använt i över femtio år. Är det bra? Är det dåligt? Är det ibland bra, och ibland dåligt? Jag undrar förstås hur hon ser på det, med all sin erfarenhet i ryggen.

När det är kvinnor som skriver heter det bekännelselitteratur, och när det är män som skriver kallar man det för autofiktion. 

– Ja, det tycker jag är så typiskt. Här har du faktiskt en anledning till varför det fortfarande är viktigt med en feministisk hållning och kamp. Detta är ju ett exempel på hur kvinnlig litteratur blivit nedvärderad och så snart en man gör det samma är det Bibeln. 

Tycker du om Karl Ove Knausgård?

– Vissa böcker. Han är en framstående författare, men kanske inte alla hans verk. Tänk dig om en kvinna skrivit det där. Man hade undrat, vad tror hon? Att det är intressant att byta blöja på en bebis, att hämta på dagis? Hur man städar? Det är ingen läsare intresserad av. Så hade det varit om det var en kvinna. Och sedan har jag aldrig förstått hur man efter andra världskriget kan skriva en bok som heter Min kamp.

En konsekvens av Suzanne Brøggers skrivande är att hon förlorat många relationer, och gjort sig ovän med både vänner och familj, samt att det i många år varit svårt att träffa nya människor och möta dem på ett ärligt sätt. Men i slutänden har det varit värt det.

– Jag har alltid velat skriva sant. Och ta reda på vad som är sant för mig, och ta konsekvenser för det. Unga människor i dag vill bli omtyckta och se bra ut. Det är mycket amerikanskt. 

Man måste vara kompromisslös och inte bli orolig för vad den eller den ska tänka. Då är det fel bransch

Vad har du för relation till humor? När jag läste om Crème Fraîche i somras skrattade jag väldigt mycket. Till exempel åt att jaget skryter om sina vaginala orgasmer. Det är en bok helt utan skam.

Suzanne Brøgger frustar till och gör en svepande gest med armen.

– Det gläder mig! Min far hade humor, min mors far hade humor. Så det har varit mitt livs ledstjärna. Vid sidan om musiken alldeles livsavgörande. Och ska man skriva en sån bok … ja, man måste vara kompromisslös och inte lägga band på sig själv eller bli orolig för vad den eller den ska tänka. Då är det fel bransch. Då ska man byta yrke.

För att våga skriva så som hon gjort har hemvisten i Løve varit essentiell för Suzanne Brøgger. Redan i tidiga tjugoårsåldern fann hon lugnet och stillheten på den västsjälländska landsbygden. Det är där hon har skrivit alla sina böcker, och det är där hon också får vara sitt privata jag, fullt ut. Hon gör inte så många intervjuer längre, men säger att eftersom hon alltid har haft många läsare i Sverige vill hon vara generös mot svenskarna. Dock skriver hon fortfarande och i vår kommer en ny roman, Mischling – en frisörs bekännelser. 

Du blev författare i en tid där många fler läste böcker. Och nu pratar man hela tiden om litteraturens död. Hur länge har den diskussionen pågått? 

– Alltid! Så det är inget att vara rädd för. Men det är också en paradox. Å ena sidan påstår man att litteraturen är död, men den vill inte dö. Den lever sitt eget liv, med sina egna små strömningar, små floder som rör sig här och var. Och så länge det dyker upp nya litterära stjärnor – och det gör det ju – hålls litteraturen igång. 

Ur Tidningen Vi #9 2024.

Läs mer:

Elin Anna Labba: ”Livet i Sverige blev ohållbart”

Olga Ravn: ”Rädslan att leva på fel sätt finns kvar”