Olga Ravn: ”Rädslan att leva på fel sätt finns kvar”

Olga Ravns nya roman ”Vaxbarnet” handlar om Christenze Kruckow, som var den enda adliga kvinnan i Danmark att dömas till döden för häxeri. Men även om århundraden passerat så finns mönstren från häxprocesserna kvar i samhället, säger succéförfataren.

Olga Ravn har händerna fulla av chocolate chip cookies. Inte bildligt, såklart, men de båda tygpåsarna hon bär på när vi träffas strax efter elva på Enghave Plads i centrala Köpenhamn är tunga av hembakade kakor. 

Egentligen hade vi stämt möte först om några timmar. Men så kom Olga Ravn ihåg födelsedags­kalaset på förskolan och fick boka om intervjutiden. Hon slår ut med händerna, de som tyngs ned av kassarna. 

– Det är till min sons förskola. De ska fira alla som fyllt år under våren tillsammans. Jag hade tydligen lovat att baka, säger Olga Ravn. 

Att en tvåbarnsmamma bakar kakor till förskolan är inget konstigt. Tvärt om är det väl en urgammal bild av vad en mor gör. Trots det blir jag mot bättre vetande överraskad. Hur går kakbakandet ihop med bilden jag skapat mig av författaren som varit med och ändrat den danska föräldraledighetslagen med sin feministiska käftsmäll till succébok, Mitt arbete, som skrivit om arbetslivet i den Bookerprisnominerade sci-fi boken De anställda, och som de senaste åren ägnat livet åt danska häxprocesser – både på scen och
i bokform?

Olga Ravn skrattar till, och drar den tunga tyg­påsen med kakor högre upp på axeln. 

– Man är många olika saker samtidigt. Nu är jag både författare, dramatiker och mor mitt i småbarnsåren. Allt existerar, säger hon och slår sig sedan för pannan. 

– Nej fucking hell, jag har glömt hans födelsedagspresent hemma! 

Medan Olga Ravn ringer sin man och avstyr krisen med den bortglömda presenten som också ska med till förskolan tänker jag återigen på romanen Mitt arbete. I centrum för boken står författaren Anna som har en tydlig idé om hur moderskap och kärlek går hand i hand innan hon får barn. Men när den nyfödda sonen läggs på hennes bröst efter förlossningen händer ingenting. Den automatiska kärleken uteblir. 

Olga Ravn debuterade 2012 med den hyllade diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Men det var först 2019, när den akut drabbande skildringen av mamman som går in i en förlossnings­depression kom ut i Danmark, som hon blev ett stort namn även utanför de finlitterära kretsarna.

Plötsligt pratade hela landet, detta så liberala Danmark när det kommer till individens rätt att välja men så konservativa när det kommer till jämställdhet och feminism, om föräldraskap. Till skillnad från Olga Ravns andra böcker innehåller Mitt arbete rejält med självbiografiska inslag. Precis som bokens Anna uteblev den omedelbara kärleken när Olga Ravn fick sitt första barn.  

För att förstå skammen vände sig Olga Ravn, så som hon alltid gjort när livet ställer sig på kant, till konsten och litteraturen. Men ingenstans fann hon tröst. Skildringen av den nyblivna mamman som kämpar med kärleken till barnet existerade inte. Innebar det att hon var ensam med känslan? Tvärt om. Efter att boken kom ut har Olga Ravn fått hundratals mejl från kvinnor som känner igen sig. Men framgången har inte varit odelat positiv. Eftersom boken utgår från det egna livet är det många läsare som läst den som helt sann, och trott sig ha fått en direkt inblick i författarens egna känsloliv – inte romanpersonens. Nu har Mitt arbete precis kommit ut i Tyskland, Kanada, England och USA, och i april var Olga Ravn på bokturné i New York. 

Hur har det varit att återigen prata om boken i intervjuer, men den här gången utomlands? 

Olga Ravn säger hej då till sin man, som nu hittat presenten som låg väl gömd bakom byxorna i sovrummet, och tar ett djupt andetag. 

– Alltså, i Tyskland är det ingen bullshit. Där läser man en roman som en roman. Men i USA är det lite mer bullshit. Men jag har lärt mig att sätta en gräns för vad som är privat nu, säger hon och beskriver hur mycket energi som går åt till att förstå hur det sociala samspelet fungerar utomlands när hon nu åkt på turné med boken. 

– Får jag säga ”klitoris”? Får jag säga ”fuck”? Det tänkte jag mycket på i USA. 

En kväll i New York såg Olga Ravn Ibsens pjäs En folkefiende på Brodway. Det var en modern uppsättning med Jeremy Strong från Succession i rollen som doktor Stockmann. Föreställningen var bra, men så mitt i började de sjunga en norsk folksång. Olga Ravn skakar på huvudet. 

– De kunde inte norska alls, utan sjöng på ett sätt som de tror att norska låter. Det var verkligen en påhittad bild av vad något stereotypt skandinaviskt är.  

Och hon vet vad hon pratar om. Nyligen hörde ett lyxigt, amerikanskt magasin av sig och ville att hon skulle skriva en rad texter om ”The North”, Skandinavien. Ja, det lät väl roligt, tänkte hon. Dessutom bra betalt. Men så kom förslagen på ämnena att skriva om: Hur det är att simma i ishavet utanför Tromsø med späckhuggare. Eller rida genom ymnigt norskt snöfall. Eller att vandra under norrsken – kunde det vara något?

Hon skakar på huvudet och drar av ett garv. 

– Det blev det fett nej på! 

Jag har aldrig varit så intresserad av adeln, det är vanliga kvinnors liv som intresserat mig

Och tur var kanske det. För även om Olga Ravns nya bok Vaxbarnet har gjort att hon känner sig djupt förankrad i vår geografiska, nordliga plats har boken lite att göra med en skandinavisk idyll. För det första utspelar sig berättelsen under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal i Danmark. För det andra är det långt ifrån en idyll som målas upp. 

I stället är vägarna som hästarna drar sina vagnar på lortiga, husen kalla utom vid eldstaden, magarna hos de som inte har pengar tomma och kyrkan har sin snara hårt om människornas halsar. Men på det välmående godset Nakkebølle på Sydfyn finns i slutet av 1500-talet både mat och värme. Här bor den ogifta adelskvinnan Christenze Kruckow, inackorderad sedan unga år, för att lära sig sed och bruk. På Nakkebølle finns även den unga kvinnan Anne Bille, som gift sig med godsherren. Historien kunde ha varit slut där. Men det är den inte –långt därifrån. För när Anne Bille ska bli mor går det inte vägen. Alla hennes barn dör. Inte ett enda av de 17 barn hon får överlever. Sorgen breder väg för misstron. 

Är det svart magi i görningen?

Kanske, resonerar Anne Bille, är det en häxa som har dömt henne till olycka. När ännu ett barn dör anklagar hon två pigor för trolldom. Kvinnorna erkänner under press sin skuld, men pekar båda två ut en person som lett den svarta magin och som står i tätt samröre med djävulen: Christenze Kruckow. Hon är den första adelskvinnan som anklagades för att vara häxa i Danmark.

– Jag har aldrig varit så intresserad av adeln, det är vanliga kvinnors liv som intresserat mig. Men eftersom Christenze var adlig finns det mycket källmaterial om henne. Det kan man använda sig av för att få inblick i den tidens liv, säger Olga Ravn. 

Christenze Kruckow är alltså en riktig, historisk person som levt. Första gången Olga Ravn hörde talas om henne var när hon gjorde en radiodokumentär om en häxprocess i Køge, ett litet samhälle strax söder om Köpenhamn. 

Mellan 1608 till 1615 brändes där 20 kvinnor på bål, anklagade för häxkonst. När Olga Ravn började skriva på det som i dag är Vaxbarnet var tanken att utgå från häxprocesserna i Køge. Men hur hon än gjorde funkade det inte. Texten fick inte liv. I radiodokumentären hade hon utgått från mängder med historiskt material, men alltid skrivet utifrån ­maktens perspektiv. 

I romanen ville Olga Ravn nu skriva utifrån ­kvinnornas perspektiv. Men för att göra det behövde hon se på världen på ett nytt sätt. Ett sätt var att läsa de många instruktioner som finns sparade i arkiv. 

– De kan handla om allt från hur du får din ko frisk till hur du kan använda dig av en svala för att stilla någons vrede mot dig, berättar hon. 

En dag satt Olga Ravn på Kungliga biblioteket i Köpenhamn och läste instruktioner ur isländska, historiska arkiv. I en text stod att man skulle röra armen upp och ned. 

– Jag förstod inte vad de menade, så jag ställde mig upp och testade där på biblioteket. Och så insåg jag, det är en dans! Plötsligt kände jag i min kropp en omedelbar koppling till de här människorna, genom tid och rum.

I dagens avromantiserade värld är det nästan omöjligt att föreställa sig magi som något makten skulle frukta. För att förstå hur annorlunda samhället såg ut när Christenze Kruckow levde har Olga Ravn använt sig av tankegods från signaturläran och ­Johannes Keplers idé om ”Music of the Spheres”. 

Varje sak, blomma eller människa är alltså en del av det här ackordet

Signaturläran, en idé från antiken, går ut på att man tror att det finns växter som liknar organ i kroppen, till exempel ska gula blommor bota gulsot. Keplers ”Music of the Spheres” handlar å sin sida om att Gud har skapat universum som består av ett enda stort ackord, och att allt – människor, natur, ting – ska klinga i det tillsammans. 

– Varje sak, blomma eller människa är alltså en del av det här ackordet, men kommer först till sin rätt när man ingår i den större harmonin. 

Olga Ravn ler brett. 

– Jag älskar det! Slår man sedan ihop Johannes Keplers världssyn och signaturläran är det inte svårt att förstå 1500- och 1600-talets tanke om att allt har magisk potential, och även hur lätt det var att skapa en rädsla inför det, säger hon. 

Utifrån de här teorierna började Olga Ravn sedan att skriva om Christenze Kruckow, kvinnan som tre gånger om anklagades för häxkonster. Vid ett av tillfällena bestod anklagelsen i att hon skulle ha skapat ett vaxbarn, ett slags skandinavisk version av en voodoo–docka, och förhäxat en prästfru.

Och det är just vaxbarnet som är bokens berättare, en sorts könlös allvetande berättare som kan röra sig i tid och rum; från gods på Sydfyn till kungens slott, till intima sängkammare hos präster. 

Allt som vaxbarnet vill se, ser vaxbarnet. 

Det är inte första gången Olga Ravn väljer att skriva utifrån en icke–mänsklig berättare. Även i den Aniara-doftande romanen De anställda, om medarbetare på ett rymdskepp, leker hon med vad som är mänskligt och inte. 

Vad är det som lockar i det ickemänskliga?  

– Alltså, jag tror att det handlar om att jag vill undersöka vad som händer med en historia om den inte är skriven från ett mänskligt perspektiv. Vax­barnet kommer inte in i historien med massa minnen själv, eller fördomar. Jag tror att en läsare har lättare att acceptera en annan världssyn om det kommer från en berättare som inte är mänsklig. 

Under min egen läsning av Vaxbarnet återkommer jag gång på gång till frågan om vem som hade anklagats för att vara häxa i dag. Vilken kvinnoroll sticker så mycket i ögonen på majoritetssamhället att häxstämpeln hade legat nära till hands? Men Olga Ravn menar att frågan är fel ställd. 

– Jag tycker att det är mer intressant att fråga sig vem som hade angett häxor i dag. Och om din vän hade blivit anklagad för att vara häxa, vad hade du gjort? Det var ju trots allt fler kvinnor som inte brändes, än som gjorde det. 

Berättelsen om de danska häxprocesserna är lika mycket en historia om de som överlevde, menar Olga Ravn, och hur rädslan för att bli anklagad för trolldom förföljde kvinnor – och finns kvar. 

– I dag blir man inte anklagad för att vara häxa. Men rädslan att bli anklagad för att leva på fel sätt som kvinna, att inte passa in, att bryta mönstren finns i högsta grad i dag, om bara på andra sätt. 

Klockan har hunnit bli strax efter två. Den tallrik med svindyra scrambled eggs som Olga Ravn ätit på caféet där vi suttit är tom. Snart ska hon duka upp kakorna på förskolan. Men det finns en sak kvar som jag måste fråga om. 

För att skriva ett porträtt på Olga Ravn är nämligen en underbar sak – men det är också svårt eftersom hennes verk skiljer sig så mycket åt. Visst finns det en röd, feministisk och vildsint tråd som löper genom alla böckerna. Men till skillnad från många andra samtida författare är varje ny bok ytterst olik den föregående. Utom på en punkt. Samtliga böcker består av världsbyggen, slutna världar som existerar i sin egen rätt. I Mitt arbete är det förlossningsbubblan, i debutromanen Celestine en internatskola på den danska landsbygden, i De anställda ett rymdskepp, i Vaxbarnet en extremt hierarkisk värld. Alla böckerna har tydliga ramar för vad som går och inte. 

Vad är det i världsbyggandet, det så vanliga inom sci-fi-genren, som lockar henne? 

– Jag tror det handlar om att skrivandet är väldigt visuellt för mig. Allt jag skriver ser jag som en bild, men ibland också en smak, eller textur. Då blir det naturligt att jag skapar världar eftersom text för mig är långt mer än bara ord. 

Olga Ravn tänker efter i några sekunder, vrider på ringen på ena fingret. Sedan tittar hon upp. 

– Jag tycker om tanken på att en bok kan vara ett hus, ett rum, inte bara en linjär linje. Allra helst ska läsaren sitta där när boken är slut och undra vad det var bakom den där dörren.

Ur Vi Läser nr 4, 2024

Läs mer av Alba Mogensen:

Claire-Louise Bennett: ”Vi drömmer inte som andra”

Solvej Balle: Jag är fortfarande överraskad av framgångarna