Solvej Balle: Jag är fortfarande överraskad av framgångarna

Några år efter den lovprisade debuten 1986 försvann hon från den danska offentligheten. Nästan fyra decennier senare gör hon sensationell återkomst med en egenutgiven romansvit som får kritikerna att famla efter superlativen. Vi for till Ærø för att försöka förstå fenomenet Solvej Balle.

Det är ett medelålders par som startat pensionatet Aggershøj i den lilla byn Marstal på Ærø. Ön ligger söder om Fyn, drygt fyra timmar från Köpenhamn med bil. Hela våren har det medelålders paret målat och fejat, skrapat tapeter och inrett nytt och fräscht för att locka turister till hotellet.

Nu pekar ägarinnan mot taknocken på det vackra huset. Där står ett årtal skrivet i sirliga guldsiffror.

–1908 byggdes det. Men då var huset ett hem för kvinnor som förlorat sina makar till sjöss, ett änkehem.

Just förlorade liv till havs har alltid präglat den lilla staden Marstal, med drygt tvåtusen invånare. Från hamnen där moderna fiske- och fritidsbåtar i dag ligger har flera skepp genom historien kastat loss för att aldrig synas till igen. Familjer som bott på ön i generationer har ofta historier om söner eller fäder som gått till sjöss utan att återvända hem. 2006 blev det här litterärt stoff när Carsten Jensen, född och fortfarande boende i Marstal, släppte kollektivromanen Vi, de drunknade. I den tecknade Jensen ett historiskt porträtt över en plats där havet var både älskare och fiende, och där män ofta slutade sina dagar med att uppslukas av havet.

Ägarna till Aggershøj pensionat känner till Carsten Jensen väl. Sämre är det med förra årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris.

–Vad sa du att hon hette?

Hotellets ägarinna googlar på Solvej Balles namn. När ett fotografi dyker upp skakar hon på huvudet. Nej, det är ingen hon känner till.

Kanske är det inte så konstigt att hotellägaren inte vet att en av Nordens mest uppmärksammade författare just nu bor en kvart från pensionatet. För även om Solvej Balle länge varit del av en välrenommerad litteraturelit har hennes mediala utrymme varit begränsat. Hon har hållit sig på sin kant ute på Ærø, långt från Köpenhamns sus och dus, och skrivit böcker som för många setts som smal litteratur. Fram tills nu.

2020 kom den första delen i romansviten Om uträkning av omfång ut i Danmark. Och något hände. Böckerna har fått läsare i hela Norden, översatts till 17 språk, hyllats av kritiker och vunnit priser. Under ett författarsamtal i våras konstaterade Karl Ove Knausgård att sviten var ”en stor existentiell upplevelse” som uppslukade honom likt barndomens största lässtunder.

–Jag måste säga att jag fortfarande är väldigt överraskad av framgångarna, säger Solvej Balle med ett snett leende på läpparna, samtidigt som hon slår upp dörren till det vita stenhuset där hon bor och skriver. Här står gräset knähögt och fruktträden är vildvuxna.

–Ett tag försökte jag klippa gräset hyfsat regelbundet, inte låta träden växa sig för höga och plocka ogräset. Men sedan insåg jag att jag vill lägga min tid på att skriva i stället för att tukta trädgården. Så nu trampar jag bara upp en stig och låter gräset vara.

I huset bortom stigen har Solvej Balle bott i 18 år. Till skillnad från männen som går till sjöss i Carsten Jensens romaner trivs hon bäst på land. Men hon älskar att bo med havet runt sig likt en omfamning.

–Jag är en riktig öbo som tycker om att ha ett visst avstånd mellan mig och fastlandet. Min debutroman handlade om en kvinna som fastnar på en öde ö, jag tror inte det är helt en slump.

Vi ska återvända till debutromanen Lyrefugl från 1986, och hur den på sitt sätt kopplar an till romansviten som nu tagit läsarna och kritikerna med storm. Men först vill Solvej Balle berätta om hur överrumplad hon blev när hennes namn ropades ut förra året under galan för Nordiska rådets litteraturpris. En fullständig överraskning.

–Det hela var lite Oscars-aktigt. Vi var alla väldigt uppklädda. Jag var helt säker på att Linn Ullmann skulle få priset, inte jag. Vem får ett pris för en berättelse som inte är färdig?

Solvej Balle, tydligen.

För det var för de tre första böckerna i sviten Om uträkning av omfång – en planerad serie om sju böcker –som hon fick priset. ”Solvej Balle levererar med Om udregning af rumfang ett mästerverk i tiden. Verket är Solvej Balles stora comeback, inte bara till dansk och nordisk skönlitteratur, utan till europeisk skönlitteratur”, stod det i juryns motivering.

På Youtube kan man ta del av Solvej Balles tacktal. Det visar en något överraskad författare som försöker hålla sig till sin fusklapp och som försöker att inte spräcka tidsramen på en och en halv minut (hon lyckas sådär). Att tiden rann iväg för Solvej Balle där på scenen kanske inte gjorde så mycket. Tacktal vid prisceremonier är inte en författares huvudnummer. Balle har fått flera chanser sedan dess att tala om sina böcker i lugnare sammanhang; allt eftersom dagarna och livet har gått vidare, från höst till vinter och nu sommar.

Annat är det för huvudpersonen i Solvej Balles romansvit, Tara Selter.

–Alltså, allt Tara vill är att tiden ska gå. Andra människor kan oroa sig för att dagarna går för snabbt. För Tara är det den högsta drömmen, att den artonde november ska bli den nittonde.

När läsaren möter Tara Selter i svitens första bok är hon 29 år och lever med sin Thomas i en nordfransk by, den påhittade Clairon-sous-Bois. Tillsammans driver paret ett antikvariat på nätet och lever ett stillsamt men gott liv, fullt av kärlek till både litteraturen och varandra.

Så en dag i november lämnar Tara hemmet för en arbetsresa till Paris. Hon kysser sin man adjö och tar tåget från byn, till storstaden. Väl där träffar hon några bekanta, köper ett par böcker som hon och Thomas länge haft span på. Det är en helt vanlig dag som går från gryning till skymning.

Men när Tara vaknar på morgonen har något hänt –och inget alls. Allt eftersom morgonen blir till förmiddag inser hon att något inte stämmer. Är allt inte väldigt likt så som det var i går? Gjorde inte den där hotellgästen exakt det där, fast i går? Tappade han inte en brödskiva exakt på samma sätt?

Jo, tiden har gått i stå. Tara har fastnat i den artonde november (som av en slump är det datum då en av världens mest tidsgrubblande författare, Marcel Proust, dog år 1922).

–Alla runt henne upplever dagen som om det vore första gången, med tron att efter i dag kommer i morgon. Men inte för Tara, hon har hamnat snett i tiden, säger Solvej Balle.

Idén till romanen fick Solvej Balle redan i 20-årsåldern. Då bodde hon i den legendariska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Tillsammans med ett gäng andra bokälskare fick hon gratis sovplats mot att hon passade ägarparets barn, och då och då stod i kassan.

Där hade alla, skulle snart ha, eller hävdade att de redan gjort det, läst James Joyces Odysseus. Så även Solvej Balle.

– Odysseus påverkade mig jättemycket. Den handlar inte om en man som fastnar i tiden, men Joyce behandlar inte tid på ett traditionellt sätt, utan han leker med begreppet. Jag tror att fröet till Taras berättelse började gro redan då.

Ironiskt nog behövde tiden gå innan Solvej Balle kunde skriva böckerna om Tara. 33 år rent av. Först våren 2020, i den ocean av tid som ett coronastängt Danmark skapade, började hon skriva.

–Jag hade en massa olika texter om Tara i vitt skilda dokument, som jag knåpat ihop under åren som gått. Det var faktiskt en sorts lycka att äntligen få sätta mig ner och skriva böckerna.

För Tara Selter blir skrivandet också en form av lycka, eller i alla fall ett sätt att mota bort olyckan. När hon väl förstått att tiden faktiskt gått i baklås börjar hon skriva dagbok – hon gör det för att inte bli galen:

”Det otänkbara är något vi bär med oss hela tiden. Det har redan inträffat: vi går omkring och är osannolika, vi har stigit ut ur ett moln av otroliga sammanträffanden. Man skulle kunna tro att denna vetskap kunde göra oss åtminstone en smula rustade inför mötet med det osannolika. Men det är uppenbarligen tvärtom”, reflekterar Tara när hon precis insett att tiden mycket riktigt har stannat upp.

–Man kan tycka att tid är en basal sak. Att vi borde kunna leva våra liv på ett annat sätt än … att bara ta en dag efter nästa dag, en timme efter nästa timme. Men det blir snabbt uppenbart hur svårt det är att leva ett ”normalt” liv när Tara inte kan följa med i den framåtrörelse som finns inneboende i tiden, och som är en stor byggsten i livet.

Efter att ha fastnat i den tidsficka som stavas

18 november kan Tara Selter inte längre skapa minnen tillsammans med andra människor. Allt som hon delat under en dag, händelser, intryck, känslor, är glömt dagen därpå. Medan hon längtar efter sin man Thomas saknar han inte henne – i hans värld har Tara bara åkt till Paris för en kort affärsresa. Det blir snabbt väldigt ensamt.

–Under skrivprocessen har det blivit tydligt för mig hur viktigt det är att skapa gemensamma minnen med andra människor för att livet ska kännas meningsfullt. Rycks den möjligheten bort kan tillvaron kännas väldigt ödslig.

Samtidigt talar vi ofta om att vi vill att tiden ska stanna upp och att livet går för fort. Finns det inget positivt med Taras situation?

–Jo. På ett sätt är hon helt fri. Fri att göra vad hon vill, bete sig hur hon vill, behandla människor som hon behagar. Men det är ju inte en självvald frihet. Mer än något annat liknar hennes situation ett utanförskap.

Man kunde, aningen fördomsfullt kanske, tänka att en romansvit på sju böcker om en kvinna som stannat i tiden, nästan helt utan dialog, skulle komma från en tillknäppt och stram författare. Så är inte fallet. Solvej Balle är nyfiken, snabbpratande, gestikulerande, yvig. Trots det blir jag överraskad när en mening om kvantfysik övergår i att handla om Bill Murray.

–Jag hade gått runt med idén om en kvinna som fastnar i tiden i fem år när Måndag hela veckan kom 1993. Har du sett den? Filmen handlar om en självcentrerad tv-reporter som fastnar i tiden den andra februari. När den kom blev jag helt sänkt. De hade snott min idé!

Hon skrattar högt.

–Men, sedan insåg jag att det kanske ändå var lite olika typer av berättelser.

Ja, det finns ju många filmer om människor som fastnar i tiden, men då handlar det ofta om att de ska syna sin moral eller sina handlingar och bli bättre människor. Först då kan de återvända till ”rätt tid”. Men så är det inte i din berättelse?

–Nej, att Tara har blivit kvar i den artonde november är bara något som hänt. Hon kan inte lösa det genom att ändra på sitt liv eller sitt beteende. Det hon förstår, allt eftersom, är hur ogärna hon vill göra ett klimatavtryck här på jorden. Hon ser sig som ett monster som brukar jorden om och om igen, men utan att kunna ge något tillbaka.

Solvej Balle tar en klunk av det tunna örtteet som hon har kokat.

–Jag är själv en väldigt politisk person. Det finns inte mycket av mig i Tara; det självbiografiska har jag redan avhandlat i andra böcker, men Taras önskan om att skydda jorden är vi två om, säger Solvej Balle och reser sig ur fåtöljen.

–Oj, redan halv elva. Vad säger ni, ska vi åka ner till vattnet? Vi har en väldigt fin hamn här i Marstal.

Vi går ut i det knähöga gräset, passerar rönnen som snart kommer bära frukt, och en enorm rosmarinbuske. När fotograf Åsa Sjöström undrar hur Solvej fått rosmarinen att växa till sig så väl, lyser författaren upp.

–Jag tror det är klimatet här ute på ön, det är väldigt bra för örter. Vill du ha ett knippe med dig hem?

Några minuter senare kliver vi ur bilen. En smal landmassa sträcker sig ut i vattnet, det är sand och sten format som ett halvt ”s” ut i havet. Badhytter i olika färger står utplacerade i perfekt solläge.

–Den röda där har varit med i National Geographic, säger Solvej Balle och pekar på en badhytt med halmtak.

Efter tre timmar har jag fått svar på nästan alla mina frågor. Utom en, kanske den man inte får ställa. Men jag gör det ändå. Vet Solvej Balle vad som har hänt Tara?

–Nej, inte exakt. Jag har mina aningar. Men berättelsen är ju inte slut ännu. Fråga mig igen när jag har satt punkt för den sista delen.