Claire-Louise Bennett: ”Vi drömmer inte som andra”

Efter blott två romaner lyfts hon fram som ett av den engelskspråkiga litteraturens stora framtidshopp. Vi följde med Claire-Louise Bennett till Møn och en av Nordens minsta men mest kompromisslösa kulturfestivaler.

Det finns mycket som är komplicerat med Claire-Louise Bennett. Vi tar och börjar i det enkla: Hon älskar auberginer. Både i hennes debutroman Damm och i uppföljaren Kassa 19finns grönsaken med.

”Jag har alltid varit väldigt fängslad av auberginer, av att de är så åtsmitande klädda i blänkande skottsäkert mörker”, reflekterar den namnlösa huvudpersonen i Kassa 19. I Damm placerar berättaren auberginer i fönsternischen i det lilla huset långt från civilisationen där hon bosatt sig, och slås av hur grönsaken får henne att längta efter att måla stilleben.

Den annars så allvarliga författaren spricker upp i ett stort leende när jag undrar vad det är som drar så mycket med den mörklila grönsaken.

– Du är den andra personen som kommenterar det här, säger Claire-Louise Bennett och skrattar. Min amerikanska redaktör undrade samma sak för några veckor sedan. Men varför älskar inte alla auberginer?

De är så vackra, nästan lite valaktiga i sin form, och har en så mjuk textur inuti. Det finns något litterärt med auberginer, tycker jag.

Att just Claire-Louise Bennett ser något ”litterärt med auberginer” förvånar egentligen inte. Den engelska författaren, uppvuxen i arbetarstaden Swindon men bosatt på Irland sedan 20 år tillbaka, är så förvånande i sig själv att jag känner mig beredd på vad som helst efter att ha läst hennes två romaner.

Vi ska återvända till författarskapet, det som faktiskt är ganska komplicerat. Men auberginerna engagerar fortfarande.

– Varje gång jag befinner mig på ett museum söker jag upp sektionen med stilleben – du anar inte hur ofta auberginer faktiskt porträtteras! Och där framför tavlan är det som om något både lugnt och melankoliskt öppnar sig inom mig.

Claire-Louise Bennett har en nära relation till konst. Man kan nästan säga att det var en tavla som räddade hennes skrivande för några år sedan. Efter succédebuten Damm och innan fröet till Kassa 19 hade såtts led hon av svår skrivkramp. Allt hon skrev blev dåligt, ren horseshit, som hon säger själv.

En dag efter ännu ett misslyckat skrivpass gick hon in på Reina Sofía-museet i Madrid. Tavla efter tavla passerade förbi. Men framför surrealisten Dorothea Tannings tavla Eine Kleine Nachtmusik, föreställande två flickor i en lång, rätt skrämmande korridor som ser ut att vara på väg att smälta bort, hände något.

– Det var som att jag vaknade igen. Alla de impulser, känslor och förmågan att se världen som jag saknat i mitt skrivande återvände. Jag gick hem genom Madrid och satte mig sedan ner och skrev, äntligen gick det igen.

Texten som Claire-Louise Bennett skrev på hotellrummet i Madrid blev till novellen Fish Out of Water som publicerades på det lilla Milano-förlaget Juxta Press 2020. I berättelsen samtalar hon direkt med flickorna på tavlan, och för även ett fiktivt samtal med konstnären, Dorothea Tanning.

Att samtala med konstnärer och författare i ett stängt utrymme, så som en roman till viss del kan vara, är genomgående i Claire-Louise Bennetts författarskap. En stor del av Kassa 19 består av just det, om än i monologform.

Hon ska snart få berätta hur hennes hyllade och experimentella roman föddes. Men, först vill hon ha en kopp presskaffe och sträcker sig efter mockabryggaren som står på spisen i den danska författaren Elsa Gress gamla stenhus från 1800-talet, som nu gjorts om till författarresidens.

– Ska vi sitta ute? frågar hon. Det är ju så fint i trädgården.

Vi befinner oss på ön Møn i Danmark. Platsen är känd för sin vilda natur. Här finns några av Europas äldsta kalkklippor som bildades för cirka 145 miljoner år sedan, och som nu stupar bländvita rätt ner i havet vid området Møns Klint.

Men det är inte för klipporna som Claire-Louise Bennett har kommit hit.

Sedan 2000 arrangeras varje år Verdenslitteratur på Møn, en liten med välrenommerad festival som har samtalet i fokus. Stjärnor som Günter Grass, Haruki Murakami och Karl Ove Knausgård har gästat ön.

Och festivalarrangörerna har lyckats boka en stjärna i år igen när Claire-Louise Bennett är festivalens huvudgäst. Under två dagar ska hon intervjuas inför publik i en gammal saftfabrik från 1800-talet som gjorts om till samtalsscen. Sedan debuten Damm som kom 2015 har Claire-Louise Bennett blivit en av Irlands mest framstående nya litterära röster. Hon har jämförts med James Joyce och Emily Dickinson, nominerats till både The Dylan Thomas Prize och till det prestigefulla The Goldsmiths Prize som varje år delas ut till en författare som ”bryter formen eller utökar romanformens möjligheter”.

Och nog gör Damm och Kassa 19 just detta. Som sagt: Det är inte helt enkelt.

Claire-Louise Bennett slår sig ner i korgstolen ute på verandan. Två röda pelargoner blommar ännu, trots frostnätter. Hon tänker efter länge innan hon svarar på hur Kassa 19 kom till.

– Det var både helt plötsligt och väldigt långsamt. Jag hade vetat länge att jag ville utgå från tre bilder, men hade haft jättesvårt att förstå hur de skulle hänga samman.

Bilderna som hon talar om är dessa: Lucy Honeychurch i Florens vid floden Arno (från filmen Ett rum med utsikt), en man som hängt sig i ett träd i en dal i norra England och en skolflicka som ritar i slutet av sin skolbok.

– Det fanns något brännande i alla de här bilderna, något som satt fast i mig. Men jag försökte skriva om dem i flera år utan att lyckas. Men när pandemin stängde ner hela Irland kunde jag inte göra något annat och gick djupt, djupt in i texten. Och så plötsligt, med fokus och tid, såg jag sambandet, säger Claire-Louise Bennett.

Jag består av många delar.

Den som har bråttom kan kanske fortfarande ha svårt att se sambandet. Kassa 19 är en bok som kräver tid från sin läsare, men får den det känns läsningen som ett 5 000-bitarspussel man lyckats lägga klart.

Romanen börjar i ett ”vi” som sitter under ett träd i utkanten av ett bostadsområde och läser. Efter hand klarnar det att vi:et egentligen är ett jag, en ung flicka från en arbetarklassfamilj som läser sig igenom det lokala biblioteket, och slukar orden med stor fascination:

”Vi vill ha en bok. Jo, vi vill ha en bok nu och vi ville ha en bok då. Vi gick till biblioteket till exempel och vande oss snart av med att låna massvis med böcker, eller hur. Jo. Jo. Jo, det gjorde vi.”

Claire-Louise Bennett har varken läst eller sett Sagan om ringen. Min delvis seriösa, delvis skämtsamma fråga om det finns något av Gollum i berättarens dubbla syn på jaget går över huvudet på henne.

Men visst, medger hon, det finns absolut en dualitet som hon ville skildra med vi-perspektivet.

– Jag spenderar ganska mycket tid ensam, och jag känner ofta att jag består av många delar. Visst, jag är min egen person, men jag är också en produkt av alla som har kommit före mig. Så att skriva i ett ”vi” är ett sätt att erkänna att jag är sammansatt av många olika saker.

Vad kan du skildra med ett vi, som inte går med ett jag?

– Jag tycker att man kan vara lite mindre övertydlig, lite mindre självcentrerad. Det känns luftigare, mindre bekännande och mer lekfullt att skriva i ett vi.

Det finns en likhet mellan hur Claire-Louise Bennett pratar och hur hon skriver: En andhämtning, snabbt och sedan långsamt. I ena stunden kommer orden i en strid ström. I nästa tar det uppåt en minut av tankeverksamhet innan hon svarar.

I ett liknande tempo breder språket i hennes två romaner ut sig. Men, protesterar Claire-Louise Bennett, att säga att hon har en tydlig litterär röst är dumt.

– Som ung författare får man ofta höra att man ska hitta sin röst. Jag tycker det är problematiskt: rösten förändras ju beroende på vad jag talar om! Vore det inte jättemärkligt om min röst i texten var densamma hela tiden? I stället för att uppmana nya författare att hitta sin röst tycker jag att vi ska uppmanas att våga variera oss.

I Kassa 19 och i debuten Damm, boken som handlar om en namnlös kvinna som flyttar ut i skogen, är det kanske mer en ton och en tematik som finns i båda.

Kvinnans hus ligger i en glänta, inte alltför olik den där Elsa Gress hus ligger och där vi nu sitter. Nära huset i romanen finns en damm som huvudpersonen ofta besöker, och som boken även fått sitt namn från.

Det är svårt att inte tänka på Henry David Thoreaus Walden när man läser Damm. Men om Thoreau ville leva medvetet och innerligt suga märgen ur livet vill huvudpersonen i Damm nog mest förstå sig på det. Romanen är skriven som en lång monolog där kvinnan reflekterar om allt från märket på sin spis till alkohol, sex och tillvarons mening.

Och politik, förstås.

I arbetet med Damm tänkte Claire-Louise Bennett mycket på hur vår boendesituation påverkar oss. Både konkret i vardagen men även i vårt sätt att tänka och,
i det här fallet, att skriva.

– Till exempel, säger hon, ta den experimentella författaren Ann Quinn. Hon tillbringade mycket tid i sängen och på platser som var väldigt högljudda. Det märks i hennes sätt att skriva. Hon har en väldigt stark fenomenologisk fantasi och beskriver alltid ljud, tillstånd och konsistenser på saker i sina texter.

Hur påverkar det huvudpersonen i Damm att hon flyttar ut i skogen?

– Det är lättare att tänka i skogen eftersom det inte finns samma yttre inflytande som det finns i staden. Det gör att hennes tankevärld vidgas och att hon blir mer uppmärksam. Dessutom betyder det mycket för hennes förmåga att skriva att hon över huvud taget har ett hem, den tryggheten. Det har jag själv inte alltid haft.

Här har vi kommit fram till en kärnfråga för Bennett: klass. Vid första anblick kan Damm och Kassa 19 tyckas som böcker upptagna med intellektuella samtal med författare, filosofer och konstnärer. Men bakom textens yttersta lager gömmer sig en stark politisk röst.

Hon talar gärna, och mycket, om allt från bostadsbristen på Irland till Margaret Thatcher, Brexit och sin egen uppväxt med fabriksarbetande föräldrar.

I en intervju med tidningen The Guardian från augusti 2021 slog hon tydligt fast:”If there was a revolution, I’d be there.” Det står hon fast vid.

– Vi har ett jättestrikt klassystem i England. Det syns överallt i samhället: i skolan, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i privatlivet. Och är du uppvuxen i arbetarklassen i England som jag i högsta grad är, då är det nästan omöjligt för dig att lämna den, säger hon.

Vinden drar i de höga bokarna som omger oss. Men Claire-Louise Bennett tycks oberörd av kylan. Hon är kanske van. Irland är trots allt inte ett tropiskt land. Det var ett aktivt, och högst politiskt, val för henne att lämna England för Irland strax efter millennieskiftet.

– Som den första i min familj hade jag tagit examen från universitetet. Men när jag kom hem till Swindon efter examen var allt precis som innan. Jag satt fast i min klass: i sättet jag tänkte, var och talade. Så jag emigrerade till Irland. Där tänkte alla bara: ”Jaha, hon är från England.”

Men innan Claire-Louise Bennett flyttade hann hon jobba några månader i en kassa i en mataffär i Swindon. Hon hade precis tagit examen i litteraturvetenskap och satt nu och skannade varor för att få pengar. Kassa 19 har fått sitt namn från den tiden.

– Du måste förstå, säger Claire-Louis Bennett, att komma från arbetarklass gör något med dina drömmar och förväntningar på livet. Du är inte van vid att säga: ”Nej jag vill inte skanna folks matvaror eller städa efter människor.” Länge visste jag inte hur man sa nej till något alls, men sedan började jag läsa.

Vad har böcker och skrivande betytt för dig när det kommer till drömmar?

Claire-Louise Bennett sitter tyst länge. Hon tänker. Som sagt: en andhämtning. Sedan nickar hon.

– Böcker gav mig förmågan att drömma större och att känna mer. Genom att läsa och skriva förstod jag att livet var större än bara pengar. Det är väldigt osäkert ekonomiskt att arbeta som författare också, men det är ett liv jag har valt, inte något som har tilldelats mig, säger Claire-Louise Bennett.

Och flickan under trädet, hon i början av Kassa 19, skulle nog hålla med om litteraturens kraft:

”När vi vänder blad föds vi på nytt. Lever och dör och lever och dör och lever och dör. Gång på gång. Och det är precis så det ska vara. Det är så man ska läsa. Ja. Ja. Vända blad. Vända blad. Med hela sitt liv.”

Ur Vi Läser #2 2023.