Stefan Einhorn: ”Jag visste inte om jag älskade mina barn"

De var på väg att ge upp flera gånger. Men till slut skrev far och son Einhorn en bok med avstamp i pappa Stefans dåliga föräldraskap. Handbok i (miss)lyckat föräldraskap blev också ett tidigt ”dödssamtal” där en livslång hemlighet kom i dagen.

Einhorns hejar på AIK och jag på det rivaliserande Hammarby. Vi pratar om fotboll, hockey och fansens lojalitet. Händer det att folk byter lag? Snabbt hopp till frågan om vad som är livets mening. Stefan Einhorn har fördjupat sig i meningen med livet i böcker, föreläsningar och tv-program. Nu sammanfattar han svaret med det judiska begreppet ”tikkun olam”, att reparera världen genom att göra gott för andra. Han säger att det knappast kan bli fel, vare sig man tror på Gud eller inte.

Att intervjua far och son Einhorn är som att färdas på en krokig skogsväg, man följer med i svängarna, hoppar till i gupp och bromsar för rådjur. Ibland hakar de i varandra, ibland är de oense. Som när jag frågar hur det gemensamma skrivandet av Handbok i (miss)lyckat föräldraskap började.

– Vi satt hemma hos dig, säger Stefan.

– Nej, vi var hos dig, säger Michael.

– I din bar, fortsätter Stefan.

– Det var en köksö, inte en bar. Men det var definitivt här.

”Här” är platsen där vi sitter nu, med kaffe och bakelser vid det stora vardagsrumsbordet i våningen där Stefan Einhorn bor. Och oavsett hur det började blev det en bok.

– Jag tänker att det är en intressant konstellation, en pappa och en son som pratar med varandra. Det finns många böcker där man pratar om en förälder som inte finns kvar på den här jorden, säger Michael.

– Som är död helt enkelt, fyller Stefan i.

– Det här är ett lite för tidigt dödssamtal, säger Michael.

– Bara lite för tidigt?

– Jäkligt för tidigt.

Stefan är läkare och professor i molekylär onkologi och har bland annat skrivit bästsäljande Konsten att vara snäll. Michael är tv- och filmproducent, programledare och sportkommentator. Handbok i (miss)lyckat föräldraskap är Stefans sjuttonde bok och Michaels första. En jättekonstig bok, enligt Stefan. Svår att genrebestämma. Förlaget paketerar den som en fackbok i psykologi, men det är inte en helt rättvisande bild. Visserligen varvas studier med exempel på hur föräldraskap kan gå fel, men en stor del av boken är också samtalen mellan Michael och Stefan, där deras relation skärskådas.

– Jag fick skälla ut pappa lite, vi fick prata om vår relation, vi tog reda på fakta kring temat och vi hade kul.

– Det var en möjlighet att få hänga med Micke. Min pappa lärde mig en hel del när jag jobbade nära honom och jag ville förmedla något liknande. Sedan visade det sig att jag lärde mig lika mycket av Micke som han av mig.

Premissen är lika tydlig som brutal: Stefans dåliga föräldraskap.

– Det är hans frånvaro som är kärnan. Även när han var närvarande kroppsligt kunde han vara borta själsligt. Han kunde sitta runt bordet vid familjemiddagar och försvinna i tankar.

I boken beskriver Stefan sig själv som en ”vresig och frånvarande” pappa.

– Jag trodde att jag skulle sitta på golvet och leka med klossar och att jag skulle längta hem till barnen varje dag. Men jag kände mig fjättrad av dem. Jag ville forska och göra andra grejer. Det är tråkigt att säga det, men jag tror att det var så.

Det är väl inte helt ovanligt med frånvarande fäder som fokuserar på sin karriär?

– Du har säkert rätt, men det är inget man pratar om, säger Stefan.

De håller sig genomgående till ett ”tvärtom-perspektiv” med exempel på hur man på olika sätt saboterar en relation. Michael säger att det är deras expertis.

– Det var trösterikt att se att man kunde vara en ännu värre förälder än jag var, säger Stefan och fortsätter:

Och det verkar som om folk är intresserade. Flera som har läst den säger att det fick dem att prata med sina barn eller föräldrar på ett annat sätt. Det är möjligt att folk känner en längtan efter att ha såna här samtal.

Det tog tre och ett halvt år att komma till punkt. Dels för att annat kom emellan, dels för att Michaels irritation på sin pappa i perioder blev honom övermäktig. Stefan frågar honom om processen var helande.

– Jo det tycker jag. Jag var arg och irriterad för att jag inte förstod dig, men nu kunde vi prata mer öppet. Jag kunde ställa tuffa frågor och få svar.

Mycket berättas med humor och i en lättsam ton. Men när det blir allvar blir det djupaste allvar. Efter ungefär halva boken har Michael fått nog av det skojfriska och skriver att de inte klarar av att ta itu med sina egna smärtpunkter. Så småningom leder det fram till det allra svåraste, det som Stefan skriver när bara några sidor återstår: ”Det var min stora hemlighet, att jag inte visste om jag kunde älska, att jag inte visste om jag älskade mina barn.”

– Jag kunde säga det för jag att jag är trygg i kärleken till mina barn nu. Men det var väldigt jobbigt att skriva och jag hade aldrig sagt det till någon. Jag ville ha mina barn och jag gillade dem, men jag visste inte om jag älskade dem. När jag skickade de sidorna till Michael visste jag inte alls hur han skulle reagera.

– Jag upplevde ett lugn när han skrev det. Jag blev inte ledsen. Mycket föll på plats och det var skönt. Jag hade grubblat över hans frånvaro och varit så arg och nu förstod jag bättre.

De söker båda förklaringar till Stefans tvivel kring förmågan att älska i en annan far- och son-relation, den mellan Stefan och hans pappa Jerzy Einhorn, läkare, professor i radioterapi och Förintelseöverlevande.

– Han var en portalfigur i mitt liv. Jag längtade alltid efter honom, beundrade och älskade honom. Hela min karriär byggde i början på att jag skulle komma närmare honom. Så blev det också. Men som barn upplevde jag inte att han älskade mig.

– Pappa sökte ständigt bekräftelse från farfar och det kändes som om han fortsatte med det även när farfar gick bort.

– Han var inte heller speciellt närvarande.

– Farfar erbjöd dig en kvart om dagen.

Vad gjorde ni då?

– Vi kunde spela pingis, fotboll, åka till kiosken.

Var det en bra kvart?

– Nej, det var det väl inte. Det kan finnas bättre kvartar. Men han blev en fin och kärleksfull vuxenförälder. Och sedan var han borta.

Det finns alltid hopp. Så också för Stefan Einhorn, som har blivit en bra vuxenförälder, det är de båda överens om – formulerat med kärleksfullt gnabb.

– Pappa är mer närvarande, han checkar in med oss och söker mer kontakt.

– Du uttalar dig så försiktigt.

– Han är mer intresserad och gillar att hänga med oss.

– Jag blir inte förbannad på er längre. Aldrig. Ska jag behöva påminna dig om det?

– Om att du aldrig blir arg på mig? Nej, du blir inte arg eller vresig. Idag lägger du dig platt.

Ur Tidningen Vi #7 2024.

Läs mer:

Böckerna som guidar dig till svenskarnas favoritresmål

Anna Rosling Rönnlund: ”Lärdomen? Att livet kan förändras snabbt”