Sommaren 1967: Sex, droger och drömmar som gick i kras

I slutet av 1960-talet kom horder av ungdomar till San Francisco för att njuta av The Summer of Love – en hippie-happening med sex, LSD och rock’n’roll. 2017 firade stan 50-årsjubileumet, men frågan är om man verkligen räknat rätt?

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi:s julinummer 2017.

Den 13 maj 1967 strömmade Scott McKenzies förföriska låt San Francisco för första gången ur radiohögtalarna i miljontals amerikanska tonårsrum.

Det var ett inbjudningskort, förklätt till hitsingel:

If you’re going to San Francisco
Se till att du har några blommor i håret
Du kommer att möta vänliga människor där
Över hela landet
En sån märklig vibration
Människor i rörelse

100 000 ungdomar OSA:de ”ja” till denna inbjudan och reste, rymde, rusade till San Francisco när skolorna slutade i början av juni.

Hundra tusen!

Det är som om hela Gävles befolkning plötsligt skulle få för sig att samtidigt flytta till Gamla stan i Stockholm.

Det kallades The Summer of Love – kärlekssommaren – och är en myt som nu börjar skärskådas: vad var det egentligen som hände?

Haight-Ashbury. En stadsdel i San Francisco, uppkallad efter en tämligen ordinär gatukorsning – men också ett namn laddat med magi. Det var hit alla ville. Här låg epicentrum för 60-talets ungdoms- och motkultur. Det var härifrån världen skulle räddas, med hjälp av LSD, fri kärlek och rockmusik.

Haight-Ashbury var österländsk filosofi och psykedeliska droger; det var Jimi Hendrix och Janis Joplin; det var kravlöst sex, barfota­dans och kollektivboende. Det var under ett par år ett optimistiskt, kaotiskt experiment utan motstycke i amerikansk efterkrigshistoria.

Haight Street i dag är en turistfälla, kantad av vackra, viktorianska trähus – painted ladies – med tinnar och torn. Några väggmålningar här och var, ett gäng ekologiska kaféer och ett par krimskramsaffärer med tibetanska smycken påminner om det som hände här för 50 år sedan. I gathörnen hänger håglösa neo-hippies med sina hundar och försöker återskapa en stämning som dog för länge, länge sedan.

Jag försöker föreställa mig hur det såg ut här under The Summer of Love 1967: Tusentals ungdomar är ute på gatorna och i parkerna. Vrålande rockmusik hörs från en gratiskonsert i en park några kvarter bort; folk dansar extatiskt i timmar. Den anarkistiska gruppen The Diggers delar ut gratis mat och kläder till hungriga och frusna hippies. En protestsångares munspel ylar från ett litet kafé. En gammal tant försöker ta sig fram till sin affär för att köpa det nödvändigaste, men misslyckas och vänder hem. Handeln med marijuana och LSD sker i stort sett öppet – liksom mer eller mindre avancerade sexuella övningar. Varken bilar eller bussar kommer fram, och många affärer har bommat igen.

I mitten av 60-talet inträffade ett slags vaktavlösning inom den amerikanska motkulturen.  50-talet hade tillhört The Beat Generation, med förgrundsfigurer som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs. De var litterära, cyniska, klädde sig i svart, lyssnade på jazz och hade på olika sätt erfarenheter från andra världskriget.

Men 1964–65 uppträdde en ny typ på arenan: hippien. En färgglad, utlevande, optimistisk typ som lyssnade på psykedelisk rockmusik och hade blommor i håret. Och som hade ett annat krig att förhålla sig till – det i Vietnam.

Beatpoeterna hade hållit till i North Beach i centrala San Francisco, men området hade blivit attraktivt och dyrt och hippiefolket sökte sig därför en bit bort, till Haight-Ashbury, kvarter som hade lämnats att förfalla och där man i mitten av ­60-talet kunde bo billigt.  

Här hyrde ”blomsterbarnen”, som de kallades, stora lägenheter där man levde kollektivt i grupper som kallades ”tribes” (stammar), ett uttryck lånat från den amerikanska ursprungsbefolkningen. Sexet var fritt och drogerna var lätta att få tag på. Arbetsfördelning och beslutsfattande i vardagliga spörsmål skedde i kollektivistisk anda. Om någon av gruppens medlemmar råkade få barn var skötseln av barnet hela stammens ansvar.

Litet instick I: Ronald Reagan blev guvernör i Kalifornien 1967 och han gillade inte hippies. Så här sa han vid en presskonferens: ”Hippies klär sig som Tarzan, de har samma frisyr som Jane och de luktar som Cheetah”.

Kul, Ronnie.

(Det som var jobbigt för Ronald och hans fru Nancy var att deras två barn var hippies i hemlighet. Men de kunde förstås inte leva ut sina lustar förrän de blev myndiga …)

Men det är något halvdant med det pågående 50-årsfirandet av The Summer of Love. Alla jag talar med säger nämligen en och samma sak: den egentliga kärlekssommaren inträffade 1966! Om vi framför oss ser stjärnögda ungdomar med blommor i håret och konstant kontakt med kosmos, då snackar vi -66.

Hippien var då fortfarande en hyfsat lokal företeelse, Haight var ännu inte överbefolkat, de hårda drogerna lyste med sin frånvaro. I parkerna gratisspelade Janis Joplin, Jefferson Airplane och Grateful Dead, band som vid denna tid var helt okända utanför San Francisco.

På Fillmore West och Avalon Ballroom arran­gerades konserter där den psykedeliska ljusshowen var minst lika viktig som musiken. Affischerna som gjorde reklam för konserterna blev en konstform i sig, ett slags provkarta över hippie-erans estetiska komponenter: art nouveau, österländsk ornamentik, popkonst samt influenser från den amerikanska ursprungsbefolkningen och den viktorianska eran. 

Folk som jag snackar med får något vått i ögonen när de berättar om hur stämningen sommaren -66 präglades av värme, harmoni och samhörighet. Detta berodde förstås delvis på att folk ville vara snälla, men ingen kan förneka att LSD hade ett finger med i spelet, drogen som kan framkalla känslor av himmelskt välbehag (men som också kan snedtända – och då väntar timmar av helvetessyner, skräck och ångest).

Även om det i dag kan vara svårt att förstå, är det ett faktum att det på 60-talet fanns människor, många människor – välutbildade, fullt friska – som på allvar trodde att världen skulle bli en mycket bättre plats om alla tog LSD. Det här var inget fnissigt, självurskuldande drogskämt, utan en intellektuell hållning, något som togs för sant.

Vänd det etablerade samhället ryggen, ta droger, ratta in den nya våglängden

En annan faktor som inte går att bortse från när man talar om 1960-talets känslotemperatur är Vietnamkriget. Varje amerikansk man över 18 år kunde när som helst få en inkallelseorder. Så kom det sig att den här bubblande känslan av naiv snällism kom att blandas med en ständigt närvarande skräck över att behöva åka till ”Naam”.

Visst, man kunde vägra – och många gjorde det. Men priset för den sortens civila olydnad var skyhögt.

Så, om nu 1966 var den riktiga kärlekssommaren, varför firas 50-årsjubileet då i år?

En orsak är att det var först våren 1967 som de nationella medierna i USA förstod vad som var på gång i San Francisco. Stora magasin som Newsweek och Time gjorde reportage från hippiekollektiven, på Monterey Pop Festival eldade den rätt okände Jimi Hendrix upp sin gitarr och blev i ett slag världsstjärna, hippien som typ blev både ideal och driftkucku – och plötsligt riktades all (väst) världens (unga) blickar mot den gamla kaliforniska guldruschstaden. 

The Summer of Love -67 blev omedelbart myt, ett slags varumärke som lever sitt eget liv.

Preludiet utspelade sig i januari, då minifestivalen The Human Be-In arrangerades i Golden Gate Park. Dit kom tusentals representanter för de olika motståndsrörelser som bildats under början av 60-talet: medborgarrättsrörelsen, som kämpade för afroamerikanernas rättigheter; fredsrörelsen, som framför allt frodades på universiteten, och så hippierörelsen som experimenterade med droger och försökte hitta ett alternativt sätt att leva. För första gången samlades nu alla dessa människor, likartade, men med olika ingångsvärden, under samma flagg. Och det var här som psykologen och drogförespråkaren Timothy Leary såg ut över den månghövdade publiken och yttrade sitt klassiska ”Turn on, tune in, drop out!”, det vill säga ”Vänd det etablerade samhället ryggen, ta droger, ratta in den nya våglängden”.

Och i början av juni arrangerades alltså Monterey Pop Festival – ”alla rockfestivalers moder” – med klassiska framträdanden av bland andra Janis Joplin, Otis Redding och Jefferson Airplane, vilket gjorde att San Francisco plötsligt klev fram som rockmusikens huvudstad i världen.

Litet instick II: Märkligt nog kom de milda hippiesarna och mc-busarna i Hell’s Angels bra överens. Bandet Grateful Dead anlitade t ex alltid Angels som säkerhetsstyrka under sina konserter. ”Hippies beundrade Hell’s Angels för att de stod utanför samhället och gjorde sin egen grej. Angels gillade att vara med hippies för att de hade droger och för att det fanns gott om unga tjejer bland dem”, säger f d polismannen Frank Reed.

Okej, 100 000 kids kom till San Francisco. Hur skulle det ordnas med sängplatser? Mat? Dusch och toaletter? Stadens svar var: ”Det är inte vårt problem.”

Man säger till mig att det fungerade hyfsat några veckor in i juni. Det var trångt, skitigt och obekvämt, men stämningen var ändå uppåt. Men framåt juli började det att spåra ur. Hårdare droger, amfetamin och heroin, kom in i bilden, liksom våld, rån och prostitution. De idealistiska hippie-pionjärerna lämnade stan och flyttade ut på landet. Kvar fanns knarket och en hel massa vilsna skolungdomar.

Haight-Ashbury avfolkades i slutet av augusti när skolorna skulle börja igen. Det skulle ta flera decennier innan stadsdelen hämtade sig.

Den 6 oktober drog en märklig begravningskortege fram längs Haight Street. På en bår låg en skäggig ung man och strax bakom följde en överdimensionerad kista, buren av ett stort antal sörjande. Installationen kallades The Death of Hippie. Man gav upp. The Summer of Love slutade i moll. Drömmen hade gått i kras.

Som någon sa: ”Det var över innan någon hade fattat vad det var som hände.” 

Fyra som var med under Summer of Love

Läs mer:

Den 6 april 1974 – dygnet som förändrade musikhistorien

Kan droger hjälpa mot depression?

Är tantra nästa folkvåg efter yoga?