I somras drabbades tantrafestivalen på kursgården Ängsbacka i Värmland av ett covidutbrott. ”Femhundra sexgalningar som knullar runt i skogen”, sa upprörda röster. Samtidigt ökar intresset för tantra i Sverige. Vad är det som lockar?

En gång var jag ihop med en kille som föreslog att vi skulle åka på en kurs i tantrasex på Ängsbacka. En månad senare var jag singel. Utan erfarenhet av tantrasex. Nu var visserligen relationen på upphällningen, men inte ens i ett bra förhållande skulle något kunna få mig mer avtänd än den där kursen.

Jag vet inte vad det är med mig men tio år senare är jag ihop med en annan man som åker på sin första vistelse på Ängsbacka. Det är ingen tantrakurs, mer en bred festival för nyandligt nyfikna, men ändå. Jag vägrar följa med. Fördomar, rädslor … vad det än beror på, skriker hela min kropp att det där inte är något för mig. Han åker trots allt, och veckan hemma är svår. Jag undrar vad han gör. Går han in i något sextält och släpper loss? ”Blandad bastu” varje kväll verkar dom ha. Vad innebär det? Kommer han åka på tantrasexkurs nästa gång?

Jag är rejält skeptisk till new age-kulturen men samtidigt dras jag återkommande till sökande typer i mina relationer. Tantra har kommit på tal vid många middagar och jag har lärt mig att ta några rejäla tuggor av laxen och räkna till hundra för att inte gå in i långa diskussioner om vad ”hitta kärleken inom sig” egentligen innebär.