Den 6 april 1974 – dygnet som förändrade musikhistorien
Den 6 april 1974 vann ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo och Björn Skifs erövrade förstaplatsen på Billboardlistan i USA. Musikjournalisten Ika Johannesson – född samma historiska dag – kartlägger dygnet som lade grunden till det svenska musikundret.
Lyssna på artikeln
Den 6 april 1974 vann ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo och Björn Skifs erövrade förstaplatsen på Billboardlistan i USA. Musikjournalisten Ika Johannesson – född samma historiska dag – kartlägger dygnet som lade grunden till det svenska musikundret.
Mamma låg i den lilla blå manchestersoffan och tittade på nyheterna när vattnet äntligen gick. Hon hade gått nästan en vecka över tiden och var otålig. Morfar hade ringt varje morgon de senaste dagarna för att höra sig för om något hänt, till slut hade mamma irriterat fräst att det inte blir något barn. Jag var efterlängtad, deras första. Mina föräldrar stuvade in sig i sin knallgula Fiat 600 och körde till Sahlgrenska.
Precis 32 minuter över midnatt, tidigt på morgonen den 6 april 1974, föddes jag. Med navelsträngen tre varv runt halsen, mörkblå och glansig. Livlös. Mamma hann knappt reagera när läkarna rusade iväg med mig.
”Lever hon?”, ropade hon till pappa som sprang efter.
Ungefär samtidigt som jag kvicknade till i Göteborg så gick de fyra medlemmarna i ABBA och lade sig på The Grand i Brighton. Det hade varit en lång och oroväckande eftermiddag med repetitioner i Brighton Dome. Bandet med den förinspelade bakgrundsmusiken hade krånglat, Waterloo lät inte alls så pampig som den skulle. Men ljudteknikerna hade lovat att ordna till det. Kvällen ägnades åt att fira Agnetha Fältskogs 24-årsdag med champagne.
I Benny Anderssons dagbok, som senare publicerades i Expressen, noterar han att han steg upp klockan 10 på tävlingsmorgonen efter att ha sovit i tio timmar. På gott humör och i bra form. Han åt ingen frukost, men det i sig var inget ovanligt. Att komma till final hade han och låtskrivarpartnern Björn Ulvaeus siktat på i flera år. Eurovision Song Contest var ett av få sätt att få ut sin musik i världen och nu var det äntligen upp till bevis.
– Vi ville utomlands tidigt, för vi tyckte att vi skrev lika bra låtar som till exempel The Hollies. Det kändes så. Inte lika bra som Beatles, för det gör ju ingen, säger Benny Andersson när jag möter honom i hans studio på Skeppsholmen i Stockholm.
Men trots managern Stikkan Andersons förlagskontakter var det ingen som var intresserad av att spela in låtar av två okända killar från ett land långt upp i norr. Det var först när duon började samarbeta med sina flickvänner och göra poplåtar på engelska som de insåg att de var något på spåren.
– Frida och Agnetha skulle ju ha kommit in i bilden tidigare om vi hade haft någon hjärna, men det hade vi inte då. Vår första inspelning var People Need Love. Bra, tyckte vi, lika bra som Hollies.
Men det tyckte inte publiken. Låten parkerade sig förvisso länge på topplistan i Sverige och låg bra till i Beneluxländerna. Den kom till och med ut i USA, på Playboy Records av alla bolag, men gjorde inte så mycket väsen av sig.
1973 hade ABBA tävlat i svenska Melodifestivalen med Ring ring, men hamnat på en neslig tredjeplats (duon Malta vann med Sommar’n som aldrig säger nej), så nu hade de revanschläge. För att säkra att ingen skulle glömma deras framträdande hade de specialbyggt en silvrig stjärngitarr åt Björn och ordnat spektakulära scenkläder, designade av Inger Svenneke.
– Björn kunde inte ens sitta ner i bussen för kläderna var så tajta, men vi ville att folk skulle lägga märke till oss. Vi hade jätteknasiga kläder när vi gjorde Ring ring också, men de här var faktiskt fina, berättar Benny.
Klockan 14 var det dags för genrep. Det här framträdandet var viktigast av allt, det spelades in och skickades ut till jurygrupperna i Europa som bedömningsunderlag. Benny Andersson minns att oron låg kvar för bakgrundsmusiken, men att han också var rädd för att Agnetha och Frida inte skulle sjunga tillräckligt bra.
– För en av dem kunde nerver spela in ibland, jag säger inte vem det var. Så kunde det vara, men inte då. Och bandet lät så starkt som det skulle. Det kändes väldigt bra.
Lättade bytte de om och gick och åt middag.
I Stockholm var producenten och låtskrivaren Bengt Palmers jetlaggad. En vecka tidigare hade han blivit uppringd mitt i natten av det amerikanska skivbolaget Capitol Records med beskedet att Hooked on a Feeling med Blue Swede tagit sig in på förstaplatsen på Billboards Hot 100-lista, som första svenska artist någonsin. Topplistan som dateras den 6 april.
– Jag fick kasta mig på ett plan och åka till Los Angeles för att smida planer för hur vi skulle lansera Blue Swede i USA, säger Bengt Palmers i dag.
Han fick åka själv, trots att skivbolaget helst ville ha bandets frontman med. Björn Skifs vilade hemma hos sina föräldrar i Vansbro, överansträngd och sjukskriven efter en lång turné med musikalen Godspell. Skifs minns hur han tog emot samtalet från USA i logen på Västerås teater.
– Skivbolagsbossen på Capitol Records, Al Coury, ringde och nästan skrek i luren: Varför är ni inte här?! Jag hade knappt tagit in att låten låg i topp. Allt var helt overkligt, säger Skifs i dag.
Vid den här tiden var det fortfarande stort om en svensk låt gavs ut i Skandinavien eller Nordeuropa. Storbritannien var svårt. USA nästan ouppnåeligt. Få svenska artister hade släppts i USA och bara ett par hade tagit sig in på topplistorna.
Första svensken på Billboardlistan var Siw Malmkvist. 1964 nådde hon plats 58 med låten Sole Sole Sole, en duett med den italienske sångaren Umberto Marcato. Fem år senare låg Ola & the Janglers på plats 92 med Let’s Dance.
Så när Hooked on a Feeling snabbt började klättra uppåt under våren 1974 var det en stor sak.
Låten skrevs av den amerikanska kompositören Mark James, som också ligger bakom Elvis-klassiker som Suspicious Minds och Always on My Mind. Hooked on a Feeling framfördes först av landsmannen B.J. Thomas 1969, men det var britten Jonathan Kings version som producenten och låtskrivaren Bengt Palmers råkade höra när han var i London och såg Top of the Pops på hotell-tv:n. Han fastnade direkt för reggaerytmen och ”ooga-chaka”-introt.
Framför allt så kunde jag inte begripa, hör de inte vad jag hör?
Bengt Palmers hade redan som ung producent gjort sig ett namn genom att nosa upp internationella hitlåtar som han arrangerade om för att passa den svenska publiken. Han presenterade låten för Björn Skifs, som började spela den live ute i folkparkerna med bandet Blåblus. Men i ny energisk kostym med körer och blås.
– Jag var inte särskilt förtjust i den först, men vi märkte snabbt att folk reagerade starkt när vi spelade den, säger Björn Skifs.
Den släpptes på singel i Sverige under senvåren 1973 och blev direkt etta på Tio i topp.
Men Bengt Palmers hade högre ambitioner. Han var helt övertygad om att om någon låt han producerat skulle funka i USA, så var det denna. Eftersom han var anställd på skivbolaget EMI så erbjöds den amerikanska motsvarigheten Capitol Records första tjing. Men de tackade nej. Bengt Palmers kunde inte tro sina öron.
– Jag blev förbannad och ledsen. Framför allt så kunde jag inte begripa, hör de inte vad jag hör?
I vredesmod postade han singeln till alla andra amerikanska skivbolag, ungefär 25 stycken, och till slut nappade ett. Men när Capitol fick nys om det så ändrade de sig och skrev kontrakt.
Nu toppade låten tre av de viktigaste listorna i USA; Billboard, Cash Box och Record World, och hade sålt i en miljon exemplar, det var ofattbart. I Los Angeles hade Bengt Palmers fått i uppdrag att så snabbt som möjligt ordna låtar till ett helt album.
Sömnig hällde han upp en kopp kaffe och satte sig framför tv:n och rattade in SVT1 för att titta på sina vänner.
ABBA var tillbaka på Brighton Dome igen strax före klockan 21. Det fanns inga ordentliga loger i den över hundra år gamla konserthallen, utan alla tävlande trängdes med varandra backstage. Stämningen var spänd. ABBA tog sin tillflykt till en skrubb där de följde sändningen tillsammans med de jugoslaviska artisterna. Benny minns att framträdandet gick bra. Trots att han spelat live så många gånger fanns det alltid en liten oro att något skulle gå fel, att man skulle glömma en textrad eller ton. I sin dagbok skriver han hur hans skalle susade, både före, under och efter att de spelat, att han hade segervittring, men att konkurrensen var hård. Framför allt holländska Mouth & MacNeal var ett hot, även Olivia Newton-John som tävlade för Storbritannien.
– Jag minns att jag tog av mig jackan. Men när Finland gav oss fem poäng krängde jag på mig den igen. Vi hade chansen, vi kunde vinna. Björn kände likadant för han sprang och hämtade gitarren.
När det stod klart att ABBA tagit hem vinsten med Waterloo och blivit de första svenskarna att vinna Eurovision Song Contest sprang de mot scenen. Stikkan Anderson var först upp för att ta emot priset, men både Björn och Benny stoppades av vakter. Det är låtskrivaren som prisas och på den tiden var det ovanligt att artisterna skrev sina egna låtar. Benny lyckades smita förbi, men en snopen Björn blev kvar på golvet.
– Sedan skulle vi spela igen, det var roligast av allt. Men det lät nog inte så bra, då var det lite hej och hå. Men det fick duga.
Efter tv-sändningens slut vid 23:30 var det presskonferens med hundratals fotografer och journalister. Då tar en reporter från SVT ner segerstämningen något. I ett numera klassiskt klipp säger Ulf Gudmundson:
”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra, det här året gjorde ni en schlager om hur 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt”, och sträcker fram mikrofonen till Anni-Frid Lyngstad och Stikkan Anderson.
Benny Andersson skrattar.
– Det är det jag minns bäst från det minglet. Det måste väl ha varit kulmen på proggen på något sätt, eller hur?
En lång natt av champagne och fest avslutades, passande nog, i Napoleon-sviten på hotellet, där gänget tog en sista skål innan de bäddade ner sig vid halv fem-snåret.
Mamma hörde att ABBA vunnit genom den lilla radiotratten som var kopplad till sjukhussängarna på den tiden. Nyförlöst orkade hon inte gå ut i allrummet där det fanns en tv. Pappa däremot hade blivit bjuden på middag hemma hos min mormor och morfar i Vasastan i Göteborg för att fira min ankomst och skyndade hem för att se sändningen.
Ända sedan jag kan minnas har jag fått höra att jag är född på samma dag som ABBA vann i Brighton. Kanske på grund av att jag föddes in i ett väldigt musikintresserat hem. Pappa spelade piano och sjöng i lokala popband och skickade in låtar till Melodifestivalen i flera år i slutet av 60-talet. Mina föräldrar drev rockklubbar i Haga och Gamla Nordstan. Det drällde av skivor, kassetter och rullband hemma. Trots att proggen dominerade musikscenen i Göteborg i mitten av 70-talet och till viss del även mammas och pappas skivsamling så hade de, till skillnad mot sina mer vänsterorienterade vänner, inget emot ABBA.
– Det var bra låtar. Det är ju det viktiga, säger pappa i dag.
Insikten kom i bilen. Björn och jag tittade på varandra och sa att nu gäller det
Det är lätt att glömma hur avskydda ABBA var av vänstern och den svenska musikrörelsen, som ansåg att de stod för allt som var förkastligt med kommersiell musik. Dagen efter vinsten handlade många av tidningsrubrikerna om pengar, hur mycket ABBA stod i begrepp att tjäna. Givetvis med svar på tal från den alltid stridbare Stikkan Anderson som levererade syrliga citat om högt skattetryck.
På söndagsmorgonen vaknade ABBA till en flod av gratulationstelegram; från Vallentuna kommun där paren bodde, Kungliga flottan och många andra. Benny Andersson hade såklart blivit glad av vinsten, extra glad när han gick och hämtade ut 140 pund som han vunnit hos en bookmaker genom att satsa på ABBA som vinnare, men det hade inte riktigt sjunkit in. De riktiga lyckokänslorna kom långsamt.
– Jag minns det tydligt, vi blev hämtade i fina bilar och körda upp till London, där skivbolaget ordnat ett jätteparty med hundratals människor. Insikten kom i bilen. Björn och jag tittade på varandra och sa att nu, nu gäller det att börja jobba. Om vi tycker att vi har jobbat innan så är det full fart som gäller.
Han ler vid minnet. Efter 50 år har detaljerna kring det mesta av den kvällen bleknat, men just den känslan i bilen är fortfarande stark.
Hemma i Sverige låg trycket på Blue Swede från skivbolaget i USA. En miljon sålda singlar ger ett intresse som man måste ta vara på. De ringde och tjatade på Bengt Palmers, du måste få hit bandet! Men Blåblus, som bandet hette i Sverige, hade en hel sommar inbokad i folkparkerna och Björn Skifs vägrade släppa allt och flyga till Kalifornien.
– Vi hade haft så mycket glädje av folkparkerna i alla år, jag tyckte att vi måste göra rätt för oss. Det var kanske lite naivt och inte så smart. Men det kändes bra i hjärtat, säger han.
Bengt Palmers suckar.
– I min värld var det självklart total galenskap att tacka nej. Men det var andra tider då.
När den svenska glesbygden var avklarad så bar det till slut av till USA för Blue Swede. I september landade de i Los Angeles och började repa i Capitol Studios, klassisk mark där artister som Frank Sinatra och Beach Boys huserat. Vad bandet inte var beredda på var att Capitol städslat en manusförfattare och regissör som skapat en färdig show åt dem.
– De styrde ut oss som vikingar. Med skinnkläder, hjälmar och sköldar. De hade till och med byggt ett vikingaskepp som lyckligtvis var för stort för att ta med på turné. Det var otroligt fånigt, vi ville ju vara ett rockband, säger Björn Skifs.
Men det var bara att dra på sig paltorna och ge sig av ut på vägarna. Det var först när bandet kom tillbaka från ett par veckors sväng i mindre städer som de fick spela på en riktig klubb; The Starwood i Hollywood. Då hände å andra sidan något. Cher gled in tillsammans med sin dåvarande pojkvän Gregg Allman i The Allman Brothers. När Blue Swede skulle spela deras version av hennes hit Half-Breed hoppade hon upp på scenen och sjöng med.
– Vi blev väldigt förvånade, hon var ju en legend i våra ögon. Det är synd att det inte fanns en fotograf i närheten för det hade varit väldigt kul att ha kvar, säger Björn Skifs.
Det blev en turné till, följande vår, med spelningar främst på nöjesfält. Under långa bilfärder mellan städer i Kanada började bandet tappa geisten. Allt var för sent, publikintresset var svagt, trots att Blue Swede faktiskt haft ytterligare en låt på topplistan, Never My Love, som nådde sjunde plats. När de satt på färjan på väg till en spelning på Newfoundland så fantiserade de om att kapa den och tuffa hem över Atlanten.
Efter turnén splittrade Björn Skifs bandet. Han säger att det var ett lätt beslut.
– Jag insåg att vi varken var musikaliskt eller mentalt redo för USA eller världen. Vi saknade helt enkelt den kapaciteten. Jag har aldrig haft något vemodigt tänkande kring att det hade kunnat hända något mer kring oss.
Vinsten i Eurovision Song Contest blev inte den direkta biljetten till framgång som Björn och Benny hade hoppats på. Det gick bra i Europa, men inte i Storbritannien och USA, som var det enda som räknades för duon. Det förutsattes att Eurovisionvinnare var one hit wonders och det togs märkliga singelbeslut från skivbolagshåll. Sedan spelade ABBA in Mamma Mia. Och SOS. Och Dancing Queen,som blev den andra svenska låten att toppa Billboardlistan. Resten är, som man säger, historia.
I vårt hem gjorde det första ABBA-albumet entré när syrran fick Voulez-Vous på köpekassett. Hon var blond så hon fick såklart vara Agnetha när vi mimade till låtarna. Rödbrunhårig fick jag surt acceptera Fridas roll. Alla ville vara Agnetha på den tiden. Pappa lånade tidigt hem två VHS-spelare och startade en omfattande kopiering av hyrfilm som gagnade hela grannskapet (och som bör vara preskriberad i dag). En av de första filmerna han fixade till oss var ABBA: The Movie, Lasse Hallströms mockumentär inspelad under ABBA:s succéturné i Australien 1977, som syrran och jag kollade gång på gång.
När jag visade den för mina tonårsbarn nyligen så överraskade jag både dem och framför allt mig själv med att börja gråta under några av konsertscenerna. Det är bara så satans bra; låtarna, framförandet, allt. För även om jag själv tidigt drogs till tyngre musik och inte har ägt ABBA-skivor förrän i vuxen ålder, så har jag, precis som de flesta i min generation, marinerats i ABBA-musik hela livet. Alldeles oavsett födelsedatum och vad jag tycker om saken så ligger ABBA i mitt DNA.
Hooked on a Feeling upptäckte jag mycket senare. Gissningsvis när regissören Quentin Tarantino tog med den i sin magnifikt musiklagda kultfilm Reservoir Dogs 1992. Och då återupptäcktes den även av övriga världen. Sedan dess har ”ooga-chaka”, eller gorillakören som bandet kallar den, dykt upp i en mängd filmer, tv-serier och framför allt reklam för allsköns olika produkter genom åren. Bengt Palmers berättar att den just nu används för att sälja psoriasismedicin åt läkemedelsbolaget Novus.
– I’m hooked on a feeling, du kan sälja kokain eller blöjor, vilka tjänster som helst, med en sådan slogan, säger han.
Jimmy Page drog igång riffet till Whole Lotta Love, allt exploderade. Det var magi
Trots att de alla ville slå utomlands intygar Benny Andersson, Bengt Palmers och Björn Skifs att det inte fanns någon rivalitet mellan ABBA och Blue Swede på 70-talet, bara välvilja.
– Vi var helt fokuserade på att göra så bra musik som möjligt, vad andra höll på med påverkade inte oss. De var våra vänner och vi tyckte att det var roligt för dem, säger Benny Andersson.
– Frida och jag stalkade ju Blue Swede när de åkte till Amerika. Vi åkte dit och bodde på Sunset Marquis med dem och hade väldigt kul.
Det var en resa som Bengt Palmers aldrig kommer att glömma. Dels för att Blue Swede spelade i en hel vecka på Disneyland i Anaheim, vilket i sig var absurt, men främst för att Benny en dag frågade om Bengt ville följa med och se det brittiska rockbandet Led Zeppelin på L.A. Forum. Han får fortfarande gåshud när han tänker på den kvällen.
– Det är det bästa jag någonsin har sett. När de kom in för extranumret och Jimmy Page drog igång riffet till Whole Lotta Love, allt exploderade. Det var magi.
Benny Andersson håller med.
– Det var en fantastisk spelning. Min första reaktion när jag kom in var att L.A. Forum är stort och att det var totalfyllt med marijuanarök, det var vi inte vana vid.
50 år senare är ABBA ett av musikhistoriens mest framgångsrika band. Hooked on a Feeling toppade Billboardlistan en gång till, när låten användes i succéfilmen Guardians of the Galaxy 2014. I dag har den streamats 630 miljoner gånger på Spotify.
Själv blev jag musikjournalist och har i drygt 25 år bland annat rapporterat om det svenska musikundret. För att vara ett så litet isolerat land, med så pass få invånare, producerar Sverige oproportionerligt många band och låtskrivare i internationell toppklass. Det finns givetvis många skäl till det. Men antagligen hade allt sett helt annorlunda ut om vi raderar den där aprildagen.
Björn Skifs firar 50-årsjubileet genom att göra det han gjort under våren, stå på scen på Rondo i Göteborg, med långköraren En värld av Skifs. Därför blir det en bättre middag tillsammans med Bengt Palmers först dagen efter. Vad gäller ABBA är det flera projekt igång. SVT sänder en stor gala från Cirkus i Stockholm med hemliga artister på själva jubileumsdagen. ABBA-museet har byggt om Waterloo-utställningen. Förfrågningar ramlar in från hela världen. ABBA-medlemmarna kommer inte medverka någonstans.
Men hur ska Benny Andersson fira då? Frågan får honom att skratta.
– Inte alls. För oss var den dagen bara en början. Men det känns fint att ha varit en inspiration för andra som hade ungefär samma förhoppningar. Vi visade att det var möjligt.
Ur Tidningen Vi #3 2024.
Läs mer:
30 år sedan Cobain dog – Christian Daun missionerar fortfarande
Johan Norberg: Spotify fick mig att tappa lusten att skapa ny musik