Recension: Våld och ensamhet bland Stockholms brevbärare

”En bisarr fars”, skriver Vi:s recensent om Hans Gunnarssons nya bok Den smala lyckan. I elva noveller följer läsaren ett gäng brevbärare i Stockholm  – där våld, ensamhet och hemligheter härjar.

Den smala lyckan
Noveller
Författare: Hans Gunnarsson
Förlag: Albert Bonniers

Hans Gunnarsson tillhör våra flitigaste författare. Sedan debuten för snart trettio år sedan har han gett ut femton böcker och skrivit flera filmmanus – bland annat har han dramatiserat Jan Guillous berättelser om tempelriddaren Arn. I bokform speglar han vardagslivets kusliga sidor med träffsäkert sinne för detaljer.

Genom åren har han fått särskilt beröm för sina noveller. I sin nya bok, Den smala lyckan, flätar han ihop elva sådana till en sinnrik berättelse om ett gäng brevbärare i Stockholm.

Med ett undantag är de män. Några av dem befinner sig i manlighetens utmarker. De våldtar, stalkar sina ex, köper sex. Andra kämpar mest bara på. De lider av bisarra tvångsbeteenden, trasslar till det med knasiga kvinnor, överges av partner som växer ifrån dem.

Låter det övermåttan dystert? Det är det inte. Gunnarsson har sinne för komik. Och jag sympatiserar med hans brevbärare trots deras brister.

Den enda kvinnan bland dem, Sirkko, blev kallad ”fläskfia” och ”feta kossa” i skolan utan att någon sa ifrån. I en tid när kränkningar inte är lika okej längre, reagerar hon irrationellt genom att ringa P1 och gå med i SD. Henne var det ingen som försvarade, så varför blir det sånt väsen nuförtiden för minsta lilla? Jag känner med henne, och med Bogdan som saknar impulskontroll och stjäl folks post. Serievåldtäktsmannen Pim-Pim är den enda i gänget som det inte går att gilla alls, men texten skipar en grym rättvisa i hans fall. 

Jag imponeras av hans förmåga att måla upp deras tillvaro som en bisarr svart fars

Brevbärarna har en bokklubb. För några av dem öppnar litteraturen dörrar. Gunnarssons sätt att beskriva just det, känns lite väl undervisande ibland. Och hans spegling av ett samhälle i hårdnande förändring blir en smula schematisk. Han fokuserar på de enskilda människorna snarare än på tiden de lever i. Jag imponeras av hans förmåga att måla upp deras tillvaro som en bisarr svart fars, utan att berättelsen blir kall. 

Rent stilistiskt är denna novellfläta ett mästarprov. Gradvis upptäcker läsaren hur allt hänger samman. Det finns texter inuti texten, dikter och noveller som några av brevbärarna själva har skrivit. Gunnarsson låter oss bara skymta dem. Pim-Pims otäcka historia hade jag gärna läst färdigt, men det är en poäng att jag inte får det. Utanför novellerna, förstår jag, finns en större berättelse. Brevbärarna har hemligheter som aldrig uppdagas helt. Det gör att jag fortsätter tänka på dem när jag slutat läsa boken.

Genom åren har Hans Gunnarssons verk ibland varit geniala, ibland en smula riktningslösa. I Den smala lyckan finns en sträng linje. Jag uppskattar det eftersom det tyglar författarens lust att stundom fabulera lite väl vilt. Boken slutar där den började, i Italien, med en mer sympatisk happy ending än den som Dubbel-Kjelle tackar ja till hos sin thailändska massös.

Berättelsen om honom tillhör höjdpunkterna i Den smala lyckan. Vi människor behöver beröring för att känna att vi lever. Hungern efter beröring kan vara så stor att den leder vilse. I grund och botten, trots brevbärarnas äkta gemenskap, är Hans Gunnarssons nya bok en berättelse om ensamhet. 

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs fler recensioner:

Mikołaj Łoziński visar oss det verkligt fasansfulla

Moodysson erbjuder mörker utan riktning