Recension: Oavbrutet fascinerande om Putins spinndoktor
Giuliano da Empolis roman Trollkarlen i Kreml får Peter Fröberg Idling att haja till. Boken, som utgår ifrån Vladimir Putins spinndoktor Vladislav Surkov, är något speciellt. Att den har blivit en internationell bestseller överraskar inte.
Lyssna på artikeln
Giuliano da Empolis roman Trollkarlen i Kreml får Peter Fröberg Idling att haja till. Boken, som utgår ifrån Vladimir Putins spinndoktor Vladislav Surkov, är något speciellt. Att den har blivit en internationell bestseller överraskar inte.
Trollkarlen i Kreml
Roman
Författare: Giuliano da Empoli
Översättning: Pär Svensson
Förlag: Éditions J
I inledningen av Martin Scorseses film The Color of Money (1986) sitter Paul Newman i en bar. I bakgrunden pågår ett parti biljard. Så hajar han till – av blotta ljudet av en stöt hör han att en av spelarna är något alldeles speciellt.
Scenen kommer för mig efter några rader av Giuliano da Empolis Trollkarlen i Kreml. Som litteraturkritiker läser man mycket som är välskrivet, habilt, men sällan får man känslan av att det här, det här är skrivet av någon som verkligen vet vad hen sysslar med.
Italiensk-schweiziske da Empoli är utbildad i Frankrike, tidigare politisk rådgivare till Italiens premiärminister, styrelseledamot för Venedigbiennalen, hyllad essäist. Med debutromanen Trollkarlen i Kreml ville han skriva en bok om makten.
Och makten är Rysslands president Putin (”tsaren”), trollkarlen den undflyende Baranov (modellerad på Putins spinndoktor Surkov). Det historiska förloppet är autentiskt, det mellanmänskliga uppdiktat.
Baranov har i romanens nu lämnat politiken. I ett slags bekännelse för en ung fransman redogör han för sin väg in i Putins hov. Dit sökte han sig inte av makthunger eller girighet utan av nyfikenhet. Baranovs dissektion av diktaturens maskineri ringer likt ett eko av Rubasjovs dito i Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen.
Baranovs expertis är iscensättningen, färdigheter han lärt i tv-branschen. Han imponeras av skådeprocesserna under Stalin, som han ser som Sovjets motsvarighet till Hollywood. De kanaliserar den folkliga vrede som alltid riskerar att bli revolutionär – när tågtrafiken fallerar låter Stalin skjuta direktören för järnvägen, vilket inte löser problemet men tillfredsställer folket.
Baranov låter verkligheten sömlöst övergå i lögn och påhitt: ”Fantasin hos den makt som agerar tillräckligt beslutsamt känner inga gränser, förutsatt att den respekterar varje berättelseforms grundregler. Gränsen bestäms inte av respekten för sanningen, utan av respekten för fiktionen.”
Det är en roman om politik i postsanningens tidevarv i allmänhet, om Putins diktatur i synnerhet. Djupt insiktsfull, mycket välskriven, oavbrutet fascinerande. Att den har blivit en internationell bestseller förvånar inte.