Romanen som tar sig in i huvudet på Putin

Otaliga spaltmeter har skrivits om Vladimir Putins drivkrafter. Men kanske är det i fiktionen vi bäst förstår den ryske ledaren. Den franska succéromanen Trollkarlen i Kreml tar världen med storm och hyllas för sin träffsäkra skildring av Putins kynne.

Om Vladislav Surkov kan sägas att han har varit många saker – teaterregissör, spion, nationalekonom, reklamman, vice premiärminister, obskyr författare och, inte minst, i ett par decennier Vladimir Putins grå eminens. Men en sak kan nu strykas från hans cv – han är inte längre en romanfigur i avsaknad av en roman.

Det sistnämnda är Giuliano da Empolis förtjänst. Hans bok Trollkarlen i Kreml utgår från Putins fantasieggande spinndoktor och har hittills sålts till 30 länder.

Från en svensk horisont framstår för övrigt Giuliano da Empoli själv som något av europeisk fiktion. Född 1973 i Frankrike, med en italiensk far och en schweizisk mor är han diplomerad jurist i Rom, med statsvetarexamen från Paris. Han har suttit i styrelsen för Venedigbiennalen, varit vice kulturchef i Florens, rådgivare åt Italiens tidigare premiärminister Matteo Renzi, internationellt framgångsrik essäist och så vidare. Med andra ord det slags europeisk intellektuell som sällan siktas norr om Tyskland.

Det var i arbetet med den senaste essäsamlingen Les ingénieurs du chaos – om männen bakom den framväxande globala högerpopulismen – som da Empoli började intressera sig för Surkov.

– Jag stötte på den här ryska figuren, som var atypisk i sammanhanget med sin bakgrund inom avantgardeteater, konst och skönlitteratur. Han tycktes se sitt arbete som spinndoktor som ett slags performancekonst. Jag tog inte med honom i essäboken, eftersom jag tyckte att han snarare hörde hemma i en roman, berättar Giuliano da Empoli från Paris, där han för närvarande bor med fru och barn och undervisar på universitet.

Även om Trollkarlen i Kreml är en roman så är da Empoli noga med att understryka att fakta i boken är korrekt. De friheter han har tagit sig är i första hand i dialoger och i sovrandet i ett komplicerat händelseförlopp som spänner över decennier. Och så har själva huvudpersonen fått en annan familjehistoria samt ett nytt namn – Baranov.

– Jag ville förmedla mina erfarenheter av politisk makt. De flesta utgår från att beslutsfattandet är rationellt och reglerat, men ju närmare man kommer dess centrum, desto mer irrationellt och känslostyrt blir det. Jag tror att det bäst kan gestaltas i romanens form. Paradoxalt nog var jag alltså tvungen att fjärma mig från verkligheten för att kunna närma mig den.

Romanen är fördelad på två plan. Inledningsvis kommer en ung fransk skribent till Moskva. Han intresserar sig för den ryske författaren Jevgenij Zamjatin (1884-1937), mest känd för sin dystopiska roman Vi. Intresset gör att han inbjuds till ett lika pampigt som gåtfullt residens i skogarna utanför Moskva. Där tar Baranov emot – han har, liksom förlagan Surkov, oförklarat pensionerat sig från uppdraget som Putins (”Tsarens”) rådgivare. Baranov anförtror fransmannen sin livsberättelse, där de formativa ungdomsåren sammanfaller med kaoset efter Sovjetunionens fall. Ett kaos där man kan vakna utblottad, men en tursam dag senare somna stormrik. Baranov lämnar teatern för såpoperor (”eftersom alla andra institutioner hade kollapsat var det teven som fick visa vägen”).

Tv-kanalens ägare är oligarken Boris Berezovskij, en aktör med betydande politiskt inflytande. När den skröplige presidenten Boris Jeltsin ska utse sin femte premiärminister på ett drygt år ser Berezovskij till att manövrera fram den okände underrättelsechefen Vladimir Putin. Baranov ges ansvaret att skapa bilden av Putin. Det innebär inte att utforma en ideologi, utan att frambesvärja en mytologi.

I romanens första möte mellan Baranov och Putin i slutet av 90-talet skissar Baranov upp grunden för Putins framtida samhälle:

”Mystiken alstrar energi. Avståndet ger näring åt vördnaden. De kollektiva föreställningarna, i det ryska samhället, eller vilket samhälle som helst, kommer till uttryck i två dimensioner. På den vågräta axeln mäts integrationen i vardagssamhället, på den lodräta närheten till makten. På senare år har rysk politik helt och hållet koncentrerats till den förra, vågräta axeln, därför att den var praktiskt taget okänd på sovjettiden: från och med Gorbatjov, som stannade till och pratade med vanliga människor – något som ingen annan sovjetledare hade gjort – och fram till Jeltsin, som emellanåt framställde sig mer som en suparkompis än som en statschef. Men i dag är det tydligt att pendeln har börjat svänga i motsatt riktning. Den överdrivna betoningen på den vågräta dimensionen har lett till kaos, skjutningar på gatorna, statsbankrutt och Rysslands förnedring på den internationella arenan. Om ni ursäktar ordvitsen så har detta överdrivna horisontella perspektiv suddat ut horisonten. För att få lite perspektiv har det åter blivit nödvändigt att höja sig en bit. Alla variabler vi har mätt visar att folket i dag vill ha mer av den vertikala dimensionen, det vill säga mer auktoritet. Om vi tog hjälp av den psykoanalytiska terminologin skulle vi säga att ryssarna väntar på en ledare som kan få dem att glömma moderns språk till förmån för faderns.”

Giuliano da Empoli ger i sin tur Putin en övertygande gestalt, trots att han aldrig har träffat diktatorn. I det franska litteraturprogrammet Bonheur des livres uttryckte den tidigare franske presidenten François Hollande sin oreserverade beundran för hur väl da Empoli har fångat den Putin som Hollande själv ofta förhandlat med – inte bara hur Putin är som person, utan även hans världsbild och drivkrafter.

Men det träffsäkra porträttet av Putin har oväntat nog även mött kritik. Flera franska Rysslandsexperter anser att romanen tecknar diktatorn i alltför välvillig dager. Det, menar de, riskerar att underminera fransmännens stöd till Ukraina i det pågående kriget. Frankrike – där romanen hittills har sålts i 430 000 exemplar – har historiska band till Ryssland och nuvarande president Emmanuel Macron försökte längre än andra västliga ledare att föra en dialog med Putin. Han har också varnat för att ”förnedra Ryssland”.

Gestaltningen av Putin och hans ”hov” är resultatet av flera resor till Ryssland och samtal med olika nyckelaktörer.

– Jag är ingen expert på Ryssland och försökte förstå Putin utifrån mina egna erfarenheter av politiska makthavare, hur de resonerar, fungerar och hur maktspelet går till. Jag ser honom som en ren maktmänniska, en sådan vars mål är att överleva, även om det innebär att döda alla andra. I boken antyds bara korruptionen och även om det är mycket möjligt att Putin är en av världens rikaste män så tror jag inte att han, till skillnad mot dem runt honom, drivs av girighet. Han är ingen ideolog, ingen intellektuell, hans motiv är något annat. Som Faust säger: ”den som befaller måste finna sin lycka i befallandet”.

Den Putin som framträder i romanen vill återskapa Sovjetunionen, utan kommunism, men med stalinistiska metoder.

Men att teckna det ryska maktspelet och dess skrupelfria aktörer var inte det svåraste i arbetet med boken. För essäisten da Empoli var det snarare det halsbrytande steget över gränsen mellan fakta och fiktion.

– Det gav ett slags svindelkänslor. Men att sätta berättelsen i första rummet och göra romanfigurerna så flerdimensionella och övertygande som möjligt var samtidigt rätt berusande.

Även om Trollkarlen i Kreml är en välskriven roman inspirerad av de ryska klassikerna, så är den politiske essäisten da Empoli aldrig långt borta. Baranov redogör exempelvis för den ryska taktiken att underblåsa polariseringen i västvärldens demokratier. Till underrättelsetjänsternas inledande förvirring började deras ryska kollegor att stödja alla – rasister såväl som antirasister, extremhöger såväl som extremvänster och så vidare. Det gäller, som Baranov säger, att göra ”kaos till en allierad”.

Ett annat exempel är hans utläggning om hur missnöje i ett samhälle ska kanaliseras. För hur bra det än fungerar i övrigt, så kommer vreden att finnas. Baranov förklarar: ”Den är en av de krafter som styr samhället i bakgrunden. Att försöka besegra den är lönlöst, den kan bara kontrolleras: för att den inte ska explodera och slå sönder allt i sin väg måste man ständigt hålla några ventiler öppna. Skapa situationer där ilskan får fritt utlopp utan att hela systemet äventyras. Att bestraffa oliktänkare är för primitivt. Att styra strömmen av vrede så att den inte ansamlas är mer komplicerat men mycket effektivare.”

Och apropå det irrationella och känslodrivna beslutsfattandet i maktens centrum konstaterar Baranov: ”Folk tror att maktens centrum är hjärtat i en machiavellisk logik när det i själva verket är centrum för det irrationella och begäret, som en skolgård där elakheterna ges fritt och ostraffat utlopp utan hänsyn till vare sig rättvisa eller enkel logik. Människan är den av primaterna som har störst hjärna, men hon har även störst kuk, större än gorillans. Och det måste väl ändå betyda något?”

Baranov återkommer också till författaren Jevgenij Zamjatin. I framtidsdystopin Vi (1921) lever människorna i en polisstat, där husen är gjorda av glas och alla kan därför övervaka alla. Kärlek är avskaffad för ett osentimentalt system, där den som så önskar tilldelas en tillfällig sexpartner. Baranov ekar här da Empolis egen fascination för hur framsynt Zamjatin kan framstå. Digitaliseringen är ju i många avseenden Zamjatins vision förverkligad. Mobiltelefonen registrerar våra rörelser, allt vad vi gör på nätet lagras, vi delar våra tankar på sociala medier, visar våra åsikter genom vad vi gilla-klickar, träffar vår partner på Tinder. Det som tidigare var en människas privata sfär är nu mer genomlyst och dokumenterad än någonsin tidigare.

– Jag är ganska bekymrad över den här utvecklingen. Teknologin, inklusive internet, uppfanns av militära skäl. Deras grundläggande syfte var aldrig att göra oss friare.

Da Empoli förklarar också en del av västvärldens växande högerpopulism med våra alltmer digitala liv. Vi har blivit vana vid omedelbar behovstillfredsställelse. Nödvändigt långsamma politiska processer motsvarar inte förväntningarna. Det ska vara billigt att tanka nu! Den organiserade brottsligheten ska upphöra bums!

Mottagandet av boken har dock inte kommit att handla så mycket om sådana politiska teman. Efter många års researcharbete och skrivande råkade den nå bokhandlarna bara ett par månader efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

– Det kunde ju uppfattas som om jag ägnat mig åt ett väldigt taktiskt projekt. Men medan jag arbetade på boken och berättade för folk att den skulle handla om Ryssland och makt, så tittade de bara konstigt på mig. Romanen har förstås lästs som ett sätt att förstå Putin, vilket är något annat än vad jag kanske avsåg.

Måhända kommer det att ändras i framtiden. En dag är Putin borta, men Zamjatins dystopi kommer att finnas kvar på bibliotekshyllan. Om bibliotek ännu är tillåtna.