Recension: En mörkare version av Dickens

Opioidmissbruk, hopplös kärlek och läkarföretagens skuld. När den amerikanska författaren Barbara Kingsolver parafraserar Dickens är läsningen trovärdig och drabbande. ”Men det pedagogiska skymmer aldrig sikten för berättelsen”, skriver Vi:s recensent Oline Stig.

Titel: Demon Copperhead
Författare: Barbara Kingsolver
Förlag: Norstedts
Översättning: Sofia Nordin Fischer

Charles Dickens roman David Copperfield var en av de första riktiga romaner jag läste på egen hand. Det som fängslade mig, förutom själva historien och alla färgstarka, märkliga karaktärer, var att den skildrade en värld så totalt väsensskild från min egen.

Londons slum, hästdroskor, barnarbete och ofattbart ondsinta vuxna. Dickens själv hade nog blivit förvånad om han fått veta att en rosenkindad tioåring skulle sitta i en villaförort i Sverige och läsa hans bok drygt hundra år efter hans död. David Copperfield var inte skriven som en barnbok utan en bildningsroman med självbiografiska drag. När Dickens var tolv år och hans föräldrar kommit på obestånd, tvingades han ta anställning på en skokrämsfabrik, där han fick jobba tolv timmar om dygnet för nästan ingen lön. Dickens kallade David Copperfield för ”sitt älsklingsbarn” och med sin osminkade realism var den, bortsett från sitt underhållningsvärde, en svidande kritik mot den viktorianska tidens klassamhälle och omänskliga behandling av barn.

I den amerikanska författaren Barbara Kingsolvers parafras på boken finns inget skimrande filter av förfluten tid. Demon Copperhead har belönats med en rad priser, senast det prestigefyllda Pulitzerpriset. Den utspelar sig i en nära samtid i Lee County, Virginia, i de gudsförgätna kolgruvedistrikten, som mest blivit kända för sina så kallade hillbillys och på senare år för den omfattande opioidkrisen. Kingsolver debuterade i slutet av 80-talet och har sedan dess utkommit med ett dussintal romaner, varav ett fåtal blivit översatta till svenska.

Demon Copperhead föds en solig vårdag på golvet i en husvagn av en 18-årig mor som är så väck av alla droger att hon knappt är medveten om vad som sker. Fadern har, kort före Demons födelse, omkommit i en drunkningsolycka. Förutsättningarna för pojken, som döps till Damon men raskt får smeknamnet Demon, är alltså som ni hör ganska bistra. Handlingen följer i stora drag och med vissa modifikationer Dickens förlaga, åtminstone under barndomen. Modern, som är söt och rar men oförmögen att styra upp sitt liv, får ihop det med en otäck typ vid namn Stoner, som gör sitt bästa för att terrorisera och banka vett i sin styvson. Det eländiga och på alla sätt undermåliga fosterhemmet, dit Demon kommer efter moderns död, förestås av en viss mister Creaky. Den excentriska gammelmostern Betsey i Dickens roman, dit pojken så småningom rymmer, har här blivit förvandlad till en lika udda och småknasig farmor som heter Betsy. Det hela är, med Kingsolvers mustiga och direkta prosa, i översättning av Sofia Nordin Fischer, underhållande, berörande och fartfyllt. Demon Copperhead är, kort sagt, en riktig bladvändare.

Men även om det finns en likhet med Dickens i den optimistiska och klarsynta tonen hos huvudpersonen, som berättar i jagform, är färgskalan i Kingsolvers roman mörkare. Det är framför allt i den senare delen när Demon, efter en kort period av lycka som firad fotbollsspelare, hamnar i opioidmissbruk, som tumskruven dras åt. En knäskada och en läkare med ett generöst receptblock – sedan öppnar sig helvetesgapet. Skildringen av hur missbruket accelererar, scenerna från den fullsatta parkeringen utanför smärtmottagningen, dit Demon åker med sin flickvän Dori för att köpa och sälja oxycontin, den förtvivlade och totalt hopplösa kärlek som det unga paret lever med, till varandra och till drogerna, är oerhört tung, trovärdig och drabbande läsning. Kingsolver låter inte läsaren leva i okunskap om läkemedelsbolagens skuld, men det pedagogiska skymmer aldrig sikten för berättelsen.

Sedan slutar det ändå väl för Demon, som i de flesta sagor. Men Kingsolvers version av Dickens klassiker visar, med uppenbar och deprimerande tydlighet, att utsattheten och orättvisorna för de som inget har består. Detta hände inte för 150 år sedan, det händer här och nu.

Ur Tidningen Vi nr 6, 2024

Läs fler recensioner:

Tacksamt att Tezer Özlü översätts till svenska

”En av våra största samtida litterära humorister”