Recension: ”En av våra största samtida litterära humorister”

Alltsedan Don Quijote är humor ett av de viktigaste stråken i seriös skönlitteratur. I Martin Engbergs senaste roman korsas komik med existentiell svärta. Vi:s litteraturkritiker Torbjörn Elensky läser Allätaren och förundras över människan.

Titel: Allätaren 
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts

Erik jobbar som snickare hemma på fädernegården på den västmanländska landsbygden. Han är en av de där männen som blivit över. Som har stannat hemma med sin krävande mamma, vilken bara drömmer om ett finare liv och minns sin ungdom i Paris. Nu har han fyllt 50, mamman har dött och Erik har inte ens skaffat en thaifru, som hans kompis Micke. Kompis förresten, alla relationer är rätt fjära, det verkar som om personerna i romanen mera accepterar varandra av nödtvång, för att de råkar vara grannar, än egentligen har något gemensamt. Erik har en halvbror, halvfransk, som dragit hemifrån och hamnat i kriminalitet. När brorsonen dyker upp på gården med hustru och barn och börjar predika veganism håller Erik först emot, men liksom utan att tänka på det, utan att vilja det, glider han in i veganism, deltar i aktioner och förbjuder sina gamla vänner och grannar att jaga på hans ägor, till allas förskräckelse.

Allätaren är full av uppslag, den spretar lite åt alla möjliga håll, vissa scener är som sketcher som inte riktigt följs upp. Men än sen då? Så är ju också ofta livet. Detta är något av Pettson och Findus för vuxna, korsat med Han Kangs existentiella svärta i Vegetarianen. Till och med hönorna pladdrar där de sprätter och flaxar runt honom. Lite Godot i lingonskogen är det över det hela, med en väldigt stark känsla av att livet är det som pågår medan vi pysslar med annat. Den framväxande veganismen, relationen till brodern och hans barn, liksom till den gamla, egentligen rätt förfärliga, mamman är genomgående. Samt ett metalitterärt spår: Erik beundrar fantasyförfattaren Adrienne Fleur. De gick en gång på samma skrivarkurs, men medan han bara lyckats knåpa ihop novellen GAMMEL GÄDDAN – ja just så, med särskrivning och versaler – håller hon på med den omfattande sviten Skuggkrigarna. Han läser allt hon skriver och skickar anonyma beundrarbrev. Hon bor några gårdar bort och ger ut på eget förlag. När hon håller en skrivarkurs i ”science fiction och fantasy” går han den, skriver en till novell som han blir väldigt nöjd med, men som ingen annan verkar gilla.

Den lilla människans förmåga att luffa vidare genom världen

Martin Engberg håller på att bli en av våra största samtida litterära humorister. Detta är verkligen inte sagt för att förminska, utan tvärtom – humorn är ett av de viktigaste huvudstråken i seriös skönlitteratur alltsedan riddaren av den sorgliga skepnaden först störtade med höjd lans mot Kastiljens väderkvarnar. Engbergs särskilda specialitet är återkommande, både sorgliga och komiska, västgötaklimax. Personerna vill alla ha eller åstadkomma sådant som verkar vara inom räckhåll, bara för att ryckas undan precis när de tror att de har det. De resignerar men tar hela tiden nya tag, de lunkar på, ostoppbara genom alla besvikelser. Humor av Engbergs slag är inte tragedi plus tid, utan den lilla människans förmåga att luffa vidare genom världen vad som än händer, som en Keaton eller Chaplin. Den här gången gapskrattar man inte, som under läsningen av En enastående karriär (2017) men förundras desto mer över vilka fascinerande varelser vi människor är.

Ur Tidningen Vi #6 2024.

Läs mer:

Recensioner: Svårt att göra belarusiska till öländska

Omöjligt att läsa Auster utan att tänka på ”Den sista resan”