Succéroman om nostalgins gift

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i? I bulgariske Georgi Gospodinovs nya roman är frågan högst verklig för karaktärerna som flyttar in på kliniker för att återuppleva svunna tider. Men var det verkligen bättre förr?

_{Tidstillflykt
Författare: Georgi Gospodinov
Översättning: Hanna Sandborgh}

Det händer emellanåt att man börjar att läsa en bok, men när man slutar läsa är det en annan. Tidstillflykt av bulgariske Georgi Gospodinov är en sådan roman – men den hinner dessutom vara en tredje bok i mitten. Hur som helst inleds Tidstillflykt på ett smått ljuvligt vis.

Läsaren introduceras till Gaustin ”som vi ska kalla honom” – en man som ”påminde om någon som precis stigit av ett tåg från ett annat årtionde”. Vilket han också har, om än inte som en klassisk tidsresenär. Enligt den gäckande Gaustin är människan ”inte gjord för att leva fängslad i en kropp och en tid”. Utöver att han daterar sina brev 1929 och i dem diskuterar dagsaktualiteter som om han saknar kunskap om de historiska skeenden som alla vet väntar, så hyser han ett monomant intresse för förflutenhetens landskap.

Besattheten visar sig komma till användning på en klinik för demenssjuka, de som har retirerat in i sina minnen. Gaustin inreder minutiöst, tillsammans med berättaren (titulerad G.G, det vill säga samma initialer som författaren), ett våningsplan i 60-talsstil åt dem. Det handlar inte bara om tidsenligt möblemang och repriserade radioutsändningar utan illusionen ska vara fullständig, med tidstypiska dofter och ljud. Patienternas oro minskar också när allt ser ut som den tid de upplever sig leva i. Framgångarna gör att kliniken kompletteras med en iscensättning av 50-talet, därefter 70-talet och så vidare.

Hit kommer bland andra N, som inget minns av sitt liv som dissidentförfattare. Gaustin hittar emellertid den säkerhetspolis som skuggade N i årtionden. Polismannen vet allt om N och kan fylla i hans förflutna.

Sådana små sinnrika episoder återfinns i romanens första del. Men när kliniken börjar locka till sig friska människor som vill återvända till sina barn- eller ungdomsår, får även politikerna upp ögonen för konceptet. Och därmed byter romanen skepnad.

Kliniken blir till kliniker och deras återskapande av förflutna epoker expanderar vidare till hela kvarter och sedan städer. Snart arrangeras folkomröstningar i EU-länderna, om vilket decennium som respektive land vill tillhöra. Romanens dittills eleganta utforskande av identitet, minne och melankoli övergår i politisk satir. I exempelvis Gospodinovs hemland Bulgarien väger folkopinionen jämnt mellan ”den mogna socialismens” 70-tal och nationalisterna Storbulgarien ett sekel tidigare. De två rörelserna går därför samman i en barock allians, som påminner om dagens Ryssland.

Därefter tar romanen ytterligare en vändning och blir en metalitterär gestaltning av författarens försök att skriva texten, medan hans mentala förmågor tycks slockna en efter en. Har han hittat på Gaustin, eller är det Gaustin som hittat på honom?

Tidstillflykt har belönats med en rad internationella priser och romanens olika delar har var och en sina förtjänster. Som framgår är jag mest förtjust i den första delen, då den gåtfulle Gaustin fortfarande är den som driver berättelsen mot sina egna okända mål. Samtidigt är romanen som helhet en intressant gestaltning av vår samtids oro inför framtiden och den populistiska vurmen för föreställda förflutna guldåldrar.

Ur Vi nr 4, 2024

Läs fler recensioner:

Omöjligt att läsa Auster utan att tänka på ”Den sista resan”

Smärtsam spänning om mobbning