Omöjligt att läsa Auster utan att tänka på ”Den sista resan”

I veckan gick Paul Auster bort, 77 år gammal. Samtidigt kommer hans sista roman Baumgartner på svenska. Jens Liljestrand läser ett “värdigt, vackert och mycket austerskt avsked”, som får honom att tänka på Filip of Fredriks dokumentärsuccé.

Baumgartner
Roman
Författare: Paul Auster
Översättning: Anna-Stina Johnson

Life sentence heter en essä, insprängd i Paul Austers nya roman Baumgartner, där titelpersonen leker med tanken på att han som 17-åring dömdes till ett liv av skrivande, till att ensam i en cell skapa meningar – sentences – efter varandra. Denna allegoriska bild av skrivandet som den dom varje författare måste kasta över sig själv heter ”Livstid” i Anna-Stina Johnsons smidiga översättning, som dock inte tillfullo fångar dubbeltydigheten.

För Baumgartner, det som skulle bli Paul Austers sista bok, är en roman om att vara en skrivande människa, om att tillbringa en livstid i den litterära klassen, staplande meningar på varandra. Det är en tunn bok på 200 glest satta sidor där vi får följa den 70-årige Sy Baumgartner, på väg mot sin pensionering från tjänsten som filosofilärare vid elituniversitetet Princeton. Han sörjer fortfarande sin fru, poeten Anna som också var hans kollega, nu död sedan tio år.

Vi får följa en åldrad intellektuell genom hans ensamma vardag i sitt hus i New Jersey, kantat av krämpor, redigering av skrivprojekt, fumliga försök till nya kärleksrelationer, städhjälp, tandläkarbesök, elektrikern som kommer för att avläsa mätaren. Lunken interfolieras med ett tillbakablickande på uppväxtåren, den judiska invandrarfamiljen, livet som fattig student i New York och den första tiden av trevande kärlek med Anna i slutet av 1960-talet.

Mycket mer än så sker inte i Baumgartner som därmed framstår som en bagatell i jämförelse med postmoderna klassiker som Månpalatset och New York-trilogin, liksom Austers förra bok, mastodontromanen 4 3 2 1 (2017) som gick loss på 945 sidor. De två romanerna har dock starka beröringspunkter i sina försök att fördjupa porträttet av en huvudperson som är förvillande lik sin författare. Tegelstenen 4 3 2 1 handlade om de fyra olika versionerna av Archie Ferguson, som får fyra separata livslinjer beroende på en enskild avgörande händelse i barndomen, det som vi idag ofta kallar för en sliding doors-situation.

Lika ofta blickar den bakåt i en elegi över det förlorade.

Baumgartner fungerar på så vis som en pendang, en närgången studie i ett enskilt öde. Romanen får läsaren att ställa frågor om sitt eget liv. När bestämde jag mig för det här? Hur fick min identitet sin form? Hur hittade jag kärleken? Hur började det?

Och, kanske viktigast, hur vill jag att det ska sluta?

Romanen skrevs medan Paul Auster, som blev 77, vårdades för cancer. Det är omöjligt att läsa om den åldrade läraren och frankofilen (precis som Paul Auster själv hyser Baumgartner en djup kärlek till Frankrike) utan att tänka på vårens stora svenska biosuccé, Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Den sista resan, om en närmare 80-årig far och hans bilresa ner till Rivieran. Hur vet man när man är inne på det sista kapitlet i livet? Och hur fyller man det – även det – med mening?

Ibland laddas romanen av en framåtdrivande kraft – ny inspiration, nya böcker, ny kärlek! Lika ofta blickar den bakåt i en elegi över det förlorade, som i denna svidande vackra passage:

”Han tror att han närmar sig området som heter Pine Barrens, men han är inte helt säker, med tanke på hur många år som gått sedan söndagseftermiddagen då han och Anna gav sig av för att utforska detta mystiskt tomma landområde och han minns inte längre några detaljer, förutom att de stannade någonstans för att äta matsäcken de hade med sig och att när de bredde ut filten på den sandiga marken och han såg på Annas vackra, strålande ansikte, fylldes han av en så intensiv lyckokänsla att han fick tårar i ögonen och tänkte: Kom ihåg det här ögonblicket, gubbe lilla, kom ihåg det så länge du lever, för du kommer aldrig att vara med om något som är viktigare än det du är med om nu.”

Det är sådana meningar som gör Baumgartner till ett värdigt, vackert och mycket austerskt avsked. Livstidsdomen må vara avtjänad, men de meningar Paul Auster mejslade fram kommer att bestå lika länge som den mänskliga civilisationen.

Ur tidningen Vi, nummer 5 2024.

Läs mer:

Paul Auster och Siri Hustvedt: ”Vi är fienden”

Marie Ndiaye skriver om människans mörker