Pugh Rogefeldts misstag och glesbygdsljud – är det musik?

Kanske är alla ljud musik, funderar Johan Norberg. Och tänker på trummisen som spelade som en järnvägsövergång.

Det borde vara musik, olika låtar som definierar mina tonår, men jag tänker mest på ljuden. Glesbygdsljuden, som i skogens övriga tystnad framträder i all sin tydlighet. Inga ljud konkurrerar med exempelvis järnvägsövergångarnas signaler, de med varningsklocka på var sida av rälsen som började slå när tågen kom. De båda slagen gled isär efter en stund och skapade komplexa rytmer. Klong klong, klodong, klo…dong, klong-dong, och sedan vände det, dong… klong, do-klong, för att till sist återförenas i ett samtidigt: klong. 

Långt senare skulle jag höra uttrycket om en trummis: ”Han spelar som en järnvägsövergång” och det var inte menat som beröm. I Västerbottens inland fanns också det sorgset utdragna tutet från rälsbussens försök att varna sommarens strörenar på spåret (verkningslöst). Den orangea motorvagnen rullade fram över myrmark mellan Vännäs och Lycksele likt en ledsen ylande trombon, en klang som väcker lika många minnen på äldreboenden som en gång doften av tjära. ”Han spelar som en rälsbuss” har jag aldrig hört, men det vore säkert i vissa sammanhang en korrekt beskrivning. Det finns sådana trombonister.  

Att växa upp i en liten stad innebar också söndagarnas kyrkklockor vars räckvidd hade åtminstone en geografiskt definierande funktion. Ringningen avslutades efter fem minuter då malmklockornas kläppar började slå lite mer slumpartat, glesnade och dog ut. Jag kan inte tänka mig något mer uppgivet än den sjungande efterklangen från en ensam kyrkklockas allra sista slag. Men kan man kalla allt detta musik? Jag tror det, ”ljud” vore en alltför enkel etikett. Kanske är alla ljud musik, eller tvärtom. Det är just det oavsiktliga som kan skapa nya upplevelser. Det var ju inte en tonsättare som skapade järnvägsövergångens varningssignal eller rälsbussens tut, men någon har konstruerat dem. En glesbygdsklangernas oavsiktliga upphovsman, som bara gjorde sitt jobb, som vilken tonsättare som helst. 

När jag spelar gitarr finns ett av instrumentets vanligaste ljud alltid närvarande; fnisslet som uppstår när fingrarna byter sträng. Ju skickligare man är, desto mindre fnissel. Min gamla spelkompis, trombonisten Nisse Landgren tycker att det är själva grejen med gitarr. Gärna mer fnissel. Hans uppskattning är en av mina största framgångar i oavsiktlig musik. (Nisse har inget samband med den rälsbuss jag nämnde tidigare.) När vi spelar tillsammans händer det att vi kommer av oss eller spelar fel, en situation som måste lösas inför öppen ridå. Det oavsiktliga misstaget gör att publiken får se hur det går till när vi backar och tar om, eller helt enkelt byter låt. Folk menar ofta att det var det bästa på hela konserten. En favorit bland oavsiktliga toner är när Pugh Rogefeldt spelade in låten Hog Farm 1974, och lillebror Ingemar som fick cigarettrök i ögat tog fel gitarrackord i introt. Ackordet behölls på skivan och låten blev en hit. Men sådant är egentligen misstag, inte oavsiktlig musik som rälsbuss eller järnvägsövergång. 

Jag förstår Tjajkovskij, kanoner har inget i en symfoniorkester att göra

Några ger sig på avsiktligt ljudskapande och det blir sällan bra. En mycket ung Dmitrij Sjostakovitj fick 1927 i uppdrag att skriva musik till tioårsminnet av Oktoberrevolutionen, med en begäran att använda en fabriksvissla innan den avslutande körsatsen. Övergången från jordbruk till industri skulle poängteras och enligt den sovjetiska statens musikförlag skulle känslan av fabriksvissla framkallas av en, ja fabriksvissla helt enkelt. Det övertydliga förstörde mycket av musiken i andra symfonin, industrikänslan som Sjostakovitj försökte berätta med vanliga instrument. Han var naturligtvis bedrövad, men det hjälpte inte. 

”Övertydlig” räcker inte för att beskriva Pjotr Tjajkovskijs 1812, som beställdes till minne av den misslyckade franska invasionen av Ryssland och avslutas med de 16 kanonskott som ingick i kontraktet. Tjajkovskij skrev inför uruppförandet 1882 att ”Musiken är oväsen utan konstnärliga kvaliteter eftersom jag skrev den utan värme och kärlek.” Jag förstår Tjajkovskij, kanoner har inget i en symfoniorkester att göra, alla ljud är inte musik. 

En som verkligen lyckats med konststycket att göra musik av ljud är kompositören György Ligeti. Hans verk för 100 metronomer, som slås på samtidigt och sedan driver isär låter som en hyllning till alla järnvägsövergångar. 

Jag borde prata med Nisse om det där med rälsbussen. 

Det kanske blir en konsert för glesbygdstrombon, rälsbuss och den sjungande efterklangen från en ensam kyrkklockas allra sista slag. 

Ur Tidningen Vi nr 7, 2024

Läs mer:

Johan Norberg: Musiker bojkottar – utan effekt

Markus Wilhelmson: ”Jag är trött på att vara grå”