”Poeten verkar ha blivit lite cool igen”

Branschen pratar om en ny guldålder för poesin. Vi gick på spaning efter lyrikens framtid – och hamnade på medlemsklubben Soho House. Därefter bröt sommarens stora kulturdebatt ut.

Soho House är fullsatt när Elis Monteverde Burrau intar sin plats framför kyrkorgeln. Han tar några kliv fram och tillbaka på sitt lite aviga sätt. Lyfter micken ur stativet, tittar ned, tittar snett uppåt, möter inte publikens blickar.

Jag hittade det nya sättet att skriva
på i söndags
Jag hade det i mina händer
Det är borta nu
Det försvann
Det här är inte ens nära

Det är releasefest för den unglitterära tidskriften L’amour –La Morts nya nummer där Elis Monteverde Burrau är en av de medverkande. 

− För mig har poesi alltid varit den direktaste formen av konstnärliga uttryck, berättar han när vi hörs på telefon vid ett annat tillfälle.

− När jag började skriva poesi var det mycket en reaktion mot att jag i de sena tonåren kände att allt annat språk var ofritt och ospännande. När jag upptäckte poesins möjligheter så blev det en sorts förlösning. 

2016 publicerade Svenska Dagbladet en lista med 20 namn som man spådde skulle bli den svenska poesins framtid. Ett av dem var den då 24-årige Elis Monteverde Burrau som samma år debuterat med diktsamlingen Och vi fortsatte att göra någonting rörande. I dag är han 32 år och något av en central­gestalt för den samtida poesin och också ansedd som en förebild för många unga poeter.

− Man blir ju alltid irriterad på sådana där listor. Jag hade blivit irriterad om jag inte hade varit med på den och jag var irriterad för att jag var med. Men nu i efterhand är det ganska roligt, för det där var när poesin kom in i en ny era. Det var den första vågen av poesi som blev något av en populariserad industri via medier.

På plats i Soho House finns flera andra unga poeter. De sitter nedsjunkna i fåtöljer och soffor och väntar på sin tur att få kliva upp på scenen. En av dem är Ali Alonzo.

− Det har nästan blivit maniskt eller tvångsmässigt, att jag måste skriva vissa saker, säger han när jag frågar om varför han skriver poesi. 

Om Elis Monteverde Burrau har en arvtagare så är det han. De förekom båda i en poesidebatt nu under våren, och senast nämndes de tillsammans i ett DN-reportage där de kopplades till den amerikanska alt-lit-scenen. Även om Ali Alonzo själv inte tycker att deras poesi påminner särskilt mycket om varandra kan han förstå kopplingen.

− När jag började skriva så var Elis en inspiration. Han slog upp en dörr för många i min generation som ville skriva, och de och till viss del även jag började genom att försöka härma honom, även om det sedan blev något helt annat.  

Själv är han bara 20 år och redan före debuten Jag tänker bli äcklig var han omskriven som ett framtidsnamn, Sveriges nya poetälskling och ett stjärnskott. Men att bli tillskriven epitetet ”ung och lovande” tycker han mest är jobbigt.

− Det är som om någon är väldigt bra på att göra fotbollstricks på gatan och så kallar man honom ung och lovande. Sedan sätter man honom i ett landslag och blir besviken för att han inte är tillräckligt bra. Men han sa ju aldrig att han var bra på fotboll, han gjorde bara det han ville göra. Så har det väl kunnat kännas lite ibland.

När debuten väl kom fick den fina recensioner och Ali Alonzo kunde pusta ut. Fotbollskillen höll för landslaget, åtminstone den här gången. 

Men alla uppskattade inte hans bok. Både Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau har under våren varit föremål för en poesidebatt som då och då återuppstår i olika former. På 1940-talet kallades den för obegriplighetsdebatten, hade sitt startskott med utgivningen av Erik Lindegrens Mannen utan väg och var en protest mot den modernistiska lyriken. En liknande debatt uppstod på 1980-talet, då med Ann Jäderlunds poesi i centrum. Dagens debatt inleddes av kulturskribenten Dante Löfmarck i Göteborgs-Posten under rubriken ”Hur mycket ironisk poesi tål Sverige?”, just i samband med Ali Alonzos debut. Löfmarck menade att det var ledsamt att ta del av denna typ av ”oredigerade och oprecisa estetik” som ”ägnar sig åt enbart poserande”. 

Jag ringer upp Björn Kohlström, kritiker, lärare i svenska och jurymedlem för en rad olika svenska litteraturpriser. Han följde dagstidningsdebatten och skrev även om den på europeiska nätplattformen Versopolis.

− Jag tycker att den debatten blev väldigt polariserad och höll låg nivå. Jag skulle säga att svensk poesi i dag är bred, levande och spretig och att det finns plats både för poeter som Göran Sonnevi och Elis Monteverde Burrau.

Men, säger han, debatter är alltid bra oavsett nivån på dem för de uppmärksammar åtminstone poesin som annars har fått mindre och mindre utrymme i dags­tidningarna.

− Debatter visar att man tar poesin på allvar och att den tål att bli ifrågasatt. Bra konst ska inte vara museiföremål utan något som finns omkring oss här och nu. 

Han ser många intressanta parallella utvecklingar.  En sådan är sonettkransens återkomst med namn som Olivia Bergdahl, Jonas Gren och Hanna Rajs. En annan utveckling stilmässigt, säger han, är att svensk poesi har blivit lite ledigare, inte lika stram och högtidlig som den varit tidigare.

− Jag kopplar detta till hur vi på senaste tiden uppmärksammat dansk poesi, vilket jag tror att svenska poeter gynnas av. Den danska poesin är mer talspråklig och uppkäftig och det tycker jag mig se även i den svenska poesin. 

Som ett särskilt intressant framtidsnamn nämner han Iman Mohammed vars debut Bakom trädet ryggar valdes till en av 10-talets bästa debuter av juryn för Borås debutantpris. 

− Vi har ofta en bild av att poesin ska vara svår och otillgänglig, men Imans poesi bryter de fördomarna. Ska man generalisera så skulle jag säga att svenska romanförfattare är ängsliga, de liknar varandra och repeterar samma form. Poeterna däremot experimenterar och testar olika former. Romanförfattarna borde inspireras av poeterna. 

En ung poet som hyllats för sitt nyskapande är Ellen Nordmark, 26 år. Hon debuterade 2021 med den uppmärksammade diktsamlingen Cor ne edito /edit /Chili con carne och gav nyligen ut sin andra bok, det över 700 sidor långa diktverket Epos.  

− Jag skriver poesi bara för att jag gör det. Det låter lite töntigt, men det är ett sätt att leva. I dikterna skapar man sig en egen språkvärld som lyder under andra regler än den här världen.

I Svenska Dagbladet skrev Måns Wadensjö att Epos var ”bland det djärvaste, angelägnaste och mest originella som har givits ut på väldigt länge” och Agri Ismaïl utnämnde den till en av årets bästa böcker i Expressen. 

När Ellen Nordmark skriver har hon ingen plan utan förhåller sig till poesin på ett organiskt och trevande sätt. Det, menar hon, är också tjusningen med uttrycksformen: att den inte behöver vara fastlåst och att det inte går att göra fel. 

− Det jag tycker är mest ­spännande med poesin i dag är att den känns som att den rör sig mot något väldigt levande – den liksom kastar sig mot människan, ibland helt ömt i hennes sårbarhet och ibland i nästan dumdristig livskraft. Kanske finns det något modigt i den. 

Poesi som känns snabb och stark och liksom väldigt hängiven sin läsare

Att poesin befinner sig på en intressant, kanske lite ny och främmande plats i dag är en bild som flera av de unga poeterna jag pratar med, men också erfarna personer inom branschen, målar upp. En av dem är Jenny Tunedal som är förläggare på Norstedts och även poet. 

− Poesin verkar befinna sig på en bra plats, jag har en känsla av att det finns ett stort intresse för den just nu. Poeten som gestalt verkar ha blivit lite cool igen. Förhoppningsvis får det fler människor att hitta till själva poesin också. 

Hon fortsätter:

− En sådan person som Elis Monteverde Burrau tror jag har bidragit eftersom han är väldigt närvarande i offentligheten; han gör mycket på tv och i sociala medier, och driver förlag och tidskrifter. Han har varit en viktig förmedlare av poesi till en viss grupp som nu skriver och intresserar sig. Och Athena Farrokhzad är en otroligt viktig person som på många olika sätt förändrat den svenska poesioffentligheten, inte minst genom att översätta.

Hon nämner också tidskrifter, exempelvis Lyrikvännen och dess redaktörer Anna Lundvik och David Zimmerman (som slutar vid årsskiftet), som viktiga för att introducera nya poetskap. Just nu upplever hon att det pågår något som är svårt att sätta fingret på, men som för in poesin i en spännande framtid. Jenny Tunedal beskriver det som något nytt, expansivt och vilt. 

− Det är mer folk än vanligt på poesiarrangemangen, och både små och stora förlag ger ut starka diktsamlingar. Vi får också in mycket poesi till förlaget. Jag gillar inte riktigt tanken på att välja ut namn för framtiden, men Ali Alonzo och Aya Kanbar är ju onekligen unga, och de skriver båda en poesi som överraskar mig, som känns snabb och stark och liksom väldigt hängiven sin läsare.

Ett annat nytt namn som ofta förekommer är Nioosha Shams, tidigare elev på Biskops Arnös författarskola, vars debut Teshne bidrog med en ny ton i svensk lyrik, något som flera kritiker hade svårt att förhålla sig till. Den omskrevs som ung, frisk och med en för svensk poesi ovanlig optimism och, läser jag in det som, naivitet. Vi ses på videolänk när hon befinner sig i Turkiet. 

− När jag skrev min diktsamling så var det sprunget ur en känsla av att vara förälskad och känna begär och inte kunna hålla tillbaka. För mig fanns det inget annat sätt att skriva på. Jag kunde inte göra det på ett stramare eller mer återhållsamt sätt. För det är inte så den känslan tar sig uttryck. 

En poesiinriktning vid sidan av Elis Monteverde Burrau och hans arvingar är den mer direkta politiska poesin med företrädare som Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru och Burcu Sahin. Även Nioosha Shams menar att hennes egen poesi har en politisk underton, men på ett lite annat sätt än föregångarna. 

− Att skriva en väldigt brinnande queer kärleksförklaring där kärleken inte är mörk, hemsk och svår, det ger tröst. Jag försöker skriva utopier och det är mitt sätt att skriva politiskt. 

Men, säger hon, något har hänt med hennes sätt att ta till sig poesi sedan oktober förra året. Hon menar att poesin skriven av palestinska och internationella poeter om Palestina har blivit ett sätt att kommunicera mellan poeter. Medan bilder och videor i flöden enkelt går att klicka bort, måste poesin tas in med uppmärksamhet.

− Jag ser poesin som ett sätt att tala från ett hjärta till ett annat. Alla sådana frågor som handlar om orättvisor och förtryck når fram så mycket bättre och mer effektivt genom poesin. Och det tänker jag är dess största roll just nu.

Hon ställer sig aningen skeptisk till upplägget för detta reportage där jag framför allt pratar med poeter utgivna på förlag, som hon menar utgör bara en bråkdel av all den poesi som finns i svensk offentlighet i dag. Hon har förstås rätt och sätter fingret på det i princip omöjliga med att försöka sammanfatta en hel konstform. 

Någon som inte var med på SvD:s lista 2016 var Sara Nazari. 

Ungefär samtidigt som den publiceras står hon på Folkoperans scen, helt omgiven av mörker och upplyst av en svag spotlight. Hon tittar rakt ut mot publiken, ler ibland, pendlar mellan att låta hård och mjuk, gestikulerar på samma vis som en hiphop-artist. Ingen text i händerna, reciterar rytmiskt utantill i närmare fyra minuter: 

Vi valde aldrig att leva men vi lever 
Vi valde inte att vakna men vi vaknar
Vi valde aldrig saknad inte skapad för att hata
Så vi grubblar över gårdagens val och låter morgondagen vara vårt största mål 

Då var hon 15 år och hade nyligen hittat till kollektivet Revolution Poetry, en kringflyttande scen och rörelse för så kallad spoken word-lyrik, vilken växte fram i Stockholms förorter och gav den tillträde till större scener. I dag är Sara Nazari 24 år, ett av spoken word-världens största namn och har medverkat i folkliga sammanhang som Melodifestivalen och Musikhjälpen. 2021 var hon huvudperson i SVT:s trailer inför fotbolls-EM som visades före Sveriges match mot Spanien, där hon framförde sin egen dikt inför en miljonpublik. 

− Poesin kom till mig. Jag har skrivit poesi i hela mitt liv även när jag inte vetat om att det var det jag gjorde. Först skrev jag låtar och låttexter men hatade att förhålla mig till ett beat. Men poesin är så fri, den får mig att utforska olika former av skrivande. Jag har inte gått i någon litterär skola, jag har bara alltid skrivit.

Sara Nazari berättar att hon kommer från en kultur där poesin har en viktig roll, och att hon fått höra olika former av poesi under hela sin uppväxt. Spoken word, eller estradpoesi, är en poesiform som visserligen kan skrivas som text, men som skapas för en scenpublik och där själva framförandet är en del av verket. Sara Nazari har sett hur poeter som Nachla Libre och Daniel Boyacioglu har gått från att ha varit enbart scenpoeter till att ge ut böcker, och hon går i liknande funderingar för egen del.

− Jag tror inte att det är omöjligt, men väntar på rätt tillfälle. Jag tror att det närmar sig, säger hon och ler lite hemlighetsfullt. 

Kanske har den textbaserade förlagspoesin och spoken word-poesin kommit att närma sig varandra. Något sådant är i alla fall Lina Rydén Reynols, förläggare på Albert Bonniers förlag, inne på. Hon har sett en utveckling den senaste tiden som hon tror kommer att fortsätta ännu mer i framtiden. 

− Det finns en tydlig evenemangskultur kring poesin i dag, scenen och framförandet är viktiga för yngre poeter. Vilket förstås är mycket bra och intressant, men nu när dagstidningskritiken av poesi har minskat så oerhört mycket finns det också en risk att poesin blir en klubb för de redan invigda, en subkultur. Hur poesin ska vara en del av offentlig­heten i dag och i framtiden, det funderar jag på hela tiden. 

Hon lyfter särskilt de unglitterära tidskrifterna som betydelsefulla för poesins varande, nu och i framtiden. 

− De är viktiga dels för att de publicerar unga oetablerade poeter, men även för att de är väldigt ambitiösa i sin programverksamhet. Evenemangskulturen blir levande också genom tidskrifterna.  L’amour – La Mort är en sådan tidskrift, Pralin en annan. De sticker ut eftersom de också drivs av unga, de är inte som exempelvis 20-tal, utan något annat. 

I och med den växande evenemangskulturen spekulerar hon i om även poesin kommer att ändra sig och bli mer inriktad på en form som fungerar att läsa upp på en scen.

− Till exempel att man inte skriver i sviter utan dikter som lämpar sig för att läsa inför en publik. Det har vi kanske inte riktigt sett än i utgivningen men det är i alla fall en tanke om framtiden. 

Tillbaka till Soho House och Elis Monteverde Burrau. Kanske hör han, vars namn ständigt åter­kommer i samtal med såväl poeter som branschfolk, till de som lyckats gå från ung och lovande till att trots sin etablerade position besitta en sorts outsider-aura.

Jag vaknar, prisa Gud
Jag häller ut tomatsoppan i museets obevakade garderob
Jag tar mig ut så att jag kan ta över
Det är inget att få puls över
Våra kyrkor är också våra svagheter
Vi utan ryggrad måste hålla varandra om ryggen
Det är det nya sättet att skriva på

Jonathan Brott, 27 år och L’amour – La Morts chefredaktör är kvällens värd som bjuder på skämt mellan läsningarna. Också han var inblandad i ironidebatten och skrev i DN att ”när jag själv bläddrar bland den nyutgivna poesin i min bokhylla möts jag huvudsakligen av gravallvar, plakatpolitik och språkmaterialism”.

− Poesi handlar om att underhålla och beröra. Mycket som ges ut i dag rör inte någon. Kan man få ett skratt, en tår, ett leende, då har man gjort sitt jobb som poet. Att skriva bra texter, det är vad det handlar om. Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau är helt enkelt två röster som når ut. 

Han beskriver L’amour – La Morts ambition: att ge plats både åt den som publicerar sig för första gången och åt poeten som syns i tv. Men, understryker han, hela essensen med tidskriften är just ungdom vilket sätter fingret på det möjligen tveksamma i att lista unga heta namn och på så vis döma dem till ödet att förr eller senare förlora detta epitet: ungdomen varar som bekant inte för evigt. Men det är ett faktum som Jonathan Brott ser på med ett osentimentalt leende. 

− Vi jobbar med ung poesi och vi är själva unga. Men det kommer förstås en tid när vi inte är unga och up and coming längre. Vad som händer då? Då får vi lägga ner.

Ur Vi Läser #4 2024.

Läs mer:

Smala, smarta & störiga – är gänget i Gästabudet finkulturens framtid?

Kan Jenny Tunedal lära Björn Werner läsa poesi?