Smala, smarta & störiga – är gänget i Gästabudet finkulturens framtid?

Här är kvartetten som kommer att prägla svensk kulturkritik i många decennier. Och vad är det egentligen för framtid vi har att vänta med landets nya smakdomare?

Ur Vi Läser #5 2022.

Välkomna till podden Gästabudet. I dag ska vi prata om nyckelromaner. Vi välkomnar även Ulrika Knutson som är här för att ta intryck och skriva hemska saker om oss för den mysiga litteraturtidskriften Vi Läser.

Mysiga. Lyra Ekström Lindbäcks röst dryper av ylle. Jag svettas.

– Först har vi en fråga från en anonym lyssnare. Hur kan ni som läser så mycket vara så smala?

– Bra gener, säger Victor Malm, som i Expressen minsann gett uttryck för tanken att folk cyklar för lite, och därför fetmar.

– Jag har gått upp 15 kilo, protesterar Lyra, som är gravid med tvillingar.

– Det är dina barn som blir tjockare, inte du, säger Rebecka Kärde.

Mikaela Blomqvist tar starkt avstånd från alla former av träning:

– Det är sådant som samtidsmänniskan fastnar i: träna, äta en massa, träna, äta en massa.

Först ska champagne korkas upp, för Victor har just blivit kulturchef på Expressen. Lyra utbringar en skål:

– Tänk att Karin Olsson, din chef, sa att du var som avlad i ett provrör för den här befattningen.

– Om Björn Wiman hade sagt något sådant till mig hade jag hoppat ut från DN-skrapan, säger Rebecka.

Rebecka Kärde skriver kritik i Dagens Nyheter. Hon kan läsa Platon i original på klassisk grekiska. Lyra Ekström Lindbäck är kritiker i Svenska Dagbladet. Hon är också författare av prosa och poesi, och doktorand i filosofi. Mikaela Blomqvist skriver kritik i Göteborgs-Posten. Diderot är hennes ideal. Victor kan lägga ut texten om postmodernismen och har läst alla svenska författare, som andra har glömt.

De är sin generations De fyras gäng. När kritikens elakhet debatteras är de fyra i skottgluggen, något de värjer sig mot.

Rebecka Kärde:

– Ingen av oss vill vara elak mot en bok, men en kritiker ska våga visa sin smak. Om du inte gillar en bok men ändå skriver berömmande, det är värre. Svårast av allt är förstås att skriva intressant om det ljumma.

På lediga stunder driver de fyra podden Gästabudet, fritt efter Platon. När han och Sokrates och fyra gubbar till låg till bords och diskuterade kärleken vid sitt symposion var det år 385 f. Kr. I dag består sällskapet av tre kvinnor och en man. En queer tråd kan ännu anas. ”En viss tramsighet, men alltid intressanta ämnen”, anser konstnären Marianne Lindberg De Geer.

Gästabudet har ungefär 2 000 lyssnare. Det är i jämnhöjd med en lyckad kulturtidskrift. Podden brinner för litteratur, och rör sig vigt mellan högbrynt och lågbrynt.

I dag är alla muntra för att Gästabudet har fått beröm av Torbjörn Nilsson.

Torbjörn skriver om politik i Svenska Dagbladet och har rykte som stilist. Han har fått stipendium av Svenska Akademien.

Torbjörn Nilsson har sagt att han inte skulle ha något emot att vara i Victors ställe, och bli utskrattad av tre smarta tjejkompisar på ett kärleksfullt sätt. Det är högsta status.

Rebecka: Torbjörn Nilsson har kanske självförtroende nog att gilla att bli utskrattad?

Lyra: Det har Victor i alla fall. Han kan ta hur mycket kvinnodominans som helst utan att känna sig det minsta ifrågasatt i sin egen narcissism.

Victor är inte rädd för tjejbaciller. Som ung reporter på Sydsvenskan gick han på Novellkväll och skrev något hippt om kulturtanterna som översvämmat lokalen.

– Efteråt blev jag tagen i örat av en äldre kollega som skärpte in: Du vet vilka som skriver böckerna, va? Som läser böckerna, som läser dina recensioner, och som bär upp hela kulturen?!

De började alla skriva tidigt. När Rebecka var 16 anmälde hon skivor i gratistidningar och Lyra var ansvarig för den oläsliga grafiken i nättidskriften Fikssion. De möttes i ett ockuperat hus i Högdalen, med poesiuppläsning. Om Victor gick det rykten att han satt längst fram på seminarier i Lund, med Moleskine (en sorts fin anteckningsbok) och var jobbig.

Victor var jobbig, intygar Mikaela:

– Jag störde mig på hur han skrev. Han var väldigt ung och lät mycket gammal. Jag kände igen tonläget.

Själv sågade Mikaela Lyras debutroman redan för tio år sedan, med hänvisning till Roland Barthes.

Lyra: ”Oh, gud, vad de unga är pretentiösa nu för tiden!”

Mikaela: Nej, det var ju jag som citerade Barthes!

Lyra: Det var det jag menade.

Visste ni att ni ville bli kritiker?

Victor: Det var underbart att läsa litteraturvetenskap, men man bads bara behandla verk vars litterära status var avgjord på förhand. Vi utvecklade aldrig ett språk för uppskattning, eller värdering. Alltså kritik. Det kändes som om man var amputerad.

Lyra: Skitstörigt. Man utvecklade inte heller något språk för vad det konstnärliga egentligen innebär.

Mikaela: Folk blir kanske sura på oss om vi säger att återväxten av kritiker är dålig. Dagens unga är inte intresserade av litteratur. Återväxten bland teaterkritiker är ännu sämre. Jag brukar skoja om att jag är Sveriges enda unga teaterkritiker – knappt ung längre. Alltså, jag är Sveriges enda medelålders teaterkritiker!

Till dagens gästabud har Mikaela tagit med sig Victoria Benedictssons legendariska Stora boken, från 1880-talet. Där sätter Benedictsson sitt liv, skrivandet och kärleken under lupp, särskilt förbindelsen med den danske kritikern Georg Brandes.

Mikaela menar att det finns en intressant spricka i boken, där Benedictsson börjar tala med en annan röst. Mikaela läser högt. Den dyrkade Brandes är på besök och lägger ut texten för Victoria:

”De hade suttit och talat om kärlek. Heinrich Heine hade följt efter en vacker kvinna, som blottat sitt bröst, ett djupt kräftsår. Det skulle inte ha avskräckt mig, sade Georg Brandes.”

Rebecka: Åh så bra. Jag darrar.

Lyra: Är det så här ni förför äldre män?

Mikaela: Tyst, det fortsätter, Victoria är skeptisk:

”Jag menade att det var tomt munväder av Brandes, och att han skulle nog ha blivit avkyld i verkligheten.”

Rebecka: Min respekt ökar!

När Brandes kysser henne går det inte väl: ”Det var samma kyss som min man lärt mig avsky, kyliga läppar, tänder…”

Ju mer motbjudande han blir desto mer bedyrar hon sin kärlek.

Lyra: Så kan det väl se ut i verkliga livet?

Mikaela: Men detta är inte kärlek! Jag tror inte på olycklig kärlek!

Alla drar efter andan.

Mikaela: Jag tror som Lacan att alla känslor är ömsesidiga.

Lyra: Vi borde ha en lista med allting Mikaela inte tror på: utbrändhet, olycklig kärlek, sport…

Nu har Mikaela nått fram till partiet där Benedictsson byter röst, försäkrar för sin dagbok att hon gillar när Brandes börjar misshandla henne, ”han grep med sina händer om hennes hals, slängde henne härs och tvärs – med glad friskhet!”

Lyra: Detta går inte att tro på. Problemet är inte bara att det inte är hennes egna litterära fantasier, utan nedärvda fantasier.

Både Mikaela och Rebecka ogillar sexskildringar i litteratur. Mikaela vill gå lika långt som Peter Handke, som sagt att han vill förbjuda sexskildringar i litteraturen.

När Victor skulle välja ut ett erotiskt avsnitt lät han Lars Gustafssons knarriga alter ego ur Familjefesten komma loss med en ung kvinna. Under akten kvider de samfällt: Å, Sigismund! Sigismund!

Gästabudet skrattade ihjäl sig, och svär att aldrig läsa en rad av Lars Gustafsson.

Victor skäms, han älskar ju Lars Gustafsson!

Lyra: Jag måste fråga – hur ser ni på sexuell upphetsning och begär, över huvud taget? Om ni inte tycker att det hör hemma i litteraturen, annat än som något alienerande… Vad säger ni om D.H. Lawrence?

Victor: Kulturhistoriskt intressant?

Lyra läser högt ur D.H. Lawrences klassiska roman Söner och älskande, som är lite för straight för hennes smak, men hon gillar den ändå. Det är efter samlaget. Hon och han ligger tysta under himlavalvet. Tofsviporna skriker på ängen, det styva gräset sticker i huden: ”De känner sig små, till hälften rädda, barnsliga och undrande, som Adam och Eva när de förlorade sin oskuld och insåg storheten hos kraften som kastade ut dem ur paradiset, genom mänsklighetens stora natt och stora dag.”

Lyra läser så bra, hon är lite rörd, och det är jag också. Men kamraterna är kallsinniga:

– Pekoral, säger Mikaela.

– Lite kitschigt, instämmer Rebecka.

– Det är fint, men… tycker Victor.

Där fick D.H. Lawrence, som satte hela England och halva världen i dallring för hundra år sedan. Och vad blev det av Henry Miller, Anaïs Nin eller ens Birgitta Stenberg? Lite mager sexpodd, i prydaste laget. Anser jag.

Till Gästabudet om nyckelromaner har Rebecka valt Feberbokenav Stina Aronson. Den kom ut 1931, och utgår från Aronsons heta brevrelation med den unge poeten Artur Lundkvist. Stina var 36 och gift, Artur var 23. Stina gillade Arturs vitalistiska skrivsätt, och klippte och klistrade ur hans brev till sin bok, med Arturs goda minne.

Rebecka: Det är roligt att Artur kallas för Hugo i boken, och att Stina Aronsons andra namn var Ester. Vi förstår var Lena Andersson har hittat namnen till Egenmäktigt förfarande.

Victor: Det är ju ett scoop!

Rebecka vill rucka på den litteraturhistoriska bilden av Stinas och Arturs relation: Många forskare har applicerat ett ganska ensidigt feministiskt raster på dem, och fått det till att Artur Lundkvist var jätteleak mot Stina Aronson – och så skriver hon Feberboken där hon förlöjligar kulturmannen. Här finns ett förord av Ebba Witt-Brattström som kraftfullt fördömer Artur/Hugo.

Eftersom Ebba Witt-Brattström tillhör kulturchefen Victors uppskattade skribenter på Expressen måste han här störtdyka ut i en diplomatisk räddning. Med ena handen i krysset lyckas han tippa bollen ut i spelbart skick: Det kanske kan ligga något i båda synsätten? Stina Aronson kanske både tacksamt lät sitt språk färgas av Arturs modernism, och skapade något eget av den?

Själv tål inte Victor Artur Lundkvists bombastiska poesi. Stackars Artur, 30-talets vitala rasism och sexism har inte åldrats med värdighet.

Lyra har tagit med sig Den högsta kasten av Carina Rydberg.

Romanen kom ut 1997, och gjorde skandalsuccé, inte minst efter att juristen Jesús Alcalá skällt som en bandhund i Dagens Nyheter.

Lyra går grundligt tillväga:

– Den här baksidestexten är otrolig. Jag undrar om hon har skrivit den själv? Lyssna nu: ”En sådan här bok har du aldrig läst förut. Ingen har vågat skriva den. Det är en öppet självbiografisk berättelse om passion och svek, besatthet och skam, makt och maktlöshet. När du har börjat läsa är du fast. Man kan inte lägga den ifrån sig.”

Hela Gästabudet skriker av skratt.

– Du skojar?! kvider Rebecka.

Här plingar ödets pendyl. Det är verkligen inte Carina Rydberg som har skrivit den där baksidestexten. Det är jag. På författarens uppmaning. Hon bad mig klämma i för kung och fosterland, och det gjorde jag. Ska jag nu bekänna detta i de unga stjärnkritikernas podd? I ett avsnitt om nyckelromanen? Det kan ju leda långt. Jag säger inget.

Fast det hade varit skojigt att kunna säga att Lyra Ekström Lindbäck inte är först med att kritisera denna baksidestext i offentligheten. Sigrid Combüchen sågade den i Svenska Dagbladet, så flisorna rök. Särskilt ogillade hon jämförelsen med Strindberg och Söderberg, vi snackar ju Stockholmsskildring här. Hon tyckte något bättre om själva romanen.

Jag blir avbruten i medvetandeströmmen, när Victor Malm ovetande kommer ilande till mitt försvar:

– Jag skulle säga att väldigt få av de orden är lögn. I dag verkar det klyschigt, men då låg det sprängkraft här! Man sträckläser den. Den och Stig Larssons diktsamling Natta de mina, som kom samma år. Där han drömmer att han hugger benet av Åsa Beckman på DN. Debatten fyllde medierna i månader.

– Hon har ett sug i prosan, och det är verklighetens sug, säger Lyra, och läser ett avsnitt högt där Carina Rydberg pratar med Stig Larsson i romanen. Det handlar om hur Rydberg har ont i ryggen, och Stig Larsson och några andra tjänstvilliga genier traskar fram och tillbaka längs hennes ryggrad – en sorts massage. Allt gick bra, men Stig Larsson är uppbragt och anklagar sig själv: hon kunde ju ha blivit skadad av den behandlingen!

– Det här vill jag läsa! ropar Rebecka.

– Det är svinbra, svinbra, försäkrar Victor.

Apropå nycklar, undrar Victor, är ni andra med i någons bok? Han själv nämns på flera ställen i Ulf Lundells dagböcker, och det gäller inte minst Rebecka.

– Ulf Lundell är kär i Rebecka, säger Lyra. Det har han skrivit!

– Ja, min fan club består bara av äldre män, de gillar mig. Vi delar intressen.

Är ni inte med i Lars Noréns dagbok?

Jo, det är alla:

– Jag är en liten skugga som tittar fram mellan Jens Liljestrands ben, säger

Victor, inte helt missnöjd.

Själv värre tilltvålad av Norén tycker jag inte det är så mycket att skryta med, men det säger jag inte.

Victor släpar fram en tjock bok, den påminner både till form och färg om en box rött – det är Klas Östergrens Renegater, som till viss del handlar om krisen i Svenska Akademien. Alla Akademiens medlemmar har fått namn från olika sorters gräs.

Victor klarar strupen och citerar:

”Herr Svingel var orolig: Hela Akademien kommer att få tugga sten! Herr Styvrepe genmälde då: ”Jag älskar att tugga sten!”

Victor fnissar så han knappt kan fortsätta. Bakom namnet Styvrepe döljer sig Horace Engdahl.

– Visste ni att det var en 31-årig Horace Engdahl som recenserade Östergrens Gentlemen, hans stora genombrott, i Expressen 1980? Så här skrev han:

”Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde litteraturen läst: underhållning.” Det kan man kalla omdöme!

Nu utbryter en livlig diskussion om Renegater som nyckelroman, eller kanske parodi på nyckelroman. Östergren leker med spionthrillerns grepp, lägger ut villospår och fällor. Det självbiografiska har förstås beröringspunkter med spioneriet, säger Victor.

– Fast ingen i vår generation vet vad en honungsfälla är, säger Rebecka.

Läs John le Carrés trilogi om Smiley, säger jag. I Vinnare och förlorare gillras en riktig honungsfälla, som på sikt lägger krokben för Östtysklands spionchef. Sensmoral: lita inte på någon!

På tal om Akademien, så kallades halva Gästabudet in under fanorna för att bistå den vingklippta Akademien i dess arbete med det uppskjutna Nobelpriset för åren 2018 och 2019. Mikaela och Rebecka, som båda fått kritikerpris från Akademien, var två av fem överrockar i Nobelpriskommittén. De ordinarie ledamöterna knorrade, men fann sig.

Vad skulle de göra?

Mikaela tvekade inte en sekund när hon fått frågan, medan Rebecka behövde betänketid. Victor och Lyra var glatt avundsjuka, och lite missnöjda över att de inte fick höra så mycket skvaller som de borde ha varit berättigade till.

Mikaela: Det mest intressanta var att få lyssna till människor som är så särpräglade i sitt sätt att tänka.

Rebecka: Det fanns över huvud taget ingen smaklikriktning i de diskussionerna, för det är personer som är så enormt bångstyriga allihop. Där utvecklas inte en normerande smak. Alla är primadonnor, på sitt sätt.

Mikaela: Vi blev rätt bångstyriga själva. Först var man ju nervös. Vad ska jag som är så ung tillföra här? Väl inne i arbetet kände man att min lista är rätt!

Trots sin unika erfarenhet kan Rebecka och Mikaela inte svara på varför akademiledamöterna hos

Östergren bär namn av gräs. Men Lyra har en teori:

– Det måste ha med psalmens ord att göra, ”Allt kött är hö och blomstren dö.”

Victor kan inte hålla sig:

– Jag skulle inte tveka att ge den tolkningen VG om den lämnades in som övningsuppgift på Litteraturvetenskapen! Riktigt bra faktiskt.