Östergren tillbaka i maktens korridorer

Klas Östergren har skrivit en bok om en kungamakares uppgång och fall. Jens Christian Brandt har recenserat och fascineras av berättelsen om en skandalernas man i den gustavianska epoken

Nu var det 1831. Koleran är på frammarsch, och den som vill undvika smittan håller sig inomhus. Vid ett fönster någonstans i Toscana står en landsflyktig ädling från norr och betraktar pöbelns obekymrade vimmel nere på gator och torg. Ädling är möjligen ett missvisande epitet, för Adolf Fredrik Munck får nog betraktas som skandalernas man; en dubiös typ, ofta föremål för obscena karikatyrteckningar, sensationslystna rykten, polisutredningar, utmätningar. Nu är han gammal och har i karantänens isolering bara minnena kvar.

Att Munck som länge utpekats som far till Gustav IV Adolf förr eller senare skulle bli romanfigur är knappast förunderligt. Klas Östergren har tidigare tangerat stoffet, i en dramaserie för SVT; ändå är det förbluffande när han nu skriver en historisk roman med all den rekvisita som följer med genren – dueller i gryningstimmen, lakejer som skyndar genom salar och oset från slocknade ljusvekar.

Berättelsen om Munck skrivs fram långsamt, skulpteras, som om den gustavianska epoken var ett väldigt marmorblock som det gäller att forma till en porträttbyst. Glimtvis blossar de upp, de avgörande händelserna, i ideliga tillbakablickar: hur Munck och Gustav III:s vägar korsas då båda är unga, hur den förre avancerar till gunstling och småningom faller. Vad som fascinerat Östergren är säkert maktens mekanismer, det där lilla lantliga hovet i Europas periferi, intrigerna och positioneringarna, en rokokobalett bland trampminor.

Munck är hovstallmästare, specialiserad på transaktioner med stuteriägare och att åt kungafamiljen inhandla de bästa hingstarna, när han en dag får ett diplomatiskt uppdrag. Kungen vill att han ska inleda förhandlingar med drottningen – om förutsättningarna för ett äktenskapligt samliv. Makarna har då varit gifta i nio år men aldrig delat säng, en anomali som Munck förväntas åtgärda. Det gör han också, plikttroget, metodiskt, listigt. Han blir därigenom, under en kort tid, oumbärlig för kungen, även för riket (en kronprins ska produceras); men närmast tronen är också fallhöjden som störst.

I slutänden blir det en gåtfull, mångtydig studie av livet i den innersta kretsen. Kanske kan den läsas också som en kommentar till samtiden, en ironisk spegling av de elitära cirklar som Östergren själv tills ganska nyligen var en del av. Eller också är det bara en tidlös, kusligt suggestiv berättelse om hur våra liv formas av slumpen, av omständigheter vi dras in i. Och i de speglar författaren håller upp bryts stundom vårt eget nu på ett lika kusligt som suggestivt vis.

Recenserad av Jens Christian Brandt